Storebror ser och hör dig - vad avslöjar dina musikval på nätet om dig?

Du får ett implantat i hjärnan när du föds. Via det kan Amagoopple streama in musik direkt i ditt huvud. Inga dyra apparater och inga irriterade grannar. Du debiteras också automatiskt. Låter behändigt eller hur?

Vi är inte där ännu men vi är kanske på väg dit.

Redan nu lägger de stora aktörerna i branschen ner massor av resurser på att få reda på så mycket som möjligt om dig och din musiksmak.

Varje låt du väljer på Spotify eller Youtube, varje mp3 eller CD du köper registreras och analyseras.

Det här har både goda och dåliga sidor. En dålig sida är att min fru har förbjudit mig att använda Youtube på hennes pekplatta eftersom hon inte vill dränkas i Nightwish-rekommendationer.

En god sida är att det man blir rekommenderad på de olika digitala tjänsterna ibland är riktigt bra och att man på det sättet kan hitta nya artister att bekanta sig med.

Som läsare av George Orwells 1984 och andra dystopier undrar jag ändå varför de stora aktörerna på nätet vill samla så mycket information om mig och mina vanor.

Om du har rent mjöl i påsen är det väl inte så farligt om dom tjuvlyssnar på dig

― Ett vanligt motargument i debatten

Ibland gör man ju saker som är litet pinsamma även om de inte är olagliga eller ens omoraliska. Som t.e.x. att lyssna på Mel & Kim.

Värre kan det vara om till exempel en arbetsgivare kan få tillgång till detaljerade uppgifter om din musiksmak.

En arbetsgivare vill kanske inte anställa dig om du lyssnar på nazistisk vit makt-musik, arbetarsånger eller musik som kan förknippas med sexuell identitet.

Vem vet vilka samhällets värderingar kommer att vara i framtiden?

Att lyssna på "fel" slags musik kan bli farligt. I själva verket är det redan farligt för många mänskor i andra länder. Som medlemmarna i Acrassicauda, ett gäng Metal-musiker i Irak som blev dödshotade av religiösa fundamentalister.

Aktörerna

Vem är då "De" som spionerar på dig och har skumma planer för din framtid?

Musik har ju traditionellt skötts av skivbolag. De hittade artisterna, betalade musikens inspelnings- och marknadsföringskostnader och kammade hem lejonparten av vinsten.

I dag finns det tre stora skivbolag som kontrollerar drygt 70 procent av världsmarknaden: Sony, Universal och Warner. Trenden går mot större och färre aktörer.

För knappa 20 år sedan talade man om "The Big 6", i dag om "The Big 3". Det skulle inte förvåna mig om det till slut fanns ett enda megaskivbolag.

Det skulle inte heller förvåna mig om det megabolaget blev en del av ett ännu större bolag som kombinerar produktion och distribution samtidigt som det härskar över nätet.

Bolaget kunde kanske heta något i stil med "Amagoopple"

Skivbolagen äger inspelningarna medan musikförlagen äger själva musiken. Något som har blivit allt viktigare då en allt större del av musiken distribueras som datafiler på nätet.

Musikförlagen får pengar då musiken spelas på radion eller streamas på tjänster som Spotify. Bäst förtjänar de då musiken framförs live på TV.

Det här är en av orsakerna till att det finns ett otal olika musiktävlingsformat på TV där repertoaren består av bekanta låtar med hög igenkänningsfaktor.

Lyckas man bra kan man sälja samma musik än en gång åt publiken som redan har köpt låtarna på vinyl, på C-kassett, på CD, som mp3, som FLAC och så vidare.

Som artist är det viktigt att inte ge bort sina förlagsrättigheter. Elvis ville i tiden spela in "I will always love you" på skiva men Dolly Parton som skrev låten vägrade skriva över en del av rättigheterna åt Elvis manager.

Det lönade sig senare då Whitney Houston fick en enorm hit med låten. Den som tror att Dolly Parton bara är en dum blondin har fel.

Hon är en mycket smart businesskvinna.

I'm not offended by all the dumb blonde jokes because I know I'm not dumb - and I'm not blonde either

― Dolly Parton

Distributionen är den del av ekvationen där det börjar dyka upp all världens typer som vill dela på kakan. I dag konsumeras en stor del av musiken via tjänster som Spotify och Youtube.

De äger inga musikrättigheter (med några undantag) och är inte med om att skapa musiken. Trots det förtjänar de via reklamförsäljning på att göra musiken tillgänglig på nätet för en billig peng eller "gratis".

Skivbolagen och förlagen är mera eller mindre tvungna att gå med på att låta dem göra det eftersom alternativet är illegal nerladdning. I sista hand är det artisterna och låtskrivarna som får lida.

Hur mycket artisten lider i form av minskad skivförsäljning är föremål för livlig debatt. Det beror också på hur känd hen är.

Taylor Swift har råd att kämpa mot streamingbolagen genom att tidvis vägra låta dem använda sin nya musik eftersom hon ändå säljer skivor. Kanske till och med flera skivor än hon skulle ha sålt annars.

För en mindre känd artist ser det hela annorlunda ut.

De som vinner hur det än går är de stora teknologibolagen; Apple, Google, Amazon och liknande.

Amazon är mycket mer än en bokförsäljare på nätet. Förutom att bolaget är världens ledande webbutik är det också världens största ägare av infrastruktur för datamoln.

Amazons grundare Jeff Bezos var också en av de tidiga investerarna i Google.

Facebook är också en informationssamlande aktör.

Monopol

Den internetbaserade ekonomin tenderar att skapa stora enheter. Apple, Google etcetera brukar köpa upp mindre bolag vars verksamhet tangerar (eller hotar) deras.

Google köpte Youtube år 2006 och Facebook köpte bland annat Instagram och WhatsApp.

Om den här utvecklingen fortsätter i samma riktning så finns det till slut bara ett bolag. Något i stil med det jag kallade Amagoopple i den här artikelns inledning.

alla, höga och låga, rika och fattiga, fria och slavar, får ett märke på högra handen eller på pannan och att ingen kan köpa eller sälja utan att ha märket

― Uppenbarelseboken, Kap. 13

Teknologin för min framtidsvision finns till stor del redan. Amazons personalbutik i Seattle har inga kassaapparater. Sensorer skannar kunderna och debiterar deras konto utan att de behöver (eller kan) göra någonting.

Framtidens implantat är säkert mindre och billigare än det på bilden men principen är den samma. Trådlös överföring av information är redan vardag.

När allt koncentreras i samma händer och all den information som samlas om oss via telefoner, datorer, sensorer och via alla framtida Internet of Things-anslutna prylar (kylskåp, bilar, dammsugare etc.) kan analyseras av samma aktör är scenariet jag målade upp i början av artikeln helt möjligt.

Skrämmande? Visst. Å andra sidan har vi troligtvis större och viktigare problem än musik om utvecklingen någonsin når så här långt.

Vad kan jag göra?

Huruvida det går att påverka den här utvecklingen är svårt att säga. När en artificiell intelligens får tag på all data som samlats in om oss kan den göra beslut enligt en logik som är oss främmande.

Kanske det lönar sig att inte vara så förutsägbar? Ta mera risker när du väljer musik att lyssna på, följ inte alla maskinella rekommendationer utan tala med levande mänskor om musik ni tycker om.

Stöd artister genom att gå på deras konserter och köp så mycket som möjligt direkt av dem. Litet som att köpa mat via REKO-ringar i stället för de stora kedjorna.

Storebror, vän eller fiende?

För att sammanfatta det hela kan man väl säga att det finns massor med både bra och dålig musik där ute.

Den vanliga mänskan har tillgång till mycket mera musik än någonsin tidigare. Att välja bland det här utbudet kan vara svårt och här kan datorerna hjälpa.

Datorerna kan hjälpa oss att hitta musiken vi tycker om, men samtidigt finns faran att framtidens musikskapare, mänskor eller maskiner, använder data om oss för att göra musik som inte irriterar majoriteten av lyssnarna.

"Musik som inte irriterar majoriteten av lyssnarna" leder till ett musikutbud som inte är speciellt brett eller spännande. Kanske OK för många, men inte nödvändigtvis för den vars smak avviker från mängdens.

Tyvärr är det i slutändan ekonomin som styr besluten.

Man får väl hoppas att de stora aktörerna eller aktören också hittar ett sätt att förtjäna pengar på att betjäna dom som har en musiksmak som avviker från majoritetens.

Eller åtminstone att de inte lyckas tillintetgöra alla kanaler och marknader för annorlunda tongångar.

Det finns både goda och dåliga sidor med detta informationsflöde. Den som lever får se. …eller i det här fallet, höra.