Bokrecension: Mikael Persbrandts memoarer är en resa ner i missbrukets vansinne och tillbaka

Han beskriver sig själv som ”killen som alltid blir för berusad på familjefesten men som innerst inne vill väl”. Han har ständigt figurerat på kvällstidningarnas löpsedlar, och inte oväntat har hans memoarer fyllt tiotals tidningssidor innan den ens kommit ut. Tomas Jansson har läst om Mikael Persbrandts resa ner i avgrunden, och tillbaka.

Den svenska skådespelaren Mikael Persbrandt är som ett varumärke.

Säg hans namn högt i ett sällskap, och de allra flesta har en tydlig egen bild av typen. Några har till och med en bild av hans konstnärskap, något utöver rollen som Gunvald Larsson i den oändliga serien av Beck-filmatiseringar.

Själv har jag sett honom några gånger på en teaterscen, men det är som drängen Matti i en 90-talsuppsättning av Herr Puntila på Dramaten som jag minns honom bäst. Där var hans närvaro extraordinär. Han kunde redan då utnyttja historien om Persbrandt i sin rolltolkning, och jagade fram en spännande farligt lockande figur grundad i ett slags total streetcred.

Även om han själv i boken lyfter teatervärlden högre än filmvärlden, är det ändå som filmskådis som jag uppskattar honom mest. Inte hans rutinprestationer som Gunvald, men filmer där hans rollfigurer bär med sig ett djup av mörker och ett slags skör ruffighet som han kan göra så verkligt och laddat.

Han har gjort många sådana roller, danska filmerna Hämnden och En du elsker är bara två exempel. Den senare såg jag honom presentera under Berlins filmfestival, och kunde inte då ens ana att hans drogmissbruk varit nära att förstöra hela filmen.

Det – och många andra vansinnesutflykter - berättar han om i boken, hur han sögs in i en drogperiod medan filmteamet väntade i flera dagar. Till slut vaknade han till, återvände till filmen, och fick ett skadeståndskrav på flera miljoner kronor från filmbolaget på nacken.

En bok fylld av anekdoter

Sådana anekdoter är boken full av. Vansinniga drogutflykter i Stockholm eller Hongkong eller Brasilien, otrohetsaffärer, snabba bilar, det är över 400 sidor av sex- och drogmissbruk, kryddat med historier från film- och teatervärlden.

Men så många kontroversiella avsnitt bjuds vi inte på, fast man inför bokreleasen fick en bild av att boken skulle vara fylld av avslöjanden.

Några inte så vänliga karaktäriseringar av (manliga) kolleger får vi för all del. Persbrandt verkar avsky skådespelare som Peter Haber (han som spelar Martin Beck), Thommy Berggren kallas för ”en mer eller mindre galen människa förklädd till regissör”, och han verkar också ständigt revoltera mot den där teatervärldens översittarmachomentalitet.

Det är förstås intressant, eftersom många ser honom som ett typexempel på en machokille. Och visst, han protesterar framför allt när den där översittarstilen riktar sig mot honom - Persbrandt serverar många exempel på Dramatenskådespelare som på olika sätt berättar att han inte har någonting där att göra – men samtidigt vill han så ofta framhäva att han är en blyg lugn typ att jag faktiskt vill tro på att han inte vill vara en del av översittarmachovärlden.

Ett berättande med rasande flyt

Det bokens författare Carl-Johan Vallgren har gjort är att skapa ett flyt i texten. Det går rasande snabbt framåt, och det finns gott om oneliners som är som gjorda för att väcka uppmärksamhet och bli citerade.

Själv saknar jag ändå det som finns bakom de snitsiga formuleringarna. Det går för snabbt framåt - som när det berättas att Persbrandt ska hålla ett föredrag på Bergmanveckan om vad som ”skiljer filmskådespeleri från scenteater”. Då räcker det med att vi får veta att han var där. Vi bjuds inte på en enda rad från själva föredraget.

Nu är det som om det var lättare att gräva i kärleken till bilar än i kärleken till scenkonsten.

Den enskilda produktion som får mest utrymme är kanske inte oväntat Fröken Julie (2005), som han gjorde tillsammans med sin dåvarande flickvän Maria Bonnevie. En föreställning som väckte jättelik uppmärksamhet och drog hur mycket publik som helst redan innan kvällstidningarna slog upp att Persbrandt samtidigt hade ett förhållande med en annan kvinna.

Det är laddade avsnitt, då han försöker berätta hur det var att kväll efter kväll spela mot Bonnevie samtidigt som hela Sverige såg ett verkligt samtida äktenskapsdrama istället för Strindbergs fiktiva relationsdrama.

”Galningen som hade kidnappat mitt namn”

I första hand är boken ändå en uppgörelse med Persbrandt själv där den beskriver hur en blyg pojke blev en kvällspressens actionfigur.

Det börjar med barnet till en ung ensamstående (kanske bipolär) mamma i förorten Jakobsberg, vidare till balett och bildkonst, taxichauffören med misslyckade försök att komma in på Scenskolan, förälskelser, inhopp på Dramaten, fler förälskelser, och så livet med Teater Galeasen som blir både hans teaterskola och skolan som lärde honom att bränna ljuset från alla sidor - men hur han samtidigt går sina helt egna vägar och gör två säsonger i TV-såpan Rederiet som ”riktiga” konstnärer föraktade.

Och småningom, det riktiga genombrottet, massvis med teater och stora filmroller som gör hans ansikte känt ända ner till Tyskland, och hur det mer och mer är ”galningen som kidnappade mitt namn” som tar över hans liv. Han som ser sig själv som ”ödmjuk, lugn och blyg”, men lever som värsta raggaren och drogmissbrukaren.

Missbrukets makt över en människa

Det är en riktig Jekyll/Hyde-historia. Om mannen som kan vara ambassadör för Unicef och ta emot Guldbaggar på filmgalor, samtidigt som hans liv också fylls av sprit och droger och otrohet och lögner och umgänge med kriminella. Familjefar och kokaingalning omvartannat.

Om det inte finns mycket av ett grävande i Persbrandts konstnärskap, finns det istället väldigt mycket om hans resa ner i avgrunden.

Det här är en historia om missbrukets makt över en människa, och samtidigt som han gång på gång säger att han förtjänat all skit som flickvänner och kvällspressen gett honom är det som om han ville säga att han inte är den människa som gjort så många förryckta saker.

Boken berättar också om hur han nådde sin botten, det oändliga djup som krävdes för att han skulle vara beredd att ta emot en diagnos (bipolär sjukdom), och beredd att medicinera bort ytterligheterna ur sitt liv.

Nu har han varit nykter några år, lever familjeliv, säger sig vara en mognare skådespelare än någonsin, har igen börjat måla och höll en utställning som lockade 80.000 människor!

Ja, på något sätt – och det förundrar han sig också själv över – har han fått förlåtelse så många gånger, också av sin publik.

Boken är för all del skriven helt utan någon relation till #metoo-explosionen. Frågan är om det framför allt i Sverige kommer att påverka läsningen.

MIKAEL PERSBRANDT / CARL-JOHAN VALLGREN: Så som jag minns det (Albert Bonniers Förlag)