Kvinnojouren gör ett viktigt jobb för utsatta kvinnor – men vem ska betala?

I 30 år har Kvinnojouren i Jakobstad gett stöd och hjälp till kvinnor som utsatts för våld och hot om våld i sitt parförhållande. Ekonomin har ofta varit ett orosmoln. För några år sedan övervägde man till och med att avsluta verksamheten.

År 2015 gick föreningens ekonomi knappt runt. Mikander gissar att föreningen hade kunnat hanka sig fram några år till på samma sätt.

Men tack vare projektpengar från STEA (tidigare RAY) har föreningen de senaste åren kunnat utveckla, istället för att avveckla verksamheten.

- Vi har ett treårigt projektbidrag som gjort att vi bland annat kunnat satsa på stöd till barn och unga, säger Sara Mikander.

År 2016 fick föreningen 38 600 euro från STEA. I år är bidraget 39 600 euro och det preliminära löftet för 2018 är på samma summa.

Barnen i fokus

Mikander är verksamhetskoordinator på Kvinnojouren i Jakobstad. Föreningen har stödgrupper för utsatta kvinnor både enskilt och i grupp. Samtalen som riktar sig till barn och unga görs enligt en rikssvensk modell utarbetad av Rädda barnen.

- De här så kallade trappansamtalen handlar om att göra våldet "pratbart" för barnen och ungdomarna. Våld i familjen kan helt dra mattan undan de barn som upplevt det, säger Mikander.

I samtalen med barnen använder man leksaker, dockhus eller något annat som barnet själv väljer för att beskriva en viss situation.

- De får visa och berätta vad som hände, vem som sa vad, hur det kändes och så vidare. Vi ritar och leker fram händelsen, säger Sara Mikander.

Enligt henne är det viktigt att barnen känner att de har någon de kan vända sig till utan att uppleva att de väljer sida.

Utveckling kräver pengar

Förutom verksamhet som riktar sig till barn anser Mikander att Kvinnojouren kunde utveckla sin verksamheten på många sätt. Till exempel erbjuda stödgrupper för våldsutövare och stödgrupper på finska. Men allt handlar om resurser.

- Det finns hur mycket som helst att göra och behovet är stort. Men då borde vi få mer stöd bland annat av kommunerna i regionen, säger Sara Mikander.

En viss del av föreningens verksamhet debiteras kommunerna enligt användning. Det handlar till exempel om övervakade träffar med barn i skilsmässofamiljer. I övrigt söker föreningen verksamhetsbidrag från kommunerna.

- Vissa ger mer, andra mindre. Och vi är givetvis tacksamma för alla bidrag vi får, men vi kan inte bygga vår verksamhet på det här, säger Mikander.

Stora och små bidrag

Kvinnojouren får stöd både från privatpersoner, församlingar, företag och föreningar. År 2015 fick föreningen till exempel 2 450 euro i dagsverkspengar från Oxhamns skola. Föreningen får kollekt från olika församlingar då och då. Senast nästan 200 euro. I början av året ordnade Lions en välgörenhetskonsert som gav Kvinnojouren drygt 1 000 euro.

För år 2017 fick föreningen 5 000 euro i verksamhetsbidrag från Jakobstad. Nykarleby gav 1 000 euro, Larsmo 200 euro och Pedersöre 150 euro.

Bara en liten uppmuntran

Greger Forsblom är styrelseordförande i Pedersöre. Han konstaterar att kommunens bidrag till Kvinnojouren givetvis inte är något som föreningen ska bygga sin verksamhet på.

- Det här är en liten uppmuntringssumma för det jobb de gör. Vi delar ut bidrag till ett hundratal föreningar varje år. Summan ska inte sättas i relation till hur viktig vi anser att en förening är, säger Forsblom.

Hur bra känner du till det arbete som föreningen gör?
- Jag ska medge att jag inte känner till deras verksamhet särskilt bra, men jag har förstått att de gör ett gott och viktigt arbete.

Kommunerna ska sköta jobbet

Greger Forsblom anser att arbetet med våld i familjer och våld mot kvinnor i första hand ska skötas av samhället.

- Det här är något som samhället, alltså kommunerna, ska ta hand om. Givetvis i samarbete med föreningar. Men kommunerna ska identifiera problemen, ta hand om de akuta fallen och också satsa på förebyggande arbete, säger Forsblom.

Förebyggande arbete handlar enligt Forsblom bland annat om att det finns arbetsplatser och trygga boendemiljöer. Men också att dagvård och skola ger barn trygghet och lär dem hantera ilska och frustration.

Klarar den sociala sektorn av att handskas med problem som rör våld mot kvinnor och våld i parförhållanden?
- Min uppfattning är att de har kunskap om det här. Och jag har inte heller fått några signaler om att det skulle finnas för lite resurser, säger Forsblom.

Svåra frågor och dolda problem

I samma andetag konstaterar han att det är svårt att säga vad som är tillräckliga resurser.

- En kvinna som utsätts för våld av sin man eller sambo är en kvinna för mycket. Och då borde vi ha satsat mer resurser någonstans, säger Forsblom.

Han konstaterar att våld mot kvinnor och våld i parförhållanden är svåra frågor.

- Det här är också problem som till stora delar är dolda och dessutom belagda med skam och skuld. Det gör att de är svåra att handskas med, säger Greger Forsblom.

Ett folkhälsoproblem

Enligt Sara Mikander på Kvinnojouren diskuteras frågan om våld mot kvinnor och våld i parförhållanden mera i dag, än för 20 år sedan. Men det är ändå inte tillräckligt.

- Det här är inget marginellt problem. Det är ett folkhälsoproblem. Min uppmaning till beslutsfattare är att de ska läsa på och priortera utgående från det, säger Mikander.

- Det är nog en befogad uppmaning, säger Greger Forsblom.

Kvinnojouren i Jakobstad är medlem i Förbundet för mödra- och skyddshem. Kvinnojouren har en krislägenhet, men erbjuder inte regelrätt skyddshemsverksamhet. I svenska österbotten finns skyddshem i Karleby och Vasa.