Hotad kvinna: "Det var som att gå på ett minfält." Vad gör staten för att skydda kvinnorna?
Man räknar med att var tredje kvinna i Finland någon gång utsätts för våld av sin nuvarande eller tidigare partner.
Samhällets stöd till offer räcker inte till. Det säger en kritiker som anmält Finland till FN för att få fart på utvecklingen.
Han kunde trycka upp mig mot väggen och vråla rakt i mitt ansikte. För att jag köpt fel sorts yoghurt eller inte städat tillräckligt bra.
Så här berättar en kvinna om sitt äktenskap som var kantat av hot, kontroll, manipulering och isolering. Hon säger att det fanns stunder av "gyllene trådar" i deras vardag. Det var de här stunderna som gjorde att hon stannade kvar i ungefär 20 år.
I dag lever hon i en större stad. Barnen har flyttat hemifrån och hon säger att hon lagt de svåra åren bakom sig.
Under äktenskapet var det ingen av hennes vänner eller släktingar som frågade hur hon hade det. Men många anade att hon inte hade det bra.
- Efter skilsmässan har många sagt att "det måste vara skönt" och "nu kommer du att få det så mycket lättare". Och det är klart att de förstod att vi inte hade det bra. Jag var ju inte mig själv då jag var med honom.
"Livet med honom var som att gå på ett minfält. Jag visste aldrig när det skulle explodera. Han slog mig aldrig, men han hotade att slå mig och han hotade att slå ihjäl mig. Och just i de här stunderna visste jag inte om han verkligen skulle kunna göra det."
Utvecklingen är för långsam
Kevät Nousiainen är professor emerita i komparativ rätt och rättsteori vid Åbo Universitet. Hon har jobbat med frågor som rör våld mot kvinnor i flera årtionden
- Visst har det skett förbättringar till exempel när det gäller lagstiftningen. Men utvecklingen är allt för långsam, säger Nousiainen.
För att få fart på arbetet med att skydda kvinnor som utsätts för våld i parförhållanden har Kevät Nousiainen anmält Finland till FN. Anmälan, som hon gjorde tillsammans med två kollegor, riktades till CEDAW-kommittén, som övervakar diskriminering mot kvinnor.
Istanbulkonventionen ställer krav
- Vi ville påpeka att Finland har ganska stora brister i hur vi handskas med de här frågorna. Det finns till exempel allt för lite samarbete mellan offentliga och privata aktörer. Man samlar och samlar information om våld och det har ingen som helst betydelse.
I klagan till CEDAW-kommittén lyfter man upp Istanbulkonventionen som trädde i kraft i Finland år 2015. Konventionen ställer en lång rad krav på stater för att bekämpa våld mot kvinnor. Det handlar om allt från skyddshem och utbildning till forskning och lagstiftningsarbete.
Staten satsar på skyddshem
När det gäller skyddshem har Finland vidtagit åtgärder i enlighet med de krav som också ställs Istanbulkonventionen. Den nya lagen om skyddshem kom år 2015 och då tog staten över finansieringen och koordineringen.
- Tidigare fanns det 19 skyddshem. I dag har vi 23 och nästa år öppnas fyra nya skyddshem, säger Helena Ewlads, utvecklingschef på Institutet för hälsa och välfärd (THL).
Skyddshemmen kostar drygt 13 miljoner euro årligen. Tjänsterna är till för kvinnor, män och barn som upplevt våld eller hot om våld i nära relationer.
I enlighet med Istabulkonventionen har Finland också sedan ett år tillbaka en stödtelefon för människor som blivit utsatta för våld eller hot om våld i relationen. Nollinjen är avgiftsfri och fungerar dygnet runt.
- Man får hjälp på svenska, finska och engelska. Det kommer ungefär 600 samtal i månaden eller 20 samtal i dygnet, säger Ewalds.
Långsiktig hjälp till offer
Kevät Nousiainen är medveten om att Finland har gjort satsningar till exempel på skyddshemmen. Men hon anser att det inte räcker.
- Det måste finnas en långsiktig hjälp. Och det ska inte vara upp till offret att kräva hjälp, utan staten ska erbjuda den hjälp som behövs. Det kan handla om juridisk hjälp, men också om konkret hjälp med bostad, psykiskt stöd och annat, säger Nousiainen.
I enlighet med socialvårdslagen är det kommunernas ansvar att ta hand om människor som utsatts för våld i familjer och våld i parförhållanden.
I kommunerna ska det bland annat finnas ett så kallat multiprofessionellt team som kan ta hand om ärenden som rör våld mot kvinnor och våld i parförhållanden.
- Men det räcker inte att ha planer. Man måste också i praktiken ta itu med de här frågorna. Det måste vara tydligt vart en utsatt kvinna kan vända sig, säger Helena Ewalds.
Kvinnojour med 30 års erfarenhet
I Jakobstad har Kvinnojouren erbjudit stöd och hjälp till kvinnor som utsatts för våld i parförhållanden i drygt 30 år. Det är en förening som driver verksamheten, som i många år skötts av och med frivilliga krafter.
Sara Mikander är sedan år 2014 verksamhetskoordinator på Kvinnojouren. Hennes arbete handlar om allt från att se till den lilla krislägenheten som finns, till att hålla stödsamtal och sköta kansli- och ekonomiuppgifter.
Ekonomin har varit ett orosmoln de senaste åren. År 2015 var det riktigt illa.
- Vi klarade oss med nöd och näppe, men hade inte kunnat hålla igång verksamheten på samma sätt särskilt länge till, säger Sara Mikander.
Mer stöd till barnen
Istället för att sätta lapp på luckan sökte föreningen projektbidrag från STEA (tidigare RAY). Med en årlig projektfinansiering på drygt 38 000 euro har man sedan år 2016 utvecklat verksamheten.
- Nu erbjuder vi också stödsamtal till barn och unga som upplevt våld i familjen. Det är väldigt viktigt att de får sätta ord på sina känslor och att de får prata med någon, säger Mikander.
Samtalen görs enligt den rikssvenska trappanmodellen. Enligt Sara handlar det om att göra våldet "pratbart". Det här kan man göra genom att leka eller rita.
Pengar är allt
Förutom bidrag från STEA debiterar Kvinnojouren kommunerna för övervakade träffar, där barn i skilsmässofamiljer umgås med den ena föräldern.
Föreningen får också bidrag från privatpersoner, företag, föreningar och församlingar.
- Vi är oerhört tacksamma över alla bidrag vi får, stora som små. Men vi kan inte bygga och utveckla verksamheten på stöd som kommer ibland och ibland inte.
Sara Mikander skulle gärna se att kommunerna i regionen tog ett större ansvar.
- Vi har specialkunskap på det här området. Och även om kommunerna borde sköta om de här frågorna, så tror jag inte att den överbelastade socialsektor klarar av det. Hur gärna man än ville.
Uppmuntrande bidrag från Pedersöre
Kvinnojouren söker varje år verksamhetsbidrag från kommunerna i Jakobstadsregionen. År 2017 gav till exempel Jakobstad 5 000 euro och Pedersöre 150 euro till föreningen.
Men det här är ingen markering från kommunens sida, säger Greger Forsblom (SFP) som är styrelseordförande i Pedersöre.
- Den här summan ska föreningen inte bygga sin verksamhet på. Det här är en uppmuntringspeng som vi ger till ett hundratal föreningar varje år, säger Forsblom.
Han anser att det i första hand är kommunerna som ska sköta om frågor som rör våld mot kvinnor och våld i parförhållanden.
- Det här är samhällets ansvar. Kommunerna ska sköta det, både i den akuta situationen när en kvinna söker skydd och hjälp och även mera långsiktigt, säger Greger Forsblom.
Beslutsfattare tvivlar
År 2016 gjorde människorättsorganisationen Amnesty en kommunundersökning om våld mot kvinnor. En av slutsatserna var att kommunala beslutsfattare tvivlar på hur hur allmänt problemet är.
- Jag tvivlar inte på att det förekommer. Men jag ska erkänna att jag inte känner till frågorna tillräckligt bra, säger Greger Forsblom.
Våld mot kvinnor och våld i parförhållanden är enligt Sara Mikander inget marginellt problem.
- Det här är ett folkhälsoproblem. Och det blir nog ganska kostsamt för samhälllet med människor som till exempel är arbetsoförmögna på grund av att de utsatts för våld av sin partner, säger Mikander.
Hon har en uppmaning till beslutsfattare:
- Läs på och prioritera satsningar som gäller våld mot kvinnor och våld i parförhållanden.
Artikeln updaterad 28.11 kl.10.00 med information om skyddshemstjänsterna samt en webblänk för mer information.
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
