Filmrecension: Jordgubbslandet – Romeo och Julia bland jordgubbar och fördomar

Jordgubbslandet är en Romeo och Julia-influerad kärlekshistoria, en skildring av främlingskap och den globala kapitalismen, en berättelse om fördomar, drömmar, ilska och förälskelse. Och slutresultatet är imponerande starkt.

15-åriga Wojtek (Staszek Cywka) kommer från Polen till Blekinge i Sverige med sina föräldrar för att plocka jordgubbar. Det är slitsamt och tungt. Oklart hur länge det finns jobb och oklart om de kommer att få betalt.

Wojtek är den snälla, lite blyga men fiffiga killen. Och hans föräldrar, speciellt hans mamma, har planer på att Wojtek är den som skall klara sig. Den som skall komma vidare i livet och inte behöva få händerna och ryggen förstörd i jordgubbslandet.

Jordgubbsplockarna övervakas av ägarens tonårsdotter Anneli (Nelly Axelsson). Hon sitter där motvilligt och kollar att jordgubbslådorna är fyllda med mogna jordgubbar i rätt storlek. Själv vill hon bara bort från den tråkiga hålan där inget händer och där fritidssysselsättningen går ut på att supa och hångla.

Anneli iakttar skeptiskt sina föräldrar som är välvilligt inställda till gästarbetarna, bara de håller sig på sin sida. Och hon tittar sorgset och lite skräckslaget på sin mamma som berättar ”att man som ung tror att livet skall bli större och större, men i verkligheten blir det bara mindre”.

Romeo och Julia bland svenska jordgubbar

Wojtek och Annelis blickar möts och där börjar också en försiktig bekantskap som övergår i förälskelse. Skildringen av Wojtek och Annelis hemliga kärlekssaga är både gripande, vacker och lika söt som en mogen jordgubbe om försommaren. Utan att vara sockrad och påklistrat ljuv.

Det är skildringen av två vilsna och lite osäkra tonåringar som sorgset iakttar sina föräldrars brustna förhoppningar. Att tankarna här gå till Roy Anderssons debutfilm En kärlekshistoria (1970) är bara ytterligare ett bevis på hur bra Jordgubbslandet är.

Idyllen som krockar med verkligheten

Det hela utspelar sig mitt i ett ursvenskt sommarlandskap, med böljande ängar, midsommarstång, varmt solsken och ljusa nätter som övergår i ett vackert dis på morgonnatten. Det är oändligt långa rader med kraftigt, mörkgröna jordgubbsplantor och gästarbetare på knä i åkern.

Mitt i det här vackra, vidöppna landskapet placeras inte bara kärlekshistorien utan också en skildring av den globala kapitalismen, rasismen, fördomarna, välvilja gömd bakom osäkerhet och rädsla och den totala cynismen i att anställa svart arbetskraft.

Och man kan inte annat än imponeras av hur Wiktor Ericssons som skrivit manus och regisserat filmen får med så mycket i en film som till synes handlar om tonårskärlek och jordgubbar.