Kommentar: Hoppet är zimbabwiernas starkaste vapen

På bara några dagar förändrades Zimbabwe mer än under Mugabes nästan 40 år vid makten. Folket, som levt i rädsla och under förtryck i decennier, insåg plötsligt att det sist och slutligen verkligen är de som har makten.

- Då, under Robert Mugabes tid, fanns det bara poliser på gatorna. Nu finns det inga!
- Hur länge har du väntat på att få säga den där meningen?
- Jag sade det tre gånger i går, men tror inte ännu heller på det. Han är borta!

Så diskuterade två vänner på onsdagen i Zimbabwes huvudstad Harare. Det blev lite som ett skämt efter tisdagen när diktatorn meddelade om sin avgång. Alla försökte så ofta som möjligt få in en mening med ”Under Mugabes tid.” Som om det var länge sedan och en kort period. Trots att en 37 år lång tyranni precis hade störtats.

I dag, några dagar senare, ska landets tillfälliga president Emmerson Mnangagwa sväras in. Mnangagwa är på inga sätt en okontroversiell figur. Han har varit Robert Mugabes högra hand i nästan 40 år och hjälpt honom fixa val och krossa oppositionen.

Men zimbabwiernas tro på honom är otrolig. Han är inte Mugabe, han ska få en chans. Men det är helt förståeligt. De måste helt enkelt tro, annars kommer landet inte på fötter.

Det som hände förra lördagen i Zimbabwe var något helt exceptionellt. Efter att armén på onsdagen hade försatt Robert Mugabe i husarrest bubblade en undantryckt ilska upp. Zimbabwier av alla färger marscherade mot honom på gatorna i huvudstaden Harare i ett prideliknande tåg. Det var som mössöron på björkarna på våren. Det bubblade av förväntan, av tilltro, av visshet om att bättre tider kommer. Det fanns hopp. Och folkets förmåga att klamra sig fast vid det hoppet är fantastisk.

På söndagen väntade alla spänt på Mugabes tal. ”Today is the day”, i dag är dagen, sade man när man träffade någon bekant.

Men på söndagskvällen kom Mugabes flummiga tal – han tänkte inte avgå. Trots det fortsatte zimbabwierna hoppas och tro.

På måndagen skulle tidsfristen för honom att avsäga sig makten frivilligt för att undvika riksrättsprocess gå ut. Folk som köpte taltid till mobilen, en kaffe på ett kafé, en vattenmelon vid vägkanten sade det samma. I dag är dagen.

Men tidsfristen kom och gick, och Mugabe satt kvar. Ändå fortsatte folket hoppas.

På tisdagen samlades människor utanför parlamentsbyggnaden. De hoppades tillsammans när behandlingen av en riksrättsprocess mot honom skulle börja. I dag är dagen.

”Mugabe anofanira kuenda! KUEEEEENDAAA! KUEEEENDAAA” skrek de på shona. Han måste bort. Baretter med texten ”He must go” fanns att köpa.

Trots allt hopp kom budskapet att han avgått plötsligt och överraskande. Staden fullkomligt exploderade. Ungefär som när Finland vunnit ishockey-VM .

Folk körde omkring som galningar och tutade för brinnkära livet. Alla viftade med Zimbabwes flagga och kramades och gav high fives åt varandra. Utanför partiet Zanu PF:s högkvarter körde arméfordon ärevarv.

På onsdagen togs den tilltänkte nye ledaren Emmerson Mnangagwa emot som en befriare åtminstone i huvudstaden Harare. Folkets tro på att han kan komma med något bättre trots att han hört till partieliten under Mugabes tid är svår att förstå. Men de måste tro och hoppas, för sitt lands skull.

Samtidigt som Mnangagwa är en businessman och därför anses vara rätt man att få den förfärliga ekonomin i skick så verkar folk redo att glömma och förlåta det han har gjort. Redan på onsdagen var de nästan redo att förlåta Mugabe, för att han sist och slutligen avgick självmant. Låt gubbstrutten försvinna bara, tänkte många. Och de är redo att förlåta Mnangagwa för det blod han har på sina händer, för han kommer trots allt med hopp.

Hopp är en fantastisk kraft. Hopp och tro kan få en aktiekurs att stiga. En diktatur att falla. Hoppet har fått folk att våga tro på en framtid i Zimbabwe, och det hoppet kändes som en enorm kraft man nästan kunde ta på.

Det hoppet måste Mnangagwa förstå att inte svika. På lördagen var kraften i folket som marscherade något som aldrig tidigare skådats. De visste att de kunde få bort Mugabe, att de hade makten. Zimbabwiernas förmåga att tro på hoppet är också det som gjorde att det här inte blev blodigt.

”The power is with the people now, eh!” Makten är nu hos folket, säger människorna nu som hälsningsfras när de köper sin taltid, sitt kaffe, sin melon.

Och det bör Mnangagwa också förstå.

Han kan inte fortsätta på samma linje som Mugabe, för det kommer folket i Zimbabwe inte att godkänna. Inte efter de senaste dagarna. De gjorde det de själva alldeles nyligen trodde var omöjligt, och folket vet nu sin makt.

De har gjort sig av med en diktator. Kommer det en till har han inte en chans.

Zimbabwierna orkar tro på förändring efter Mugabe – fem problem måste lösas så fort som möjligt

Många anser att arbetslösheten är landets största problem.