Helen Sjöholm föredrar de små intima konserterna

Helen Sjöholm är sångerskan med den unika rösten som har charmat sin publik både i konsert- och filmsammanhang.

Hon är för alltid förknippad med karaktärer som Kristina i musikalen Kristina från Duvemåla och Gabriella i filmen Så som i himmelen. Överöst med priser under många år är hon i dag i den situationen att hon kan välja och vraka mellan det hon vill göra.

I vilka miljöer trivs du bäst, på en teater eller på en stor konsertarena?

- Jag kan tycka om en teater där det kanske är 250 människor i publiken och man kan se och känna dem alla. Det blir väldigt snabbt en personlig stämning i lokalen. Och det är väldigt roligt.

- Men jag har varit på den stora arenan i Helsingfors några gånger. Det är också en upplevelse att sjunga för väldigt många. Men jag tycker nog ändå att den lilla salongen är häftigare.

Nyfiken och mångsidig

Helen Sjöholm är känd för sin mångsidighet. På 90-talet blev hon förknippad med rollen som Kristina i ”Kristina från Duvemåla”. Efter det har det blivit flera andra musikaler men också filmroller som ”Så som i himmelen”. Bland hennes många skivor finns visor, jazz och projekt med Benny Anderssons orkester.

Finns det någon genre där du känner dig mest hemma?

jag tycker om att segla mellan olika genrer

- Jag är nyfiken och tycker om att testa alla sorter, men sen finns det ju sorter som jag inte behärskar och inte gör bra alls. Jag passar bäst när det är berättande texter och där det finns ett teatralt anslag. Visor och jazz har jag sjungit rätt mycket. Det och teatermusiken ligger mig närmast, och vispop.

Hurudana konserter är det som stannar i minnet, vilka är det som du minns?

- Jag har en bok där jag skriver ner alla konserter, var jag var och datum och så. Och skulle jag titta i den så tror jag att jag skulle minnas nästan varje konsert. Det är klart att om man gör 30 konserter i en rad så minns man inte specifikt varenda, men jag gissar att jag skulle minnas väldigt många.

- Jag minns tidiga konserter då jag var väldigt ung , för det var så stort. Och jag minns premiärer och stämningar kring dem. Vi gjorde ”Kristina från Duvemåla”-konserter i London och New York och dem minns man för det var så speciellt.

Visor och jazz

Helen Sjöholm har spelat in skivor med jazzpianisten Anders Widmark och också med den mångsidiga arrangören Martin Östergren.

Hur hittade ni varann?

vi testade ett groove

- Vad gäller Martin Östergren som är en otrolig arrangör och musikant så träffades vi väldigt tidigt via en kompis. Ibland är det så att man träffar någon som gör att man hittar hem och där man ger varandra bra impulser.

- Så var det då vi gjorde en skiva med Jojje Wadenius och Martin Östergren. Vi hittade dom här gamla svenska låtarna och arrangemangen uppstod i vårt samspel. Vi testade och försökte hitta nån lunk, nåt groove, och så uppstod det saker. Vi var väldigt bra på att pusha varann.

Benny Anderssons orkester

Mest förknippad är Helen med Benny Anderssons musik, bland annat som solist i Benny Andersson orkester.

Vilken sida av dig är det som kommer fram där?

- BAO är speciell för det är som ett hobbyprojekt på nåt sätt. Vi har funnits i kanske 15 år men vi spelar nästan aldrig. Vi finns ju bara vartannat år och så gör vi konserter i två veckor. Sen finns vi inte utan alla gör olika saker på alla håll.

Är det för att alla är så upptagna?

- Nej, men det är och ska vara en speciell situation, en livekväll med en dansbana som byggs upp. Det är som ett 30-40-tals nöjesfält. En blinkning tillbaka, inte till dansbanden som vi ser dem idag utan till dansorkestrar förr i tiden med Folkets park och allt det som var stort då. Och det har dragit väldigt mycket folk, allt mellan fem och niotusen per kväll som lyssnar och dansar. Och det är fantastiskt.

- Låtarna som Benny har skrivit, dom är tidlösa men blickar absolut tillbaka. Och det har passat mig eftersom jag är en teaterapa inne i stämbanden. Jag tycker om att ikläda mig olika approach. Jag tycker det är kul.

Sånger som kommer att leva länge

Det finns flera sånger som också andra har sjungit, men som man ändå alltid förknippar med dig. Jag tänker på t.ex. Gabriellas sång, Du måste minnas.

Hur känns det för dig att höra de här med en annan solist?

- Häromdan fick jag ett mejl från min agent som hade fått en liten film. Den visar en kille på tre år som sitter med ett låtsasinstrument och sjunger sista versen av Gabriellas sång, (den som slutar med orden "... jag vill känna att jag levt mitt liv", reds. anm). Det är fantastiskt och visar att de här sångerna som jag har fått äran att börja med har blivit stora.

- Det skrivs körarrangemang, många jobbar med de här sångerna i olika utbildningssammanhang och dom kan göras på olika sätt. Dom är både krävande och stora, men går att fylla med många olika stämningar och med olika personligheter och röster. De här melodierna kommer att leva länge.

Hur sköter du om din röst? Du har ju rösten som ditt viktigaste arbetsredskap.

- Jag är helt förfärligt dålig på att sköta om den. Jag har ingen sångutbildning och jag har haft turen att jobba jättemycket, så jag har lärt mig av andra. Jag märker också vad som inte funkar och lägger då om det och är mer försiktig.

det är fruktansvärt avtändande att sjunga skalor

- Att sjunga upp är jag dålig på, jag tycker det är det tråkigaste som finns. Men jag borde gå till en sångpedagog för rösten förändras nu då jag blir äldre. Jag har haft sån tur, jag har en stark röst och starka sångmuskler. Och väldig energi och vilja.

- Ibland tänker jag att det kanske är bra. För om man inte går ut då det är kallt och inte kramar barnen då dom är snoriga, då lever man ju inte, då förlorar man en del av närvaron i livet.

som liten sjöng jag skillingtryck och sorgliga sånger

- Uttrycksfullheten fanns i min röst från början. När jag var tre år så sjöng jag Abbalåtar precis som alla andra. Men jag sjöng också skillingtryck och sorgliga, uttrycksfulla sånger.

Du är uppvuxen i Sundsvall. Vad betyder Västernorrland för dig idag?

- Jättemycket. Jag bodde där tills jag var tjugo ungefär. Sundsvall var då en musikstad av rang, med mycket körmusik. På 1970- och 80-talet fanns det ett aktivt musikliv i stan, SVT sände musikprogram från Sundsvall, allsångskonserter med Kjell Lönnå och Café Sundsvall.

- Vi som höll på med körmusik och hade små band fick möjlighet att uppträda. Det betydde mycket. Idag har jag min bror, mina föräldrar och mycket släkt kvar där. Jag skulle bo där om jag inte var gift men en karl som aldrig skulle flytta uppåt. Och då jag kommer t.ex. till Vasa så finns det nåt här som påminner om Sundsvall. Det är samma storlek på stan, det är nånting i luften, barrskogen, jättehärligt.