Julklapparna från den mäktiga centralbanken - som regeringen inte vill tala om

Över 2 000 miljarder euro har Europeiska centralbanken satt i omlopp för att få fart på euroländernas ekonomi. Stimulansprogrammet och nollräntorna har gynnat också Finland. Det är en märklig ironi att Finland just nu har en så EU-kritisk regering, som hellre vill lyfta upp sina egna bedrifter, skriver Thomas von Boguslawski.

Statsminister Juha Sipilä (C) fick en försenad julklapp i slutet av januari 2015. Alltså tre månader innan Centern vann riksdagsvalet och Sipilä blev statsminister.

Julklappen var ett välkommet besked från Europeiska centralbanken, ECB i Frankfurt.

ECB skulle börja stöda euroländernas ekonomier i stor skala genom att köpa upp statsobligationer från sekundärmarknaden, till ett värde av 60 miljarder euro per månad.

Centralbanken skulle alltså sätta 60 nya miljarder i omlopp varje månad, i hopp om att få fart på tillväxten och inflationen.

ECB hade redan provat med begränsade värdepappersköp och styrräntor på nollnivå.

Men nu tyckte ECB att det behövdes samma stimulansmedicin som de amerikanska och brittiska centralbankerna hade tagit till.

Juha Sipilä kanske inte tänkte så mycket på saken just då. Först och främst gällde det ju att vinna valet.

Stor lättnad för Finland

På Finansministeriet drog man säkert en suck av lättnad. ECB:s stödköp innebar att de mer välrenommerade euroländerna, som just Finland, skulle kunna låna praktiskt taget hur mycket pengar som helst till nollränta i flera år framöver.

Det var mycket välkommet med tanke på statens finanser. Finlands statsskuld växte med oroväckande hastighet ännu i början av 2015, och något ekonomiskt uppsving var inte i sikte.

Säkert var det många som drog en lättnadens suck också i Italien, Spanien, Portugal och Grekland. För att inte tala om EU-huvudstaden Bryssel.

I mars 2016 hade Juha Sipilä hunnit vara statsminister i knappt ett år. Då kom ett nytt, hårdare paket från Frankfurt.

ECB tyckte att det behövdes starkare stimulansmedicin. Stödköpen ökade till 80 miljarder euro per månad.

ECB började också köpa upp företagsobligationer och lanserade en ny typ av förmånliga lån till bankerna, för att stöda företagens investeringar.

Ännu fler miljarder regnade över Europa och sakta men säkert började det få effekt.

Unikt utgångsläge för regeringen ...

ECB har vid det här laget köpt upp statsobligationer för över 1 800 miljarder euro, och hela stimulansprogrammet uppgår till över 2 000 miljarder.

Finlands Bank uppskattade för snart ett år sedan att stimulansprogrammet hade gett Finlands ekonomi en tillväxtknuff motsvarande 0,5 procent av BNP på årsnivå.

Hur mycket draghjälp Finland har fått via programmet sedan dess är svårt att räkna ut, men allt tyder på att vi nu ser en rejäl snöbollseffekt.

Hela världsekonomin har kvicknat till och enligt prognoserna kan Finlands BNP växa med tre procent eller mer under 2017.

Exportindustrin investerar, byggsektorn går på högvarv och handeln med Ryssland har återhämtat sig.

Räntorna på finländska statsobligationer har till och med varit negativa. Storplacerare har alltså varit beredda att låna miljardbelopp till Finland och dessutom betala för det.

Ingen annan regering i det självständiga Finlands historia har haft ett liknande utgångsläge.

Tack vare nollräntorna har de senaste åren också varit en enda lång julafton för finländska hushåll med stora bostadslån.

Nollräntorna har dessutom fått många av oss att sätta sprätt på våra besparingar. Skattebjörnen - och regeringen - tackar.

Eller åtminstone borde regeringen göra det.

... som hellre betonar egna bedrifter

Då riksdagen nyligen debatterade regeringens åtstramningspolitik och oppositionens skuggbudgetar undvek både Juha Sipilä och finansminister Petteri Orpo (Saml) att nämna något om ECB överhuvudtaget.

KD:s gruppordförande Peter Östman försökte föra ECB:s miljardstimulans på tal, men Sipilä och Orpo duckade.

Istället betonade de att det är regeringens förtjänst att Finlands ekonomi växer igen och att det så kallade konkurrenskraftsavtalet, som i praktiken innebar en lönesänkning för tusentals finländare, var ett viktigt steg på den vägen.

Det kan och bör upprepas: konkurrenskraftsavtalet trädde i kraft i vintras och därför vet vi ännu inte vilken effekt avtalet verkligen har om man jämför på årsnivå.

Däremot är expertisen vid det här laget långt överens om att Finland och finländarna har dragit nytta av ECB:s åtgärder.

Det är en märklig ironi att Finland just nu har haft en så påfallande EU-kritisk grupp i regeringen, med Timo Soini som utrikesminister och Sampo Terho som Europaminister.

Sampo Terho siktade som bekant på att bli ny partiordförande för Sannfinländarna i somras och började då torgföra tanken på en ny folkomröstning om Finlands EU-medlemskap.

Än märkligare är att ECB och dess exceptionella åtgärder faktiskt väcker så lite diskussion här hemma.

Annat var det då Finland kämpade för att ta sig upp ur lågkonjunkturen på 1990-talet utan någon europeisk valutaunion att stödja sig mot.

Hösten 1992, alltså för jämnt 25 år sedan, fick vår dåvarande regering lära sig hur orimligt dyrt det kan vara för ett litet land att försvara sin egen valuta och behålla kontrollen över statsfinanserna.

Finlands Banks roll i krisen debatterades så gott som dagligen på tidningarnas ledar- och insändarsidor.

Undrar om dåvarande statsministern Esko Aho (C) har fört saken på tal med Juha Sipilä?

Eller om vår förra statsminister, nuvarande EU-kommissionären Jyrki Katainen (Saml), har gett Sipilä några goda råd?

Snart måste julaftonen ta slut

Våren 2011, då Katainens regering tillträdde, var Finland på väg ner i lågkonjunktur och hela eurozonen i upplösningstillstånd.

Grekland, Portugal, Irland och Spanien tvingades be om tiotals miljarder i nödlån för att inte gå omkull.

Ingen visste vad ECB riktigt tänkte, eller kunde göra.

Det dröjde till sommaren 2012 innan ECB-chefen Mario Draghi lovade att rädda euron och valutaunionen med alla till buds stående medel.

Fem år senare är den panikartade stämningen som bortblåst. Av eurozonens så kallade krisländer är det bara Grekland som fortfarande sitter fast i skuldträsket, medan Irland, Portugal och Spanien har återhämtat sig.

EU-kommissionens ekonomiska översikt för oktober visade att optimismen är på topp i euroländerna. Tillväxten beskrivs redan som överraskande stark.

Därmed är det ingen överraskning att ECB nu vill börja köra ner sitt stimulansprogram och tänker minska stödköpen från och med december.

Vi kan alltså räkna med nollräntor i ytterligare några år. Men förr eller senare måste den långa julaftonen ta slut.

Med tanke på att vi har använt euron som betalningsmedel i 15 år är det hög tid att vi alla lär oss att betrakta centralbanken i Frankfurt som vår egen.

1 500 miljarder euro - så påverkar ECB:s stimulansprogram din ekonomi

Två år av massiva stödköp ger euroländerna draghjälp.