Forskaren som fick börja tänka som en varan – på kuppen upptäckte han en gigantisk råtta i regnskogen

Redan i barndomen hade Valter Weijola ett stort intresse för djur. I vuxen ålder upptäckte han flera nya djur som ledde till att han nu får klä sig i doktorshatt.

Tre rum i barndomshemmet var fyllda med burar, terrarier och akvarier. I dem fanns fiskar, papegojor, grodor, ödlor, fiskar och varaner. Nästan allt utom ormar, för dem fick lille Valter inte ha för sin mamma.

Djuren brukade trivas i sina burar, men Weijola minns en gång då hans mamma började skrika på övervåningen.

– Jag gick upp för att se vad som hänt. Min krabba hade rymt och sprungit sidlänges. Hon trodde förstås att det var en kackerlacka eller nånting annat.

Jag har ju varit väldigt lycklig över att jag kunnat göra mitt intresse till yrke

Förståelsen räckte ändå till och Weijola fick behålla sina djur. Hobbyn övergick i studier och senare även i forskning. Han säger att han varit väldigt lycklig som har kunnat göra sitt intresse till ett yrke.

Från hemmet i Vasa gick flytten till Åbo där Weijola började studera biologi vid Åbo Akademi. Redan under det andra året gjorde han en längre studieresa till Amazonas. I ett halvt år praktiserade han på en forskningsstation och reste runt.

Tropisk värme lockade tillbaka från huttriga Åbo

På hösten var han tillbaka i kalla Åbo. Kontrasten till tropiken var så pass stor att han kände att han måste återvända. Det var då han fick idén om att börja studera en lite känd grupp varaner som finns i Stillahavsområdet.

Resan blev av och blev något av en sensation – hans första. Största delen av resan tillbringade han i ögruppen Moluckerna i östra Indonesien.

Samtidigt som han studerade varanerna på området gjorde han sina magisterstudier. Under den nio månader långa resan besökte han nästan alla öar som ingår i ögruppen.

Det var under en resa till den avlägsna ön Sanana som han gjorde sitt stora fynd. Han upptäckte en dittills okänd varanart som inte finns någon annanstans.

Varanen uppmärksammades i den vetenskapliga journalen Zootaxa och gavs namnet Varanus obor. Den kan bli nästan en och en halv meter lång och har en unik färgteckning.

Artnamnet obor betyder fackla på indonesiska och syftar på att ödlan är helsvart och har ett rött ansikte. Upptäckten av en så stor art som var okänd sedan tidigare var ovanlig och visade hur lite vi egentligen känner till om biodiversiteten i områden som Moluckerna.

Fler upptäckter

Weijolas magisterstudier följdes av doktorsstudier på Åbo universitet. Han tillbringade nästan ett år i Papua Nya Guineas övärld och kartlade de lokala varanarterna.

Under ett besök på ön Mussau gjorde han sin andra stora upptäckt. Den gången var det en varan som levt en isolerad tillvaro på ön i 1-2 miljoner års tid.

Arten fick namnet Varanus semotus som syftar på den avlägsna vulkaniska ön som är hem för varanen. Också den kan bli en och en halv meter lång och väga 2-3 kilo.

Under sina doktorsstudier kunde Weijola också återbeskriva en redan känd varan. Arten beskrevs första gången 1830, men beskrivningen var ofullständig. Typexemplet av det djuret gick förlorat innan det kom fram till Europa.

Lärde sig att överlista

Varanerna är mästare på att hålla sig undan och gör sitt yttersta för att undvika att bli upptäckta. Weijola säger att han fick ta till olika knep för att få en närmare titt på de listiga djuren. Ibland funkade det att sakta smyga i närheten av dem.

– Man lär sig att tänka som en varan och veta precis vilka ställen de väljer, för andra arter gäller det att gillra fällor. De är väldigt alerta och intelligenta varelser som är knepiga

– Oftast upptäcker de en mycket före man upptäcker dem. De springer till närmaste träd och gömmer sig på baksidan. De är väldigt nyfikna och försöker kika med ett öga, men håller sig i övrigt undangömda.

Spårade borttappad råtta

Under sin resa som gick från ö till ö råkade Weijola också upptäcka ett djur som inte har så mycket med varaner att göra. Han var på ön Manus och läste om en annan forskare som rest runt i Papua Nya Guinea på 1980-talet och 1990-talet.

Två dagar senare kom några småpojkar med en stor råtta i handen och frågade om det var en sådan jag sökte

På Manus hade forskaren hittat råttben vid tusen år gamla människobosättningar. Ingen visste om råttan fanns kvar och det fanns ingen beskrivning på den.

Weijola talade med några lokala jägare som berättade att de ibland får stora råttor i sina fällor. Två dagar senare kom några småpojkar bärande på en stor råtta och de frågade om det var en sådan han sökte.

Det visade sig vara rätt råtta och Weijola kunde meddela däggdjursforskaren om att råttan är funnen. Den är ganska speciell, säger han.

– Den är en av världens största rattusarter och den ser ganska speciell ut eftersom den har långa täckhår på ryggen, kort svans och stora tänder.

Just det exemplaret vägde nästan ett halvt kilo och mätte 26 centimeter från nosen till svansroten. Med svansen medräknad var det en baddare på över 40 centimeter. En rejäl råtta, säger Weijola och eftersom det var en hona, så antar han att hanarna antagligen är betydligt större.

Lika många oupptäckta arter kvar

Trots sina fynd är Weijola anspråkslös och konstaterar att det finns forskare på Åbo universitet som hittat tiotals, kanske hundra nya arter.

De genetiska undersökningarna tyder på att det antagligen finns lika många oupptäckta arter som de som redan är beskrivna.

Stillahavsvaranerna har varit otroligt bra på att kolonisera öar och korsa hav. De verkar ha spridit sig snabbt under de senaste två miljoner åren, men efter att de väl koloniserat en ö har de varit isolerade från andra populationer och de har bildat arter som är unika för enskilda öar, berättar Weijola.

Tältade i tropiken

Ekosystemen på Stillahavsöarna är relativt välbevarade jämfört med områden i Sydostasien. Går man tillbaka några tusen år till tiden före människor flyttade till öarna, så har det ändå försvunnit en väldig massa arter, säger Weijola.

– Man räknar med att cirka 1 500 fågelarter har dött ut på öarna, de flesta har avvecklat sin flygförmåga och varit väldigt känsliga för jakttryck. Invandrade arter som råttor har också varit destruktiva för den lokala faunan.

Omständigheterna under forskningsresorna har varit rätt spartanska och primitiva jämfört med västerländska mått. Weijola har bott med lokala människor eller ute i skogen. Terrängen är tuff och det finns plågsamma insekter.

Kombinationen med 30 graders värme och en luftfuktighet på 90 procent gör inte saken lättare. Risk för tropiska sjukdomar finns också, men Weijola säger att han klarat sig rätt väl.

Trots det ska forskningsarbetet fortlöpa även i fältförhållanden. Elektricitet finns inte överallt, men oftast finns det någon som har en generator och då gäller det för Weijola att passa på och ladda datorn i ett par timmar under kvällen.

I annat fall måste han anteckna för hand. Det han samlar in förvarar han i formalin och skickar det sedan till det lokala museet där fynden sätts i alkohol och skickas till Finland. En del åker sedan tillbaka till Papua Nya Guinea som referenssamlingar.

Råttan fick inte vara med

Weijola kommer att vara upptagen med varaner också framöver. Nästa resa för honom tillbaka till Papua Nya Guinea, men till en för honom ny ögrupp.

I den resan ingår besök på fem öar för att kartlägga hela faunan av reptiler och groddjur.

Innan det ska han ändå disputera och få en svart cylinderhatt för sin forskning. I den utreder han de olika varanernas släktskapsförhållanden. Han beskriver också den nya varanarten semotus och en återbeskrivning av Varanus duarra.

En art får ändå finna sig i att inte bli nämnd.

– Råttan passade tyvärr inte in fast den skulle nog ha varit rolig att ha med.

Valter Weijola disputerar på fredag med avhandlingen Phylogeny and taxonomy of the Pacific monitor lizards (Squamata: Varanus: Euprepiosaurus).