Jag har förlorat allt och är därför fri, säger en av dem som flytt kriget i östra Ukraina

Då kriget kom till staden Luhansk beslöt Svetlana Lukjantjenko att familjen skulle fly. Hennes man var tveksam, men Svetlana ville rädda sina söner, den äldre var då nio år, den yngre nio månader gammal.

Svetlanas väninna lovade att familjen skulle få bo hos henne i Dnipro, nästan fyrahundra kilometer västerut.

Väninnan hade öppnat sitt hem också för andra flyktingar. Det var trångt och alla sov på madrasser på golvet. Men det var en räddning och tak över huvudet medan familjen gjorde upp planer för framtiden.

Startpengen gav en ny möjlighet

Svetlana är utbildad pedagog och hade jobbat med undervisning hemma i Luhansk. I Dnipro föddes tanken på ett eget dagcenter för barn.

Svetlana hade tur, hon fick en startpeng för sitt företag från Japan och från en av FN:s fonder. Startbidraget gjorde att hon kunde hyra lokaler och skaffa utrustning för centret.

- Jag gjorde det här för min egen sons skull, men nu får också sjutton andra barn dagvård här, säger Svetlana.

Hon betonar att det här är ett dagcenter, inte ett daghem. Skillnaden har att göra med byråkrati och det tillstånd Svetlana har för sin verksamhet. I praktiken innebär det att dagcentret inte har något eget kök utan måltiderna kommer från ett cateringföretag.

En lycklig historia

Stämningen på centret är påfallande positiv. Svetlanas mål är att barnen ska lära sig saker genom glädje. De ska få uppmuntran och känna att de lyckas.

I ett rum pågår en schackkurs för femåringar. Den unge läraren berömmer barnen och gör ”high five” med dem då någon lyckas särskilt bra.

Han undervisar samtidigt i matematik och när han frågar vad tre plus fem blir sträcker en pojke upp sina händer och visar resultatet med fingrarna.

- Säg det, säger läraren och pojken ropar förtjust ”åtta!”.

Svetlanas familj kommer inte att återvända till Luhansk. De har byggt sig ett nytt liv i Dnipro och är trots hemlängtan nöjda.

- Min historia är en lycklig flyktingberättelse, säger Svetlana.

Hon känner att kriget har härdat henne och gjort henne starkare.

Sårad soldat kallar fienden kackerlackor

Konstantin Gerasjenko säger att kriget har gjort honom till en lyckligare människa.

- Jag har förlorat allt och nu är jag fri, säger han.

Konstantin kommer från staden Mariupol där han hade sitt jobb och sin bostad. Inget finns kvar. Han var länge ute i kriget och lider nu av en allvarlig skada i ryggen. Han sårades i strid.

Han är uppenbart hatisk mot Ryssland och säger att kriget inte tar slut förrän alla ryssar är döda. På en direkt fråga vidkänns han emellertid inget hat.

- De är som kackerlackor, inte hatar man dem, man bara dödar dem då de kryper fram, säger Konstantin med en fnysning.

Äntligen får flyktingarna hjälp

Omkring två miljoner människor har flytt kriget i östra Ukraina. Av dem befinner sig omkring en och en halv miljon i Ukraina. Vissa har flyttat permanent, andra pendlar mellan sin nya boningsort och det gamla hemmet i krigszonen.

Efter en mycket svag start har den ukrainska staten nu börjat betala ut små understöd till dem som har tvingats på flykt. Det största ansvaret för hjälpen har emellertid frivilliga stått för.

En del bistånd har också kommit från utlandet. Tyskland har bekostat en hel by av tillfälliga bostäder i Dnipro. Trehundra personer har fått flytta in i välutrustade baracker.

Invånarna bor i rum för en till fyra personer och delar badrum och kök.

- Vi har varmvatten hela dagen och spisar som vi turvis kokar mat på, man kan leva här, säger Larissa Hatnjuk som flydde från staden Debaltseve.

Rädslan släpper inte

Debaltseve var scenen för fruktansvärda strider vintern 2015. Flera hundra ukrainska soldater omringades och stupade. Civilbefolkningen levde en lång tid i sina källare.

Riktiga skyddsrum fanns inte och många civila dödades.

- En del begrovs i trädgården, man kunde inte åka till någon begravningsplats när striderna pågick, berättar Larissa.

Hon råkade själv ut för ett anfall då hon var på väg till jobbet. Plötsligt ven projektiler i luften omkring henne och hon kastade sig till marken övertygad om att hennes sista stund var kommen.

Då skottlossningen upphörde sprang hon hem till källaren där redan många av hennes grannar befann sig.

- Då vapnen tystnade sprang vi snabbt hem och hämtade mat, alla delade med sig.

Skräcken sitter i, om det här i det nya hemmet i Dnipro hörs smällar från fyrverkeri i närheten blir Larissa stel av skräck. Den första tanken är att kriget har kommit hit.

- Jag blev gråhårig av kriget, säger hon.

Här kan du läsa ett reportage (på finska) från Larissa Hatnjuks hemstad Debaltseve.