Mysteriet med Åbos usla rockrykte

Åbo har verkat som förebild för många musikaliska riktningar i Finland, men ändå har rockkretsar runtom i landet skämtsamt kallat staden för ”Finlands rövhål”. Tomas Jansson har läst en ny bok om Åbos populärmusikhistoria, och funderar på stadens roll i Finlands rockvärld.

Pertti Grönholm och Kimi Kärki (red): Toisen Soinnun etsijät, Turkulaisen populaarimusiikin villit vuodet 1970-2017

Som rockjournalist från Åbo var 1980- och 90-talen en samtidigt både fantastisk och märklig tid.

Livescenen var underbar. Det hände fruktansvärt mycket, för den rikssvenska rocken fungerade Åbo som en inkörsport till Finland, house/technopartytraditionen hittade allra först till Åbo, Ruisrock var landets viktigaste rockfestival och en stadsfestival som Down by the Laituri förnyade hela festivalkonceptet.

Samtidigt låg Åbo ändå på något sätt långt utanför händelsernas centrum.

Det var i Helsingfors och Tammerfors som rockens infrastruktur fanns, rockmedierna och skivbolagen och de kända artisterna. Åbo däremot var i rockkretsar mest känt för begreppet ”Turku on Suomen persereikä”, Finlands rövhål. Begreppet var så inkört att då tre Åboband fyllde en kväll på Helsingfors-rockklubben Tavastia i mitten av 90-talet, fick kvällen temat ”persreiän kosto”, rövhålets hämnd.

Men varifrån kom ryktet? Och har någonting förändrats? Och vad har genom åren varit speciellt och unikt med just Åbos populärmusikscen?

60 texter om fem decennier Åbomusik

För att få svar stämmer jag träff med Pertti Grönholm, en av redaktörerna bakom boken om ”populärmusikens vilda år i Åbo”.

Själva boken är en riktig jätte; över 400 textspäckade sidor av sammanlagt 30 skribenter, studerande och forskare från flera olika vetenskapsområden; medieforskning, musikvetenskap, historia.

Här finns nio huvudkapitel och närmare 60 texter, med en infallsvinkel som är mer akademisk vetenskaplig än journalistisk. Formen är allt från essäistisk till intervjustyrd, och handlar förutom om rock och pop också om jazz och rockabilly och punk och metall och hiphop och elektronisk musik och indierock.

Här slår man snabbt fast vilken central roll som Åbo alltid har spelat.

Finlands första rockkonsert arrangerades här, diskon hittade tidigt till Åbo, avantgarde/undergroundrörelsen hade sin bas i staden, första rockfestivalen, de första technopartyna, det som hände på den europeiska kontinenten hittade snabbt just till Åbo. Som Grönholm konstaterar, ”många artister har varit ivriga och snabba och hittat sin inspiration och sina idéer direkt från London eller Manchester eller Berlin utan att lyssna på vad som händer i Helsingfors”.

Ändå är det speciellt att Åbo länge var känt mer för sina festivaler än för sina artister. Ruisrock, Koneisto, Ilmiö, Down by the Laituri, listan på banbrytande festivaler är lång.

Visst fanns grupper som SIG eller Bogart Co som alla kände till på 1980-talet, men annars hade Åbobanden problem med att få synlighet.

Det handlade om just det där att medierna och skivbolagen fanns på annat håll, men också om en litet osund konkurrens mellan banden. ”Medan Tammerforsrockarna åkte ut på turné tillsammans, kunde Åboband bråka om i vilken ordning man skulle uppträda”, småler Grönholm.

Det var också sannolikt en av orsakerna till Åbos konstiga rykte.

Trångsynt och inåtvänt

- Det har väl nog också handlat om en viss form av avundsjuka som funnits kvar sedan tiderna då Åbo var landets viktigaste stad. Men så var väl staden också känd för en litet trångsynt inåtvändhet som omvärlden reagerade på.

- Dessutom bjöd Åbo aldrig på något enhetligt rockfenomen som kunde slå igenom i medierna. Det var först indierockboomen från sent 1990-tal som bröt trenden. Tillsammans med den starka maskinmusiktraditionen med partykollektiv som Hyperdelic Housers eller världsnamn som Mika Vainio och Pan Sonic så har man tagit död på den där tanken att det inte kan komma något stort från Åbo.

Så nu är det dåliga ryktet begravt för alltid?

- Ja det återstår förstås att se hur den här boken tas emot, vilka reaktioner den väcker, konstaterar Grönholm.

- Men jag tror det, och samtidigt försöker vi ju med boken också visa på hur rik och mångsidig Åboscenen alltid har varit, också om den aldrig har skapat stora rubriker.

Ja börjar man räkna upp band från Åboregionen, så visst finns där ju många nationellt bekanta namn. Förutom de redan nämnda så, allt från dagens Robin eller (PMMP-soundets hjärna) Jori Sjöroos till den såkallade maskinmusikens hjältar eller viktiga namn i olika genrer som Suurlähettiläät, Crash, Xysma, Liikkuvat Lapset.

Nu flyttar man till Åbo, inte därifrån

Det nya under 2000-talet är dessutom att stora artister har flyttat till Åbo, i motsats till tidigare då trafiken självklart gick i motsatt riktning. Idag är inflyttare som Jori Hulkkonen, Michael Monroe och Kauko Röyhkä affischnamn för Åbos musikscen.

- En stjärna som Jori Hulkkonen har sagt att det förstås skulle vara bekvämare att bo utomlands, men i en intervju för boken berättar han om hur Åbo enligt honom är en samtidigt både tillräckligt stor och tillräckligt liten stad. Hellre än att bo utomlands eller i Helsingfors vill han ha en trivsam hemtrevlig miljö där han kan ta sin lilla maskinpark och spela fast på andra sidan gatan hemifrån, samtidigt som han får leva ifred som en outsider.

Bortglömd finlandssvensk rock?

Om man skriver fram en så här omfattande historisk genomgång, är det förstås ändå ofrånkomligt att det finns detaljer som saknas.

Det som en finlandssvensk rockentusiast förgäves försöker bläddra fram, är texter om exempelvis Kårens enorma betydelse för rockmiljön i Åbo på 1980- och 90-talen.

- Kanske hade det sett annorlunda ut om vi haft en specialist på den finlandssvenska scenen i vår grupp, konstaterar Pertti Grönholm.

- Men samtidigt påstår vi ju inte att det här ska vara den definitiva beskrivningen av allt som hänt i Åbo. Det är en första bred översikt, och nu är det fritt fram för vem som helst att bygga vidare på det som vi har gjort.

Det som nu har fått plats i boken är två beskrivande sidor om Rockföreningen vid Åbo Akademi (RÅA), men ingenting om hur Kåren var hemmaplan för de centrala finlandssvenska banden Good Evening Manchester och Plum, eller hur det också var där som svensk rock hittade sin inkörsport till Finland.

Det var på Kåren som Imperiet och Kent och The Ark och Wilmer X och så många många fler gjorde sina bästa tidiga spelningar – då det i Åbo var fulla hus och intensiv stämning, var det halvtomt och halvlamt på Tavastia i Helsingfors.

Samtidigt är det beskrivande att stora händelser som Thåström eller Kents avskedsturné inte ens hittat till Åbo under 2010-talet. Åbos rykte må ha förbättrats, konsertutbudet har däremot krympt katastrofalt mycket.

Men det är en annan historia.