NHL-kolumnen: ”Finnipegs” framtid är ljus – och kraftigt blåvit

NHL:s minsta publikkapacitet, enda staden i ligan med under en miljon invånare, enligt ryktet Kanadas kallaste klimat och ett läge som på landets majoritetsspråk stavas: In the middle of nowhere. Inte undra på att finländska hockeyspelare alltid gillat Winnipeg. Nu kan Jets dessutom gå mot fina tider – med stark finländsk prägel.

Med en befolkningstäthet av två personer per en av sina sammanlagt cirka 650 000 kvadratkilometer (Finland 338 145 km²) är prärieprovinsen Manitoba inte precis överbefolkad.

Strax över hälften av totalt 1,2 miljoner manitobaner bor i alla fall i huvudstaden Winnipeg. Så den som tycker att Helsingfors duger som en storstad, kan nog också godkänna att Winnipeg har dylika drag.

Att ett NHL-lag i en liga som leds av den utpräglade ekonomi- och varumärkesmannen Gary Bettman placeras mitt i vind- och snöpiskade Manitoba är däremot överraskande. Speciellt som Winnipeg redan en gång blev utan NHL-lag.

Affärsjuristen Bettman är uppvuxen i Queens i New York och använder ordparet ”expanding market” i medeltal var tionde sekund. NHL-kommissionären rankar knappast Manitoba speciellt högt bland världens tillväxtcentrum.

Men oberoende av vad ”Greedy Gary” innerst inne tycker, så finns de där mitt i ingenstans igen sedan 2011 – Winnipeg Jets.

Och dessutom ser laget ut att vara på väg mot att bli en seriös kandidat till att spela om bucklan som Bettman personligen överräcker till Stanley Cup-mästarnas kapten.

Händer det redan nu?

Då strax en tredjedel av säsongen är spelad ligger Jets på en slutspelsplats och har till och med en liten lucka till västra konferensens wild card-lag. Det sägs att lagen som ser ut att vara på väg mot playoff då det firas thanksgiving också brukar göra det.

Den helgen är redan historia, så oddsen för att de unga talangfulla männen från Manitoba spelar utslagningshockey i vår är utmärkta. Det ska de egentligen göra. Laget är nämligen laddat med talang i passliga åldersgrupperingar.

Dessutom finns några av hela ligans vassaste offensiva förmågor ute bland boskapsfarmerna på prärien.

Offensiva nyckelspelare på topp

Patrik Laine är såklart det främsta namnet på våra finländska läppar. Och all orsak till att outtröttligt snacka om den här 19-åriga ynglingen finns. Allt tyder på att Laine också under sin andra säsong i NHL håller sitt målmedeltal på cirka 0,5 mål per match.

Beroende på om han hålls oskadad säsongen ut så kan det i bästa fall luta mot över 40 mål.

Då spelar Laine dessutom i en annorlunda roll än i fjol. Förra säsongen fick ”Pate” plocka alla bär och spela med lagets bästa center. I år satsar coachen Paul Maurice på två kedjor med vass offensiv arsenal.

Den ett år mognare Laine återfinns därför i lagets andra kedja tillsammans med erfarna tvåvägscentern Bryan Little och vilda västerns snabbaste dansk: 21-åriga Nikolaj Ehlers.

Ehlers och Laine trivdes redan förra året utmärkt ihop och den kemin bygger Maurice sin andra produktionskedja runt.

Där Laine ännu har en god bit kvar till att bli en riktigt stark skridskoåkare så närmast flyger Ehlers fram i rinken. Om Laine har ligans mest spektakulära skott, så åker Ehlers skridsko bättre än 99 procent av NHL-spelarna.

Båda två har redan skjutit över tio mål trots att de inte den här säsongen under ordinariebyten får njuta av Mark Scheifeles centerspel.

Fyra av sex världsklass

Ja, Scheifele. Hur bra än Laine och Ehlers är, så är den 24-årige, 190 centimeter långa första centern Winnipegs viktigaste – och bästa – spelare. Förra säsongen tog han steget till den allra yppersta centereliten och noterade för första gången ett genomsnitt på över en poäng per match (32+50 på 79 matcher).

Han är nu på den nivån att om Kanada skulle skicka ett NHL-lag till OS, så skulle Scheifele vara en av lagets centrar.

I USA:s potentiella OS-lag med NHL-spelare skulle å sin sida Jetskaptenen Blake Wheeler vika sig en lika självskriven plats som ytterforward i första eller andra kedjan. Precis som sin center i Jets, Mark Scheifele, har även 31 år gamla Wheeler noterat över en poäng per match den här säsongen.

Scheifele, Wheeler, Laine, Ehlers – fyra av sex forwardar i de två första kedjorna håller världsklass. Sådant går man långt med.

Men det behövs förstås mer än några offensiva fyrverkeripjäser.

Dustin Byfuglien ett problem

En stor skillnad till förra året är att Winnipegs första målvakt Connor Hellebuyck nu som 24-åring spelar på en ny nivå då det gäller jämnhet. Säsongen är naturligtvis först en fjärdedel gammal, men Hellebuyck har redan tjugotalet matcher under bältet – och siffrorna ser helt annorlunda ut än ifjol.

90,07 i räddningsprocent och 2,89 insläppta mål i snitt på 56 matcher 2016-2017 har såhär långt in i säsongen förvandlats till 92,9 procent och snittet 2,33 mål/match. Nu är siffrorna på en nivå – som för att dra till med en klyscha – ger laget en chans att vinna varje kväll.

Framför Hellebuyck jobbar en ganska solid uppsättning backar. Namnet som de flesta direkt drar fram (men drar sig från att försöka uttala) är Byfuglien, Dustin Byfuglien.

Visst, kolossen (195 cm/118 kg) har vunnit Stanley Cup, har en massa starka sidor och spelar så mycket han bara orkar. Tyvärr är han ändå kanske det största problemet på vägen mot framgång.

Byfuglien står nog för en hel del poäng, men därtill kör han sitt eget race. Tar dumma utvisningar, finns i fel ända på rinken i fel ögonblick och tror allt som oftast att han är Erik Karlsson.

Vilket han inte är.

Stödtrupperna håller hög klass

Bakom Byfugliens stjärnglans finns däremot en grupp väldigt duktiga backar som förser Jets med kvalitet också i försvaret: svenske Tobias Enström (33 år), ryssen Dmitrij Kulikov (27), kanadensaren Josh Morrissey (22) och amerikanarna Tyler Myers (27) och stortalangen Jacob Trouba (23).

Den här besättningen har fortfarande några år på sig att bli bättre som helhet. Om Trouba bara har slutat upp med att längta bort från Winnipeg. Och bara Byfuglien skulle sluta spela som en stjärna i ett dåligt lag och istället som en stöttepelare i ett bra lag, så kan han säkert göra stor nytta för sig.

Dessutom har Jets riktigt hyggliga tredje och fjärde kedjor – och där spelar björneborgaren Joel Armia en viktig roll.

Stark blåvit återväxt

Joel Armia åkte iväg till NHL och Buffalo som en offensiv stortalang. Efter några svåra år har han i Winnipeg hittat sitt hem som en alldeles ypperlig tvåvägsytter. Armia spelar i Winnipegs mycket nyttiga fjärdekedja och dessutom är han regelbundet inne i powerplay.

Lång har han alltid varit. Nu är han dessutom fysiskt tuff, har fortfarande mycket mjuka händer, skrinnar bra och gör det som ingen för fem år sedan skulle ha trott om Joel Armia – ställer sig orubbligt framför motståndarmålet.

Mera blåvitt är dessutom på kommande: JVM-guldmedaljören från 2016, JYP-bördige backen Sami Niku spelar för närvarande AHL-hockey i farmarlaget Manitoba Moose, men finns nog i Jets framtidsplaner.

Det gör också första omgångens draftval från förra sommaren, Kristian Vesalainen. U18-världsmästaren Vesalainen utvecklas som spelare åtminstone ännu den här säsongen i FM-ligan och HPK. Det efter att ha spenderat det mesta av de två föregående säsongerna i Göteborg och Frölunda.

Laine, Armia, Niku och Vesalainen – färska namn på en redan lång lista.

”Finnipeg”

På hösten 1974 blev Veli-Pekka Ketola och Heikki Riihiranta de första finländska hockeyproffsen i Nordamerika. Laget som de spelade för hette Winnipeg Jets. Ligan var däremot inte NHL, utan den kortlivade uppstickarligan WHA (World Hockey Association).

Ketola och Riihiranta blev med Jets på våren 1976 också första finländare att vinna ett mästerskap i Nordamerika. Winnipeg Jets-jackan blev också första utländska fanplagg från sportvärlden att hitta sin väg till gatumodet i Finland. Fast den jackan gick nog bara att köpa i Finland.

Ända sedan ”Vellu” och ”Hexi” har det nästan alltid funnits finländare i Jets. Också när laget som ett av tre lag togs med i NHL hösten 1979, efter att WHA gick omkull.

Winnipegs blåvita främlingslegion:

WHA, Winnipeg Jets: Heikki Riihiranta (b), Veli-Pekka Ketola (c).

NHL, Winnipeg Jets, 1979–1996: Markus Mattsson (mv), Hannu Järvenpää (f), Markku Kyllönen (f), Anssi Melametsä (c), Jyrki Seppä (b), Teppo Numminen (b) och Teemu Selänne (f).

NHL, Winnipeg Jets, 2011-: Olli Jokinen (c), Antti Miettinen (f), Joel Armia (f), Patrik Laine (f).

Alla tiders Finnipeg-allstarlag:

Målvakt: Markus Mattsson (Finlands första NHL-målvakt)
Backar: Heikki Riihiranta – Teppo Numminen
Forwardar: Teemu Selänne – Veli-Pekka Ketola – Patrik Laine

Det är väl bara Edmonton som kan utmana och göra sig gällande som ett mer blåvitt lag.

En annan stad mitt i ingenstans...