Långläsning: Historiska jubileer enar och splittrar - finns det plats för ett kollektivt nationellt firande?

Hur kommer det sig att vi firar historiska minnesdagar och när började man fira dem? Vilka värderingar har firandet av Finland 100 byggt på? Det skriver historikern Johanna Wassholm om i den här texten.

Firandet av den hundraåriga republiken Finland kulminerar inför årets huvudfest den 6 december 2017.

Självständighetens sekeljubileum har under årets lopp uppmärksammats under devisen ”tillsammans”, som tidigt lanserades på officiellt håll och som avspeglar ambitionen att göra firandet inkluderande och demokratiskt.

För många har devisen också symboliserat ett välkommet ställningstagande till den ökande splittring som präglar dagens Finland.

Målet att göra firandet inkluderande verkar i hög grad ha uppnåtts.

Tusentals människor har bidragit till det officiella jubileumsprogrammet genom att förverkliga initiativ som har tagits på gräsrotsnivå.

På detta sätt har firandet varit mera mångbottnat än det skulle ha blivit om ett officiellt organ enväldigt hade utarbetat programmet.

I denna bemärkelse framstår Finland 100 som ett typexempel på de moderna historiska jubileer som de senaste årtiondena har blivit vanliga i demokratiska stater.

Tillsammans?

Samtidigt uppfattar en del det breda firandet som en aning flummigt. Firar man allt, blir intrycket i slutändan lätt att man inte firar någonting alls.

Och om alla förväntas lyfta fram den aspekt av Finlands historia som är relevant för den egna referensgruppen, väcks frågan om det alls finns plats för något kollektivt nationellt firande.

Vissa har saknat en röd tråd, som på ett tydligare sätt skulle ha placerat nationen Finland i fokus och visat vägen genom landets hundraåriga historia av självständighet.

Andra igen har provocerats av själva devisen ”tillsammans”.

Vissa upplever den som ett direkt hån i en tid då samhället ideologiskt, socialt och ekonomiskt är mera splittrat än på årtionden.

Historiska jubileer som historiebruk

Det inkluderande och till synes konfliktfria firande som präglar årets jubileum ska ingalunda tolkas som ett bevis för att historiska jubileer alltid enar ett samhälle.

Tvärtom har jubileer genom tiderna utnyttjats som ett ideologiskt vapen i kampen om det historiska minnet, och kan därmed också betraktas som en form av historiebruk.

Just historiebruk är något som historiker har studerat särskilt sedan 1990-talet, när man började intressera sig för hur olika grupper i samhället utnyttjar det förflutna i ideologiska, politiska och ekonomiska syften.

Hundraårsjubileer – av romarna kallade ”sekularfester” – har firats sedan antiken.

År 47 e.Kr. firades stadens Roms 800-årsjubileum, varefter också andra städer i riket började fira sin grundläggning.

Fram till 1600-talet var sekeljubileer ändå ovanliga. Det storslagna firandet av reformationens 100-årsjubileum 1617 inledde en ny trend och fick efterföljare det följande seklet.

Under 1700-talet firades storslaget bland annat 200-årsjubileet av Shakespeares födelse (1769), den brittiska ”ärofulla revolutionens” 100-årsjubileum (1788) och 300-årsjubileet av Kolumbus upptäckt av Amerika (1792).

En högkonjunktur för jubileumsfirandet blev 1800-talet, då det historiska minnet på sätt och vis ”nationaliserades”.

I arbetet med att förse folket med en historisk identitet, föll det på historikernas lott att forma den meningsfulla berättelse om nationens förflutna som makthavarna ville att folket skulle enas kring.

Att stärka uppfattningen om ett delat historiskt öde är ett centralt inslag i nationsbygget.

Den franska historikern Pascal Ory har lyft att nationen kan definieras av ett delat minne, snarare än av territorium, språk, religion eller regim.

Inom nationsbygget var jubileumsfirandet en av de byggstenar som användes för att stärka av den kollektiva nationella identiteten.

Stilbildande för 1800-talets storslagna jubileer blev framför allt firandet av USA:s sekellånga självständighet 1878 och franska revolutionens hundraårsjubileum 1889.

Jubileerna gav medborgarna en handfast fingervisning om vilka händelser i nationens historia som var värda att firas.

Behovet att fira jubileer bottnade också – som Pierre Nora anmärkt – i förnimmelsen att de historiska minnen som hade format nationen riskerade att falla i glömska.

Utöver jubileer började man inom ramen för nationsbygget även fira årliga festdagar. Det regelbundet återkommande kollektiva firandet av det förflutna påminde nationens medlemmar om det historiska öde som de delade.

Genom att det kollektiva firandet formar identiteten, förmedlar även de sätt på vilka nationella årsdagar något centralt om nationens historiska medvetande.

Jämför bara det storstilade firandet av självständighetsdagen i USA den 4 juli eller i Frankrike den 14 juli med det nedtonade men högtidliga firandet av den 6 december i Finland.

Det envetna arbetet för att skapa en historisk identitet som enar folket till trots, bör man hålla i minnet att det i de flesta samhällen finns grupper som inte känner sig inkluderade i den dominerande nationella berättelsen.

Som Peter Burke påpekat kan just jubileer i sådana situationer synliggöra olika tolkningar av det förflutna.

När USA:s sekeljubileum firades 1878 inkluderades inte ursprungsbefolkningen eller afroamerikanerna.

Och när Frankrike 1989 firade revolutionens 200-årsjubileum – ett jubileum som på grund av sin omfattning blev stilbildande för dagens moderna jubileer – hade olika grupper i samhället helt olika åsikter om hur firandet skulle gå till och om vilka aspekter av revolutionen som skulle betonas.

Finsk-rysk kamp om minnet 1909

Också i Finlands historia hittas exempel på hundraårsjubileer som har präglats av konflikt snarare än av sammanhållning.

År 1909 hade det gått ett sekel sedan Finland som en följd av det svensk-ryska kriget 1808–1809 hade blivit en del av det ryska riket.

Både finländare och ryssar ansåg att det fanns anledning att fira, men hade helt olika syn på vilka händelser som borde lyftas fram.

Finländarna ville fira Borgå lantdag våren 1809, där enligt finsk tolkning grunden för Finlands autonomi inom Ryssland hade lagts.

Finländarna betonade lantdagens karaktär som ett ömsesidigt kontrakt mellan de finska ständerna och den ryska kejsaren Alexander I, för att understryka att Finland i Borgå hade fått en statsrättsligt autonom ställning i förhållande till imperiet.

Ryssarna däremot tillskrev inte Borgå lantdag någon betydelse.

De ryska myndigheterna valde att fira undertecknandet av freden i Fredrikshamn, där Sverige hösten 1809 villkorslöst hade överlåtit sina fem östliga län åt Ryssland.

Eftersom Finland inte hade varit part i fredsförhandlingarna, kunde storfurstendömet enligt den ryska tolkningen inte göra anspråk på en separat statsrättslig ställning inom riket.

Finländarnas och ryssarnas motstridiga åsikter om hur sekeljubileet 1909 skulle uppmärksammas belyser flera för jubileumsfirandet typiska drag.

Det historiska minnet speglar värderingar

Som Peter Burke lyft fram kan alla historiska hågkomster i grund och botten betraktas som ställningstaganden till aktuella frågor i samtiden.

I minst lika hög grad som jubileer beskriver den historiska händelse som uppmärksammas, avspeglar de värderingar hos de personer eller kollektiv som organiserar dem.

År 1909 utnyttjade såväl finländare som ryssar hundraårsjubileet av händelserna 1809 som ett vapen i den pågående politiska konflikten om storfurstendömet Finlands statsrättsliga ställning inom Ryssland.

En finsk-rysk kamp om det historiska minnet hade inletts redan på 1860-talet, och tillspetsades mot århundradets slut.

Just inför jubileet år 1909 nådde de finsk-ryska relationerna ett nytt lågvattenmärke när den s.k. ”andra förryskningsperioden” inleddes.

Konflikten kring hundraårsjubileet 1909 påminner oss också om den maktdimension som ingår i jubileumsfirandet.

Finländarna ville fira ett historiskt minne som var relevant för den finländska historiska självförståelsen, men de ryska myndigheterna hade politiska och militära befogenheter att förhindra det.

Finländarna förbjöds att ge sitt firande en officiell statlig prägel, och hänvisades till ett småskaligt firande som endast fick ske inomhus.

Jubileet fick därmed ingen synlighet i det offentliga rummet. Även den staty över Alexander I som avtäcktes i Borgå stod inne i domkyrkan.

Det ryska firandet däremot gavs en officiell karaktär och myndigheterna kunde demonstrera sin makt genom att ordna militärparader i storfurstendömets garnisonsstäder och i Fredrikshamn, på den plats där freden med Sverige hade undertecknats 1809.

Finländarnas enda möjlighet att förhålla sig till denna obalans var att demonstrativt bojkotta det ryska firandet.

Historikern och jubileet

Parallellt med att de historiska jubileerna under de senaste årtiondena har ändrat form har också historikerna intagit nya roller i firandet.

I dagens samhälle, där jubileerna blir allt fler och mer omfattande, kan de å enas sidan betraktas som ett slags högkonjunkturer för historikerna.

Det är strategiskt smart att planera kommande projekt så att det tematiskt och i tid sammanfaller med kommande jubileer.

Förutom att forskningsfinansiärer potentiellt beaktar temats aktualitet, föder jubileer en efterfrågan på beställningsverk.

Därtill blir de historiker som är insatta i den aktuella tematiken eftertraktade som experter och som föredragshållare på de otaliga evenemang som ordnas i anslutning till jubileet.

Å andra sidan har historiebruksforskningen fått historikerna att omvärdera sin position jubileumsfirandet.

De har blivit medvetna om de sätt på vilka jubileerna avspeglar behov i samtiden, och tvingats reflektera över sin egen roll i detta.

Således har historikerna börjat se som ett av sina professionella uppdrag att göra allmänheten medveten om jubileers funktioner.

I ett finländskt sammanhang uttalades detta syfte första gången explicit i samband med det stora jubileum som firades åren 2008–2009 med anledning av att tvåhundra år hade förflutit sedan Finska kriget och Borgå lantdag.

Begreppsligt blev förskjutningen synlig genom att historikerna i stället för jubileumsår började tala om ”märkesår” – efter tyskans Gedenkjahr.

Tyskland har varit något av ett föregångsland inom den historiekulturella forskningen, vilket bottnar i den utmaning som tyskarna har stått inför när de kollektivt har varit tvungna att hantera det svåra minnet av andra världskriget.

I ett tyskt sammanhang har det varit uppenbart att alla händelser som är viktiga att minnas ingalunda är värda att firas.

I samband med märkesåret 2009 betonade historiker att händelserna inte skulle ses som en ”födelsedag”, utan snarare hanteras i termer av ”begrundande” eller ”ihågkommande”.

Man ville uppmuntra allmänheten att reflektera över historien, inte minst över att den utveckling som inleddes i Finland 1809 inte var given på förhand.

Det fanns ingen färdigt utstakad väg som senare per automatik skulle leda Finland självständighet, utan flera alternativa vägar som år 1809 stod öppna.

Genom att placera in Finlands historia i ett bredare sammanhang – den stora europeiska omvälvning som Napoleonkrigen innebar – ville historikerna med Max Engmans ord motverka att märkesåret skulle utmynna i ”en ursäkt för utbrott av primitiv nationalism och nationella mindervärdighetskomplex”.

Det snäva nationella tänkesättet eftersträvade man därtill att motarbeta genom att samarbeta med historiker i Sverige och Ryssland, och därmed belysa hur 1808 och 1809 års händelser i dessa länder tillskrevs andra betydelser än i Finland.

2018 – kommer Finland att minnas hundra år som "osams"?

Frågan om ihågkommandet blir särskilt känslig blir när det gäller att uppmärksamma inbördeskrig.

Där firandet av Finlands hundraåriga självständighet år 2017 verkar kunna ena befolkningen rätt friktionsfritt, tjänar jämförelsen med det konfliktfyllda firandet 1909 som en påminnelse om att historiska jubileer lika väl äger kraft att splittra.

När man i Finland 2018 ska uppmärksamma ett inbördeskrig, som mer en någon annan händelse i historien splittrat folket, är utgångspunkten helt annan än i år.

Nästa år ska finländarna inte uppmärksamma det som folket delat, utan det som delat folket.

Att minnet av inbördeskriget äger potential att uppröra visar den känslostorm som redan i våras uppstod när Myntverket lanserade ett jubileumsmynt som föreställde en arkebusering 1918.

Det är möjligt, rentav sannolikt, att vi nästa år kommer att bevittna ett sekelminne som föder känslomässiga reaktioner på ett sätt som årets jubileum inte gjort.

Sannolikt kommer ideologiska och sociala klyftor som existerar i dagens finländska samhälle att användas som slagträn när man diskuterar de händelser som ligger hundra år tillbaka i tiden.

Inte minst därför är det viktigt att historiker – förutom med sin sakkunskap om själva de historiska händelserna – bidrar till jubileumsfirandet genom att öka förståelsen för historiska jubileers funktioner.

Johanna Wassholm är historiker vid Åbo Akademi.

Texten är del i en serie där Svenska Yle bett fyra historiker skriva om det hundraåriga Finland.

Långläsning: Mot det ryska förtrycket – en finländsk socialistisk självständighetskamp i Stockholm 1917

Kamp för frihet från Tsardömet mitt i ett världskrig.