Reportage: Kan man ta sig in i samhället genom en teaterscen? - Med konst tar DuvTeaterns skådespelare makten över sina egna berättelser

Kan konstutövande vara ett sätt att ta makten över sin egen historia? Finns det en jämlik representation i konstvärlden? Vilhelmina Öhman kollar in hur konst som ger nya synvinklar blir till:

Irina von Martens sitter i ett ensamt strålkastarljus vid pianot i festsalen i G18. Tonerna från pianot ekar i det höga takets alla hörn.

Sanna Huldén läser upp berättelsen Irinas saga om överläraren Irina von Martens. Det är lite melankoliskt, sorgligt och vackert och jag sitter som fastklistrad i stunden.

Det här är Irinas del i DuvTeaterns performans Drömmar och arbete.

Tillsammans med forskare och konstnärer, med och utan funktionsvariationer, utforskade DuvTeatern under seminariet Min Historia (den 28-29 november i Helsingfors) hur historien om personer med intellektuell funktionsvariation sett ut, hur funktionsvariationer har skildrats i konsten och om konsten kan påverka vårt samhälle och den framtida historieskrivningen.

Seminariet sprang ur frågor som DuvTeaterns ensemble ställt varandra. Vad får oss att känna oss betydelsefulla och tagna på allvar? Vad får oss att känna oss delaktiga i samhället? Kan man ta sig in i samhället genom en teaterscen?

Den egna erfarenhetens kraft

Hanna Grandell, är erfarenhetstalare, boendeutvärderare och multikonstnär.

Som erfarenhetstalare åker Grandell till skolor för att tala om hur det är att ha en funktionsvariation och som boendeutvärderare åker hon och talar med inneboende om deras trivsel.

- Jag försöker vara en röst för de som inte har en röst.

Grandell säger att många med funktionsvariation inte vågar säga sin åsikt eller inte ens vågar ha en egen vilja, utan ofta vill vara personal och anhöriga till lags.

Grandell efterlyser kurser i självkännedom för personer med funktionsvariationer.

- Själv har jag jobbat mycket med mig själv. Vi borde lära oss hitta vår egen vilja. Vi borde alla våga känna och våga säga nej fast någon blir sårad.

Vad som inte berättas i framgångshistorien

För att begreppsliggöra det oöverskådliga kaoset vårt förflutna är skapar vi en berättelse om historien. Men vem är det som berättar?

Vad väljer man att inte berätta och stämmer berättelsen med det personer med funktionsvariationer säger?

Niklas Altermark, forskare i funktionshinderspolitik på Lunds Universitet, menar att det finns en vanligt förekommande berättelse om personer med funktionsvariationer, men att den här berättelsen skaver.

- Vi har ett samhälle som berättar en framgångshistoria som många inte känner igen sig i.

Framgångshistorien innehåller frigörelsen från den institutionella makten, som mentala institutioner som låste in och steriliserade personer med funktionsvariationer, genom politisk kamp och "normalas" välvillighet till att alla idag omfattas av fullt medborgarskap och mänskliga rättigheter.

Om vi bara berättar en standardberättelse ser vi inte systematiken bakom makt

Niklas Altermark

Bilden som målas upp idag av personer med funktionsvariationer är att de är glada, inkluderade, sysselsatta, asexuella och gulliga.

Men det är ju inte hela berättelsen.

Det är en snuttifierande och förminskande bild som inte visar hela känsloregistret, säger Altermark.

- Den dominerande berättelsen döljer att personer med funktionsvariationer är en av de fattigaste och ensammaste grupperna i vårt samhälle.

Uteslutna historier

För att begreppsliggöra vår historia har alternativa berättelser uteslutits. Det har skrivits mycket om anstalterna för personer med funktionsvariationer, men inget om eller av människorna som bodde där.

Om vi bara berättar en standardberättelse ser vi inte systematiken bakom makt, menar Altermark.

Därför önskar han att vi ska komplicera historieskrivningen, rikta fokus mot alternativa berättelser, komplicera maktförståelsen och låta marginaliserade grupper komma till tals.

Ett sätt att berätta alternativa berättelser är genom konstutövande och att vara den som berättar sin egen historia. Precis som Irina von Martens och de andra i DuvTeaterns performans Drömmar och arbete gör.

Allvar blandas med komik, kärlek med sorg.

Konst från marginalen

Seminariet Min Historia avslutas med paneldiskussion "Scenen är min" mellan Paul Ohlin, Sonja Ahlfors, Hanna Grandell, Magnus Dahlerus, Mikaela Hasán, Sami Helle, Erik Lindgren och Karolina Karanen.

Det blir ett samtal om de positiva sidorna med att skapa från marginalen och hur konstutövandet kan förändra en.

Sonja Ahlfors, som är ena halvan av teatergruppen Blaue Frau, har ända från början ifrågasatt vad teater är och tycker att hon får mer ut av att arbeta från marginalen.

- Om en gör ett val att vara och skapa ifrån marginalen kan en själv sätta agendan. Jag har känt att det har varit den tryggaste platsen för mig och att det i marginalen finns en större möjlighet att möta folk på ett personligt plan.

Grandell säger att hon länge upplevde att hon inte passade in någonstans.

- Man kan se det som om jag var en sjöjungfru som varken passar in bland fiskarna eller människorna. Men jag märkte efter ett tag att jag trivdes bättre bland personer med funktionsvariationer än bland "normalstörda".

Grandell har både gått i bildkonst- och musikskola. Hon säger att hon innan konsten inte upplevde att hon hade ett jag.

- Jag tycker konsten varit tegelstenar för mig för att bygga upp vem jag är.

Konstnärligt uttryck ger oss möjligheterna att som individer berätta vilka vi är och att själva ta makten över våra egna historier är budet DuvTeatern ger.

Det blir det konstnärliga sättet att skapa kunskap och påverka den framtida historieskrivningen.

En attitydförändring

Mikaela Hasán, regissör i DuvTeatern, upplever att det har skett en rörelse från att personer med funktionsvariationer har setts som åskådare till att bli konstnärer och det finns idag ett mycket större utbud av danskompanier, teatergrupper och konstnärer med ensembler med personer utan och med funktionsvariationer.

- Det har skett en attitydförändring i samhället och i hur DuvTeatern bemöts under de åren jag varit aktiv.

Genom att berätta de alternativa historierna kan det ge en mer sanningsenlig bild av verkligheten som visar hela känsloregistret.

Historierna om de glada, de ledsna, de drömmande, de ensamma, de arbetslösa, de kåta, de arga, de ångestfyllda, de kära.

Det kanske inte är en självklarhet att personer med intellektuella funktionsvariationer känner sig delaktiga i samhället eller jämlika på kulturfältet.

Kunde våra teatrar, dansscener, konstgallerier och konstskolor vara ännu mer inkluderande?

En jämlik representation i kulturen är det som verkligen kan förändra vårt tänkande.