"Först våra stupade män och sedan detta" - en berättelse om evakueringen från Karelen

Karelaren Paavo Jerkku kom som evakuerad från Jaakkima till Närpes. Han berättade inte mycket om livet i Karelen för sina barn, men på äldre dagar skrev han ner sina minnen.

Paavo Jerkkus livsöde speglar långt Finlands historia - allt från krigen, förlusten av Karelen till flytten till Sverige.

Paavo Jerkkus berättelse är välformulerad och gripande. Svenska Yle publicerar därför hela hans berättelse "En lång väg hem", som ett led i firandet av Finlands 100-års jubileum.

Paavo Jerkkus berättelse ingår i serien "Evakuerade från Karelen" i Yle Vega.

Det här är första gången texten publiceras.

Granarnas sång

Min far Olli sa alltid ”lyssna på granarnas sång, Paavo”. Nu var första gången jag kunde höra ljudet förändras, olika ljud vid hög- och lågtryck.

Redan någon dag innan hade jag känt i luften att vädret ändrades. Över bergen på södra sidan, där Ladoga ännu låg under is, började himlen skifta färg. Den klara blåa färgen blandades nu med en grå nyans.

Mitt hem var byggt i sluttningen av en kulle och bakom den växte fyra stora granar, planterade för länge, länge sedan. Fastän jag bara var ett litet barn kunde jag redan höra ljudet av vår. Starkare, dovare ljud som samtidigt var mjukt och ljuvt för mina öron.

Snön låg ännu djup men solen på vår södra sluttning hade redan bildat en skare. Alla barn, ja även de äldre, hade flockats vid sluttningen för att i glädjerus få susa fram på skidor och kälkar.

Kullen var som gjord för just backåkning och det karelska folkets tjusning för roliga aktiviteter. Vi har en förmåga att hålla barnasinnet kvar även vid mycket hög ålder.

Jag tror aldrig någon av oss har glömt hur underbart det var att få leva i Karelen, vårt hem, vårt allt.

Min hemby Mikli

Byn Mikli befann sig på Ladogas strand i Jaakkima socken. Runt byn reste sig bergen i både öst och syd. Mäktiga, höga berg på över hundra meter. På den norra och västra sidan var bergen mjukt rundade och inte fullt lika höga och branta som de andra.

Mikli låg där som en stor rund gryta insprängd i bergen. I byn fanns tre insjöar, endast några hundra meter i diameter, samt en älv på västra sidan som nästan delade byn mitt itu.

Passagen ur "grytan" låg längs med älven. Man for från norr parallellt med Ladoga, via åmynningen med sina branta bergsväggar, ut till en bred djup vik.

Även mot sydost fanns en dalgång längs med ena sjön som hade förbindelse med Ladoga och öppet vatten. Om man ville komma ut ur Mikli var faktiskt de här dalgångarna de enda vägarna ut. Norrut från byn fanns den stora socknen Jaakkima.

Den stora vägen Karjalantie, ledde österut till Sordavala och västerut till Lahdenpohja och Jaakkima järnvägsstation. Jaakkima lutherska kyrka fanns just i Lahdenpohja.

Ville man däremot söderut fick man åka längs älven till Ladoga, och där var sjövägen öppen mot Lahdenpohja, klostret Valamo samt österut mot Sordavala.

Naturligtvis kom man även härifrån söderöver till Ryssland. När man väl kom in i byn, var det som att stiga in i ett underbart vackert, skyddat paradis.

Jag minns en berättelse om en lärare som en gång kom till byn. Han stod i utkanten och tittade ner mot de böljande slänterna och sa: "Detta måste ju bara vara paradiset".

De tre sjöarna glittrade i solen mellan de trolska kullarna, en älv vackert slingrande mitt i byn med en vacker vitmålad skola.

Söderöver reste sig den ortodoxa kyrkan med sina två torn och kors som avtecknades mot den klarblå himlen. Detta var en del av det vackra Karelen, vårt Karelen.

Tiden före kriget - och tiden efter kriget

Vi levde tiden före kriget. När vi talar om vårt liv så talar vi om tiden före och efter. Så radikalt ändrades våra liv, att de längre inte hör ihop. Skillnaderna blev oss för stora, både till sättet att leva och vara som till våra känsloliv.

Mina första minnesbilder har jag nog från ungefär fem års ålder. Jag kommer ihåg varma sommardagar då vi simmade antingen i älven eller i någon av de tre sjöarna. Alla barnen från byn samlades för att stoja och leka.

Jag minns fiskarna i forsen som bara låg cirka hundra meter från mitt hem. Jag kommer även ihåg klara vinterdagar med skid- och kälkåkning på vackra skarbelagda sluttningar.

Då pulserade karelska hjärtan och sinnen fylldes av lycka. En lycka jag tror man bara kan finna när man får leva med de egna.

Klart att det även fanns sorger och bekymmer, men för mig lekte livet, allt annat var långt borta. Senare blev även jag medveten om vad sorg innebar.

En av mina systrar dog då jag var i sjuårsåldern. Jag minns dagen mycket bra. Det var min första erfarenhet av att förlora någon som är en mycket kär.

De ortodoxa prästerna kom från Sordavala, där de var stationerade, för att begrava min syster. Vi tog ut henne ur rian, där liket förvarades, och sjöng "vi möts igen på andra sidan".

Därefter gick vi i kortege till vår kyrka, cirka 800 meter från vårt hem. Där fick min syster sitt vilohem under den karelska torven.

Jag minns det som mycket sorgligt, men ändå låg något så enormt vackert över det hela. Det har nog påverkat min syn på livet. Döden är inte hemsk utan enbart ett slut på en episod.

Livet fortsatte och det blev dags för min skolgång. Skolan låg bara femhundra meter från mitt hem, men vem hade lust att använda vägen när man kunde springa rakt över åkrarna, det var annat det!

Från början av trettiotalet och framåt var livet rikt på allt det goda

Jag vågar påstå att vi hade goda tider i Mikli. Från början av trettiotalet och framåt var livet rikt på allt det goda. Jag minns att arbete fanns i övermått, det moderna började ju komma. Bortglömt var tjugotalets efterkrigssvårigheter. Finland hade ju inbördes- och frihetskrig i slutet av tiotalet.

Vi var bönder som odlade vår mark, vårdade våra skogar och fisket var en av de betydande näringarna i Jaakkima. Vi hade flera yrkesfiskare i byn. I vår familj ägnade vi oss enbart åt fritidsfiske.

Vi fångade gäddor, abborrar och ibland fick vi även en och annan lax i älven. Den vanligaste vinterfisken var lake. Fisksoppa av lake, det var gott det.

När jag blev lite äldre började jag delta i gårdens arbete. På sommaren jobbade jag på åkrarna. Jag följde även korna på bete och hämtade hem dem till kvällen för mjölkning. Det var vårt, ungarnas arbete.

Jag minns de otaliga gånger jag följde korna ut, och på hemvägen plockade jag svamp och bär. Karelare är mycket förtjusta i svamp som vi åt både till vardag och fest.

Livet tycktes vara härligt, visserligen med små sorger och däremellan lite större, men bara naturliga sorger som livet för med sig för alla. Välmåendet var bra för alla i byn, utan någon som helst föraning om katastrofen som väntade, njöt vi av livet till fullo.

Visserligen hade hemvärnet lite övningar här och där och propagandan kunde ta sina fantasifulla vägar.

Vi som var ortodoxa fick nog känna av propagandan och till och med hat, men trots allt var krig och elände så fjärran avlägset från oss.

Vem skulle vilja hota oss? Vem i all världen skulle ha intresse av vår lilla idyll? Vi var ju inte rika, vi hade ju bara vår vackra natur och vårt glada sinnelag.

Så här efteråt har jag många gånger undrat varför vi ingenting förstod

Åren gick och jag slutade skolan, året var 1939. Så här efteråt har jag många gånger undrat varför vi ingenting förstod. Hotet fanns ju, det hängde liksom i luften. Men jag tror att vi helt enkelt inte ville förstå, vägrade tro på ondskan.

Och propagandan var ju att vi var så starka, inget kunde hota oss! En finne motsvarar tio ryssar, sades det. Jag minns en äldre man som sa – Vad gör vi då när den elfte kommer? Han blev nästan fängslad som ryssvän och landsförrädare.

Förhandlingar mellan Ryssland och Finland började på sensommarn med dåligt resultat. Den tredje december anföll Ryssland och kriget var ett faktum. Det var nu Finland tappades på sitt hjältemod. Karelen fick betala stort, större än vad någon egentligen orkar.

Krigsvintern en riktig vargavinter

Snön kom sent den hösten. Först in i december började snön falla för att sedan falla oavbrutet. Drivorna växte och kölden ökade. Kvicksilvret kröp ner under -20 ... -25 ... -30 grader. En riktig vargavinter var ett faktum.

Under de första dagarna hördes ett avlägset muller, små skakningar i marken. Ännu var livet någorlunda normalt fastän männen var borta ur hemmen. Kriget kändes ännu overkligt och avlägset.

Inte ens då de första stupade kom förstod man. Det var nästan upplyftande hur folket reagerade. Nu kom hjältarna, fienden var snart slagen! Dagarna gick, hjältarnas hemkomst tätnade, mullret tätnade och nu kunde man höra ljudet av stridsplan alla dagar.

Även under de stjärnklara nätterna hördes oavbrutet vou, vou, vou från maskinerna. Bombexplosionerna i Lahdenpohja hördes nu alla dagar. Rapporterna från fronten berättade om hur oövervinnerliga de finska trupperna var.

Det var ju sant i mångt och mycket, men priset var högt i de hem där man och son kom hem som stupade.

De första evakuerade

Vi närmade oss jul och folket firade för att hålla hoppet uppe. Lite dämpade, lite fattigare och lite försiktigare. Några upplysta fönster eller tindrande lampor syntes inte, det var mörkläggning i hela byn.

Inte ens julsångerna klingade som förut. Mina båda bröder var nu vid fronten och kämpade. Åh, så jag saknade dem. Vi hade fått veta att de fortfarande levde, men hur länge?

Tiden under jul tycktes faktiskt lite tystare. Inga flygplan flög under ett par dagar och mullret hördes svagare. Under hela julnatten var det knäpptyst. Det var som om vi befann oss mitt i stormens öga.

Strax före jul drog de första evakuerade från gränsen förbi. Vi barn stod och såg folk komma förbi med sina packningar. Några hade hästar med packning men de flesta vandrade till fots.

Många var gamla och trötta och till synes fullständigt apatiska

Vi tittade förfärat på människorna med de böjda huvudena, de tomma blickarna och hopplösheten som låg som ett dimmoln runtom dem.

De drog vidare och nya kom. Nu stannade de i vår by. De inackorderades i husen och korna placerades i ladugårdarna där plats fanns.

Många var gamla och trötta och till synes fullständigt apatiska. Chocken när kriget kom och de måste fly hade blivit för mycket för de flesta. Det var vår försmak av vad som komma skulle.

Kriget eskalerar

Dag för dag ökade mullret. Vårt hus var byggt på stengrund och därför mera känsligt för skakningar i marken. Det hade vi förstått redan tidigare då åskan gick för fullt och skakade huset.

Blixten slog ner i vårt hus två gånger. Den ena gången brann rian ner och den andra gången fick vårt hem ganska stora skador.

Men denna gång var det ju inte åskan som skakade grunden, det var kanoneldar från både östfronten och från Karelska näset i söder.

Nu började vi förstå allvaret i situationen. Flygplanen kom tätt över oss, flög vidare till Lahdenpohja och släppte sina bomber där de förstörde hus och hem.

Sordavala var redan nu till hälften i ruiner. En dag var jag på väg till Lahdenpohja i ärenden. Jag åkte skidor över isen på vintervägen.

Jag kastade mig ner i snön. Satte armarna över huvudet och då small det.

När jag närmade mig Lahdenpohja hamn hörde jag avlägsna ljud av bombplan som närmade sig. Jag tror jag aldrig skidat så fort i hela mitt liv som jag gjorde då. Skräcken gjorde att jag flög fram över isen.

Precis när jag nådde strandkanten i hamnen var planen över mig. Jag kastade mig ner i snön. Satte armarna över huvudet och då small det. Fem eller sex explosioner kom alldeles i min närhet medan jag hörde många fler lägre bort.

Jag låg där, alldeles blickstilla och det haglade is, snö och bråte från hamnkajen över mig. Jag kan inte säga hur länge jag låg där, jag var så rädd.

Så småningom blev det tyst runt omkring mig och jag hörde den betryggande sirenen som blåste faran över. Då reste jag mig och åkte vidare, men jag kunde inte sluta skaka.

Vi hade bekanta från byn som bodde i Lahdenpohja. Jag åkte dit för jag behövde tröst och trygghet. De såg genast hur det stod till och husmor värmde mjölk till mig och talade lugnande.

Hon ville att jag genast skulle åka hem, men jag var tvungen att uträtta mina ärenden först. Det gjorde jag för att sen i flygande fart ta mig hem de sex kilometrarna över isen.

Min mor hade varit så orolig och sa bara ”Voi miun poikuan" hela tiden. Jag kommer ihåg hur tryggt och härligt det kändes att vara hemma, hos mor var det gott att vara.

Katastrofen närmar sig

Hjältebegravningarna ägde nu rum så gott som alla dagar. Katastrofen var nära. Vi hoppades och bad att vi inte skulle behöva lämna hemmet och allt vi hade, för att ge oss ut i den isande kylan utan skydd.

Men den dagen kom. Vi fick ett dygn på oss att lämna byn, men många av de äldre ville inte flytta. Pappa var en av dem och han sa ”att lämna allt är som att dö”.

Vi unga tvekade inte, aldrig skulle vi lyda under ryssarna. Vi syskon och mamma övertalade slutligen pappa och vi packade för att fly. Min ena syster skulle gå med korna i förväg.

Vi unga tvekade inte, aldrig skulle vi lyda under ryssarna

Det var kallt, under trettio minusgrader. Vi lindade alla trasor och mattor vi hade runt kornas magar för att de skulle få lite skydd mot kylan.

Vi andra dröjde oss kvar, faktiskt i hela två dagar, innan vi satte oss i släden. Pappa hade fyllt släden så gott det gick med mjöl, kött och annan mat, men även med hö för att vi skulle kunna bädda ner oss för att få lite värme. Där var vi nu: jag, mamma, pappa, min brors hustru och hennes två barn.

Avskedets stund var svår. Pappa grät och skakade, jag trodde faktiskt att han skulle tappa fattningen. Mamma var nog starkast, hon grät men mellan tårarna välsignade hon hemmet och sa hej då.

Evakuerade

Vi åkte backe upp och backe ner, ut ur byn och upp till huvudleden. Där åkte vi mellan berg av möbler, maskiner, husgeråd och kära ägodelar. Folk hade kört ut dem dit, med avsikt att allt skulle hämtas med bil senare. Dock blev mycket kvar där, man hann helt enkelt inte.

Vi fortsatte mot väst mot okända mål, bort hemifrån, bort från Karelen. Resan blev en mardröm. Det var kallt, mycket kallt.

Temperaturen pendlade mellan minus 30 - 35 grader. Snö i mängder. Det var helt enkelt omöjligt att köra bredvid den upptrampade vägen.

En till synes oändlig kö av hästar, människor och bohag ringlade sig sakta fram. Vid varje by såg man samma syn, bergen av saker som väntade på sina ägare. Korna som startat sin vandring tidigare syntes inte till.

Vad hade vi gjort? Först våra stupade män och sedan detta. Var fanns mänskligheten?

Vi såg enstaka kor, ännu levande men utmattade och snart förfrusna, stå intill vägen. Ibland såg man rester av döda kor som blivit styckade, medan resten snabbt blivit begravt under snön.

Jag kommer ihåg synen av en död ko. Den stod likt en sågbock i snön, med en kalv halvvägs ut, ihjälfrusen under födseln.

Nu fick vi betala för vår grannes vansinne. Oskyldiga människor och djur betalade nu ett mycket högt pris! Vad hade vi gjort? Först våra stupade män och sedan detta. Var fanns mänskligheten?

Ju längre från Jaakkima vi kom desto mindre blev bergen av saker. Det gjordes tappra försök att flytta alla saker längre in i Finland, men alla lastbilar var ju i armens tjänst så det fanns helt enkelt inte resurser.

Längre fram i evakueringskön hade ryska stridsplan skjutit ner civila, skadan sades vara ringa. Vi såg också stridsplanen, fast på avstånd.

Ryska jaktplan anfaller

Samtidigt som vi närmade oss Elisenvaara järnvägskorsning var ett militärtåg på väg till Karelska näset. De ryska attackplanen anföll tåget men missade och träffade istället en djurtransport.

Militären tog hand om de döda djurkropparna efter livliga diskussioner mellan militärpojkarna och deras befäl. Befälen ville inte tillåta att man började stycka och äta kropparna men då började de civila protestera, pojkarna måste ju få äta.

Snart brann en stor brasa där man grillade köttet och de fick mat. Resten lastade de in i vagnarna för att ha till nästa anhalt.

Folk pratade inte längre med varandra. Vi var som en lång tyst karavan av böjda huvuden.

Vi kunde passera denna plats efter ett par timmar utan att stöta på problem. Vårt mål var nu, som vi hörde senare, Nyslott. Vi hade en mycket lång väg kvar framför oss ännu. Vi frös och var hungriga hela tiden, allt var kaos.

Folk pratade inte längre med varandra. Vi var som en lång tyst karavan av böjda huvuden. Det fanns en underlig känsla hos oss, att det var vi som skyldiga till allt detta, att vi själva skapat kaoset. Det var obegripligt.

I en fanerfabrik i Nyslott

Sent på natten kom vi fram till Nyslott. Då hade vi färdats oupphörligt från klockan sex på morgonen fram till mitt i natten. Farten var ju inte så hög, det var dåliga vägar och mycket folk.

Vi kom fram till en fabrik som tillverkade faner. Där fick vi vila oss i en hall där faneret torkades. Två eller tre stora fläktar blåste in över 30 grader varm luft i hallen. Skillnaden mellan de minus 35 graderna vi upplevt i snart ett dygn utomhus och detta blev enorm. Det kändes som om jag inte kunde andas.

När vi hittat en tom plats där vi rymdes, plockade mamma fram matsäcken och vi började äta. Pappa kom även han och fick i sig något. Nu först kände jag tröttheten komma, det var så skönt och varmt, så varmt ...

Det sista jag hörde min far säga var att i morgon tar han hästen och far vidare medan vi skulle vänta på tåget. Vi skulle bort, upp mot Lappland. Bort, bort, bort ... Jag somnade av ren utmattning.

Vapenvila rådde. Vilken vila? Inte för oss iallafall.

Följande morgon vaknade jag sent. Pappa hade redan åkt och vi andra skulle få en annan plats att vara på i väntan på färden vidare. Mamma sa att nu är vi som "tattare", utan hem och utan bestämt mål.

Nu kom även budet att kriget var över, vapenvila rådde. Vilken vila? Inte för oss iallafall. Vi hade ju förlorat vårt hem. Karelen var inte längre vårt.

Ryssarna ville ju ha våra hem och vår mark, så då tog de det! Deras skäl var att de hade så litet territorium, men vem kunde förstå deras logik?

Så småningom blev vi placerade i en skomakarfamiljs villa. Mannen var hemma för han hade mist båda sina ben. De var vänliga och snälla och vi fick använda deras spis för att koka vår mat.

Jag undrar hur många tårar mamma blandade i våra soppor där hon kokade mat på främmande härd, jag såg ju hur hon led.

Jag undrar hur många tårar mamma blandade i våra soppor

Dagarna gick och till slut hittade min äldsta syster oss, hon som gått före med korna. De kor som överlevt hade sänts vidare med tåget.

Vi väntade ett par dagar till, kanske en vecka, jag minns inte riktigt. En dag fick vi besked att vi skulle sätta oss på bussen till Koivu, nära Rovaniemi. Rovaniemi, vi? Gud bevare oss!

På väg mot Rovaniemi

Vi lastades in i en gammal gengasdriven buss med våra saker och mycket folk. Det var trångt, mycket trångt. Vi färdades i nästan tre dygn, dag och natt, med korta uppehåll och lite längre uppehåll ibland.

I byarna som låg längs vägen fick vi vatten. Mat hade vi ganska bra av. Men oj så stela vi blev av att bara sitta. Vi sov och åt, ja allt gjorde vi sittande. Till slut kunde vi knappt röra våra leder. Lukten i bussen var hemsk. Vi var alla svettiga och hade ju inte duschat på länge.

Men framåt for färden, även om det kändes oändligt. Till slut kom vi fram sent på kvällen till vår destination, en stor bondgård.

Busslasten fördelades mellan hela byn till de största husen. Vi fick sova på golvet i ett nyligen uppvärmt rum.

Vi åt från vår matsäck, men vi blev lovade att i morgon skulle huset bjuda på mat, varm mat. Åh, så härligt det skulle smaka. Så nu låg vi där på golvet smutsiga och svettiga som en eländig hög. Det var nog ingen vacker syn.

När morgondagen kom vankades den utlovade middagen. Vi satte oss till bords men till vår förfäran smakade maten hemskt. Den var inte bara smaklös, utan den var direkt dålig. Vi var nog vana vid den karelska kokkonsten, men vi var ju inte direkt kräsna efter denna resa.

Jag såg mamma rulla bitarna i munnen innan hon snabbt svalde och så gjorde även vi andra. Efter maten, när vi fick tid för oss själva, sa mamma ”när vi får ingredienser så kokar jag”, och så blev det.

Pappa anländer, utan häst

Efter en vecka kom äntligen pappa till oss. Han kom med tåget eftersom han hade sålt hästen och utrustningen i Jyväskylä. Hästen hade inte orkat mera, den var trött och slut efter alla strapatser.

När han berättade att han blivit tvungen att lämna även hästen så syntes det hur trött och uppgiven pappa var på att gång på gång behöva lämna allt han kämpat för och hållit kärt.

Dit försvann det sista som var vårt, den sista länken till vår tid i Karelen. Tiden då vi räknades, var någonting annat än bara vandrare utan värde. Livet var inte gott mot oss.

Efter bara några dagar såg pappa att situationen blev ohållbar. Vi var helt enkelt inte önskade i huset.

Osämja i köket, ständiga anmärkningar på barnen, ingenting gjorde vi rätt. Vi var tvungna att söka ett nytt ställe att bo på. Mot all förmodan hittade pappa ett ställe längre söderut, i Laurila nära Kemi.

Vi fick hyra lillstugan hos en familj och där hade vi eget rum med spis. Det var inget stort rum för sju personer, men vi var nöjda.

Livet hade förändrats från att vara bönder med eget hemman, till flyktingar utan ägodelar

Senare kom även min bror dit från fronten och bodde med oss. Han fick jobb efter en tid och var borta i veckorna. Min yngre bror kom aldrig dit, han fick arbete och stannade i Nyslott.

Korna var vi även tvungna att sälja, eftersom vi ju inte hade någon som helst möjlighet att härbärgera och sköta dem. Livet hade förändrats så radikalt från att vara bönder med eget hemman, till flyktingar utan ägodelar.

En sjö i skogen väcker minnet av Karelen

Trots allt hade årstiderna sin vanliga gång och våren kom med lite värme. Med värmen och sommaren kom även de vackra minnena och längtan efter det som varit för inte så länge sedan.

En dag hittade jag en sjö inne i skogen. Den var så vacker och påminde mig om hemma. Dit sökte jag mig så ofta det fanns möjlighet.

Jag kommer speciellt ihåg en sommarkväll när jag satt på stranden och alla minnen bara sköljde över mig. De mäktiga kyrkorna i klostret, gudstjänsterna med de mäktigt sjungande munkarna, vår egen lilla kyrka och de otaliga gånger jag suttit där andäktigt.

Det var något mäktigt och märkligt som hände denna sommarkväll vid stranden och minnena som bara forsade över mig.

Jag har senare i livet upplevt detta fenomen flera gånger. En doft, en syn eller en speciell plats och jag hamnade i ett andlöst tillstånd av vackra minnen.

Det var så starkt än när jag "vaknade" så jag trodde att jag upplevt det på riktigt, att jag faktiskt hade varit där hemma i ett par minuter.

Barndomen försvann alltför snabbt

Sommaren gick och barndomen försvann alltför snabbt. Det fanns liksom inte riktigt tid för stoj och lek. Men vi väntade tålmodigt på att en förändring skulle komma, att allt skulle bli sig likt igen.

Vintern kom och pappa var orolig och otålig hela tiden. Följande vår gick jag ut och skaffade mig arbete. Jag var ju ännu för ung, men jag ljög om min ålder och eftersom jag var storväxt fick jag snabbt arbete som flottare i Kemi älv.

Vi flottade stockar och propps från norra delen. Sedan fortsatte jag vid "skiljet" som det hette. Där tog man upp propsarna (pappersved) och lastade en del i järnvägsvagnar för vidare transport, samt en mindre del till sågen och massafabriken vid skiljet.

Sommaren gick och slutligen hade jag nog med pengar att köpa min första cykel. Jag sparade även en del till vintern, eftersom jag visste att jag skulle vara utan jobb då. Dans och nöjen var ju numera tillåtna som under kriget varit förbjudet.

Mamma hade lärt mig grundstegen i danserna så det gick ganska bra för mig. Först höll jag mig till vals men senare vågade jag börja dansa även tango och foxtrot. Små romanser med flickor hann jag även uppleva under denna tid.

Vi får Karelen tillbaka

Efter vintern, när våren kom fick jag jobb vid älven igen. Men mitt i sommaren började vi på nytt ana oråd. Männen mobiliserades och kriget var återigen ett faktum.

För vår del var det ju ett helt annat krig, erövringskriget. Vi skulle få Karelen tillbaka! Vi skulle få komma hem! Äntligen få komma hem igen!

Jag har aldrig sett en sådan förändring hos någon annan än den min far genomgick

Jag tror jag under min livstid aldrig sett en sådan förändring hos någon annan människa än den min far genomgick då. Han fullkomligt strålade och han skrattade ofta. Han levde på nytt! Mamma och pappa började planera.

”Vi köper hästar, kor och grisar igen”. ”Vi jobbar och sliter för att skaffa nya maskiner för jordbruket”. ”Vi behöver nya hushållssaker”.

Planeringen och glädjen fann ingen hejd. På hösten fick vi äntligen lov att åka hem till Karelen igen. Vi packade och donade och allt gick som en dans.

Vi kom först till Nyslott där mamma, pappa och de övriga stannade för ytterligare inköp av förnödenheter och eventuellt hästköp. Jag tog min cykel och trampade vidare. Jag ville ju hem så fort som bara möjligt.

De 80-90 kilometrarna hem gick bra, vägarna var trots allt farbara. Krigets spår såg jag inte så mycket av. Eisenvaara var ganska så illa tilltygat men annars såg jag bara ett fåtal nerbrända hus.

Jag trampade och trampade och plötsligt såg jag det jag längtat så efter! Sjöarna, älven, bergen och husen - allt det som var välbekant och kärt. Jag såg en grupp ryska fångar arbeta på en åker och bredvid stod militärvakten.

På åkern nedanför stugan växte kålhuvuden

Jag kom hem till vårt hus som stod kvar, helt och välbevarat, bara lite skräpigt inuti. De hade byggt ett högt torn uppe på kullen invid vårt hus. I det hängde kyrkklockan som jag genast kände igen från bykyrkan. Den hade fått fungera som kolchosens matklocka, så klart.

Uthusen hade också blivit besparade och på åkern nedanför stugan växte kålhuvuden på ett stort område, nästan en hel hektar. Där har vi mat, tänkte jag. Lite grönsaker hittade jag också, i vårt gamla grönsaksland och några äpplen fanns fortfarande i fruktträden.

Jag gick runt hela hemmet. Stranden, buskarna, stenarna, kullarna, allt som jag saknat så mycket. Jag njöt och insöp allt! Jag ställde mig uppe på vår kulle och såg ut över byn, jag hade alldeles perfekt utkik där.

Jag såg älven, sjöarna, kyrkan och skolan. Så vitt jag kunde se så fanns allting kvar. Lite äldre och gråare bara, men vad gjorde det – jag var hemma!

Ett nytt skede i livet

Man kan nog säga att en ny fas återigen tog vid i mitt liv. På något sätt kände jag mig mera vuxen och erfaren, jag förstod på något sätt att nu började allvaret.

Jag besökte skolan där militären befann sig med fångarna. Ledningen önskade att jag skulle bo där med dem, men det var ju så trångt med cirka 200 intagna fångar, dessutom ville jag förstås absolut bo hemma.

På åkern nedanför vår stuga fanns en grav där en rysk soldat var begraven. Strax bredvid låg hans gevär och ett patronbälte, bortglömt av de som begravt honom. Jag plockade upp geväret och patronbältet och hade dem bredvid mig i sängen på nätterna.

Militären frågade om jag kunde hantera geväret och ja, det kunde jag. Jag hade lärt mig skjuta redan före kriget för jaktens skull.

Mina bröder var ofta ute och jagade. Skogsfåglar och harar på vintern och änder på hösten. Jag fick många gånger följa med och lära mig skjuta, under deras vägledning.

När militären fick höra detta blev jag tillsagd att om något händer så skulle jag skjuta och larma dem. Jag sov på vinden i vår lilla kammare, dit jag visste att ingen kunde komma utan att jag hörde dem, eftersom det fanns ett knarrande trappsteg på vägen upp till vinden.

Fler och fler återvänder till Karelen

Nu var det så att jag inte hade någon mat hemma. Militären trodde säkert att jag hade det, eftersom jag inte velat tigga och därför aldrig frågade dem om mat.

Jag tänkte att jag hade ju grönsaker och äpplen i överflöd. Sedan kom jag på att jag hade lagt metspöna under takåsen i lidret, så jag kunde fiska i älven.

Jag visste att mamma och pappa snart skulle komma. Jag försökte städa i storstugan och plockade fram de få återstående husgeråd jag hittade.

Slutligen kom de hem, min mor och min far. Nu började en arbetsfylld tid. Pappa hade köpt en häst och korna skulle vi snart få hem så nu måste höet bärgas.

Veden måste huggas, grönsakerna skördas och sättas i källaren, säden skulle tröskas och allt måste fås i ordning innan vintern.

Snart hade jag lärt mig lite ryska

Småningom började även andra bybor anlända. Vi bildade ett slags arbetslag som gick från gård till gård för att hjälpa alla med arbetet. Sedan fick vi hjälp av fångarna med säden och höbärgningen.

Jag började prata lite försiktigt med fångarna och snart hade jag lärt mig lite ryska. Jag hade även lite kunskaper från tidigare, eftersom min bror hade gått i rysk skola på tjugotalet. Han hade lärt mig några vanliga ord och fraser.

Småningom lärde jag mig så pass bra ryska att militären tyckte att jag kunde ta med mig ett par fångar hem för att få hjälp med vedhuggningen.

Jag fick tre stycken fångar och stränga order om att vakta dem. Det behövdes inte, de var så glada att få äta tillsammans med oss, så de försökte varken rymma eller skada oss.

Vi kom mycket bra överens, och jag lärde mig mer och mer av det ryska språket. Senare på hösten var jag ofta ute på åkrarna och arbetade tillsammans med dem.

Jag brukade smyga ut på kvällarna för att umgås med mina nya vänner. De lärde mig kosackdans och i gengäld jag gav dem tobak. Det var strängt förbjudet att göra så men jag gjorde det ändå.

Vintern kommer

Så kom vintern och fångarna flyttades bort eftersom skolan skulle börja. Jag mötte samma fångar en gång när jag for till Lahdenpohja.

Då de som bott hemma hos oss såg mig kom de springande mot mig och ropade ”Pavel, Pavel! Vakterna ropade genast ”Stoj, stoj!” och jag skyndade mig att ropa att det inte var någon fara.

Jag gav dem lite tobak och vi hann prata lite innan vakterna förde bort dem till skogsdungen där de höll på att hugga ved. Det kändes inte så roligt att se på, men jag insåg ju att det trots allt inte var mitt fel att de hamnat där.

Jag hade lidit nog tyckte jag, alla karelare och finnar hade lidit tillräckligt. I kriget, som startades av ryssarna, hade 30 000 finska män och pojkar stupat, nittiotusen blev invalider och miljarder finska mark förlorades i förstörda hus, mark, skog och broar.

Under sådana omständigheter kan man inte alltid känna sådant medlidande som man i vanliga fall skulle ha gjort. Så tror jag att alla vi finnar kände, att vi hade lidit tillräckligt. Ännu en gång hade det finska blodet flutit utan att den fredsälskande världen reagerat nämnvärt.

Vi var väl för små och obetydliga för att bemödas med hjälp utifrån. Och ännu var inte lidandet slut, kriget fortsatte.

I ren desperation ingick Finland något slags samarbete eller vad det nu var, med Tyskland. Det enda land som erbjudit oss militärhjälp var just tyskarna. Det visade sig senare vara ett beklagligt misstag, men i avtalets stund ansågs det som nödvändigt.

Jag grät i ren ilska och frustration över att jag inte orkat utföra alla sysslorna som väntade

Vintern gick och kriget fortsatte oförtrutet. Flera stupade krigare, flera krigsinvalider, flera familjer utan far och son och ännu mindre mat och kläder i hus och hem. På landet hade vi det ännu ganska bra, men vi hörde ju om misären i städerna.

Vi väntade troget på våren och nya skördar då vi återigen kunde arbeta i våra fäders jord och så nya grödor. Då värmen kom blev pappa hastigt sjuk och mina bröder var i krig. Eftersom jag var den enda arbetsföra "karln" i huset fick jag ta över alltihop.

Det var inte så lätt för en femtonåring, men det måste ju gå på något sätt. Jag kommer ihåg de kvällar jag grät i ren ilska och frustration över att jag inte orkat utföra alla sysslorna som väntade. Mamma försökte trösta och pappa hjälpte till med det lilla han kunde göra.

Inkallad i det militära som 16-åring

Sommaren gick och hösten kom. Pappa blev stegvis bättre och vi hjälptes åt att skörda och tröska allt det jorden gav oss.

På senhösten blev jag inkallad till de militära, uppgifterna var att hålla vakt mot desertörer vid olika järnvägsbroar och stationer samt att hjälpa civila till skydd vid flyganfall.

Vi såg även till att mörkläggningen fungerade och höll ett öga på eventuell spionverksamhet. Nu var jag sexton år fyllda, bara barnet egentligen.

Hela vintern var vi stationerade vid järnvägsstationen och därifrån fick vi order om att infinna oss på olika platser runtom. Jag minns en gång i Lahdenpohja, flyglarmet hade gått och vi hade visat civila till de olika skyddsrummen.

Då sa en man att han behövde kasta vatten, vakten närmast sa att det är bara att göra det då. Mannen sa att han inte kunde göra det med kvinnor i närheten och då blev vakten arg och började skälla ut gubben.

Jag kände igen gubben, han var en rolig en och alltid glad. Jag sa åt vakten att jag går ut med honom. När vi kom ut skymtade vi några kråkor på himlen och gubben sa ”De där är väl inte så farliga, jag tror det är vår egna”. Nåja, hela incidenten gick bra trots allt och vi skrattade gott tillsammans, gubben och jag.

Röja upp bland lik

Egentligen gick hela den här vintern bra. Det var tidigare på hösten när vi tillsammans med militärexperter var och röjde minor och rensade en "motti" cirka 10 kilometer från vår förläggning som det hände en del otäcka saker.

Vi hade med oss ett trettiotal fångar med spadar som skulle gräva ner liken som låg överallt i skogen. Liken hade legat i tre veckor och var inte i bästa skick att hantera.

Lukten var outhärdlig och liken gick sönder vartefter man försökte få ner dem i groparna. Vi mådde alla illa, hemskt illa både psykiskt och fysiskt av detta.

Två dagar senare skadades två av mina vänner i en minexplosion, den ena mycket allvarligt. Sedan dog två fångar som hade varit med när liken skulle begravas.

De spydde helt enkelt ihjäl sig, kunde inte äta det lilla de fick. Även tre av de våra blev sjuka med feber och uppkastningar. Doktorn sa att det var likförgiftning, de hade smittats av liken. Då kom order om att låta dem ligga kvar.

Kylan dämpar stanken

Lik fanns det gott om, kanske fem-sexhundra, kanske mer. Området låg ganska långt från byn så liken fick helt enkelt ligga kvar där och ruttna.

Liken var ryska soldater som ingen visste vilka de var och de kunde inte identifieras, utan namnbrickor och andra kännetecken.

Dessutom var liken söndersprängda och likdelarna låg överallt. Det var näst intill omöjligt att rensa området och vintern var på väg med kyla som skulle dämpa stanken.

Vi plockade upp lite vapen och ammunition, särskilt de ryska pistolerna Mosin-Nagant var eftertraktade. Jag hade ett par stycken riktigt bra vapen. Den ena tog jag av en rysk officer som låg i strandkanten.

Jag knäppte upp remmen som höll hölstret och lyfte upp pistolen. Det gick inte så bra för liket sprack och den fasansfulla stanken kom emot mig.

Jag fruktade liksmittan men bestämde mig för att ta pistolen i alla fall. Jag tvättade den noggrant i vattnet och rengjorde den senare på förläggningen.

Mot fronten

Våren kom, men då var det dags för oss pojkar att åka till fronten. Det var dags för det vi fruktat, nu var det allvar. Vi fick en tids skolning i Lahdenpohja för vi skulle utgöra pansarbataljon.

Det var hårda tag, vi fick springa runt i skogen med gamla pansarkanoner och låtsas skjuta.

Vi hade ingen ammunition eftersom det som fanns behövdes vid fronten. Då ryssarna började med den så kallade storoffensiven vid Karelska näste, förflyttades vi etappvis närmare och närmare fronten.

Hälften av vår årgång flyttades direkt ovanför Viborg och till striderna där. Vi andra stannade i skogarna vid Vanhakylä - Säkkijärvi. Vår uppgift var fördröja ryssarnas framfart om fronten föll, så att våra egna skulle hinna omgruppera sig.

Och först nu fick vi riktiga vapen, tyska pansarvapen som var väldigt effektiva och lätta att handskas med. Vi låg i skogarna och flyttades runt då och då, när ryssarna fått veta var vi fanns. Då försökte de flygbomba oss och nu var vi så nära fronten att de kunde nå oss.

Meningen var att sätta oss i respekt men det är klart att vi inte var så kaxiga alla gånger. Man känner sig ganska liten och rädd i sådana situationer.

Vid ett tillfälle blev jag skadad. En bomb exploderade alldeles i min närhet och jag slungades mot ett träd.

Krigsslutet närmar sig

Tiden gick och ryssarna fortsatte avancera. Maten hos oss blev bara sämre och sämre och till slut hade nästan halva bataljonen insjuknat i gulsot.

Nu var det snart höst igen. Jag hade fått gulsot och lades in på sjukhuset i Lahti. Två veckor låg jag där och sen fick jag en veckas rehabiliteringspermission och kunde åka hem.

Hemma var stämningen tryckt, vi började förstå att vi kanske var tvungna att genomgå det vi fruktade allra mest, att lämna Karelen. Vi började förbereda för flytten.

Jag hann dock bara vara hemma i tre dagar innan jag fick order om att infinna mig i Viborg. Men innan jag for var det min plikt att få iväg mamma och pappa till trygghet.

Karelen var förlorat för alltid. Det går inte att beskriva stämningen i byn. Det blev för mycket helt enkelt.

Jag hjälpte till med flyttlastningen och allt annat som behövde ordnas. Om det var svårt för det karelska folket att fly förra gången var det helt fruktansvärt denna gång.

Nu tänkte vi alla att vi aldrig skulle återfå vårt Karelen igen, nu var det förlorat för alltid. Det går inte att beskriva stämningen i byn. Det blev för mycket helt enkelt.

Folk gav sig av med häst och kärra och jag tog min cykel till stationen för att åka vidare till fronten. Två dagar senare var allt över och vapenvila rådde igen. Karelen var förlorat och året var 1944. Ännu en gång var vi hemlösa.

Evakuerade till Närpes

Jag blev så småningom befriad från armén och började söka efter mina föräldrar. Jag visste inte var de befann sig, men hade fått höra rykten om att de var i västra Finland någonstans.

Jag for till Lahti och fick mina papper klara, men ingen skymt av mina föräldrar. I Björneborg fick jag veta att de befann sig nära Vasa någonstans. Jag kom så småningom till Seinäjoki och där fick jag besked att de bodde i Närpes.

Jag tog tåget och steg av vid stationen i Närpes där jag fick veta att vårt nya hem fanns i Kalax by, cirka fem kilometer därifrån. Jag vandrade iväg och tittade ut över nejderna. Här fanns ovanliga hus, tyckte jag. Helt annorlunda byggda mot det jag var van vid.

Jag var på svenskbygden och inte kunde ju jag ett ord svenska

Jag mötte några människor på vägen och vi tittade på varandra men sa ingenting. Jag vågade inte säga något eftersom jag visste att jag var på svenskbygden och inte kunde ju jag ett ord svenska.

När jag närmade mig Kalax frågade jag en gubbe jag mötte var huset Bondén fanns. Han pekade mot ett hus och sade med underligt klingande ord ”tämä on”. Jag förstod då att han menade "huset där".

När jag steg in i lillstugan, som de kallade mangårdsbyggnaden, höll mitt hjärta på att brista. Där satt mamma och pappa som två frusna gråsparvar i vinterkylan i hörnet av ett lågt, mörkt rum.

Jag blev lite rädd, för först när jag kom in så reagerade varken mamma eller pappa. Först efter en stund såg jag min mor och far titta på mig med tårar i ögonen och mamma ropade ”Paavo, kom!

Men vart förde friheten mig? Inte hem i varje fall

Deras tårar rann nu ned för kinderna, då de insåg att deras minsting hade kommit hem från kriget.

Men vart förde friheten mig? Inte hem i varje fall. Så stor var inte tacken för allt vad vi kämpat, jag och mina två bröder. Vi hade satt våra liv på spel, vi hade gjort och sett saker vi aldrig, aldrig kommer att kunna glömma.

Jag vet att vi borde vara tacksamma för att vi levde och hade varandra, men såren var ju så djupa, minnena så starka. Hur skulle vi orka fortsätta?

Jag skulle så gärna vilja beskriva känslorna jag tror vi alla hade för vårt hem, för vårt Karelen. Sjön, älven, kullarna, kyrkan, husen - bara tanken trollbinder mig och gör min längtan outhärdlig.

Mamma skurade och eldade, för att vi äntligen skulle få oss ett ordentligt bastubad

Lite karelsk styrka infann sig slutligen och vi insåg att vi måste fortsätta. Hästen och korna hade vi hyst in hos värdfolket.

Syster som hade åkt iväg med korna fann mor och far före mig. Så småningom började vi få kontakt med andra karelare och kunde börja prata med dem.

Till och med föräldrarna tycktes vakna till liv och mamma hade plötsligt fullt bekymmer om bastun. Hur ska vi få bada bastu frågade hon gång efter annan.

Hur det nu blev så fick vi till slut lov att göra i ordning en fläskbastu, det vill säga en bastu där man röker fläsk. Mamma skurade och eldade, för att vi äntligen skulle få oss ett ordentligt bastubad.

Det var en upplevelse, ty hur mamma än skurade så fanns massor av fett kvar på "lavan". Mamma och pappa gick först in och jag minns hur de såg ut när de kom ut och hade ränder av fett kvar på rumpan.

Mamma skrattade för första gången på länge och även pappa drog på munnen när de stod och torkade sig med papper där bak.

På något sätt blev detta vändningen på allt elände. Bastun blev som en riktig medicinkur trots allt.

Livet efter evakueringen

Vintern kom med köld och blåst, inte var den som våra vintrar med klar himmel och torr luft. Nog hade även vi kallt, men skillnaden mellan inlandsluft och den vid kusten är ganska stor.

När sommaren kom sökte jag arbete och fick anställning i norra Finland. Där var återuppbyggnaden i full gång efter tyskarnas förstörelse.

En bonde hade blivit tillsagd att ge pappa lite mark som betalning för utfört arbete. Förstås erbjöd bonden honom ingen odlingsbar mark.

Pappa bar ju det karelska blodet i sig och eldade upp sig riktigt ordentligt och det var naturligtvis dumt

Den var full av sten och buskar så det blev osämja över detta. Pappa var arg och så även bonden.

Pappa bar ju det karelska blodet i sig och eldade upp sig riktigt ordentligt och det var naturligtvis dumt. Jag har tänkt ofta på detta nu efteråt, hur det egentligen gick till. Pappa berättade för mig sedan att han ångrade sig djupt.

Men jag förstod nog honom. Med allt han gått igenom, att förlora hus och hemman, så känner man sig ganska snabbt lurad bland folk där man inte förstår språket och redan från början känner sig som en parasit.

Bonden kom senare att bli min svärfar och vi pratade aldrig om bråket mellan honom och pappa

Det blev helt enkelt för mycket och han förlorade fattningen, oförmögen att tänka klart. Jag tror nog att bonden också förstod lite hur det låg till.

Bonden kom senare att bli min svärfar och vi pratade aldrig om denna händelse, fastän vi var goda vänner och han lärde mig svenska så att vi kunde prata med varandra. Han var en bra karl på många sätt.

Livet blir tryggare igen

Tiden gick och livet började forma sig till att bli mera tryggt och vant. Nu började vi karelare försiktigt diskutera det som en gång varit och hur vi hade det nu. Än så länge vågade vi inte beröra vad som varit emellan våra "två liv" - det hemska kriget.

Jag kommer ihåg en man som sa ”Det var tur att det var vi karelare som måste fly, ty andra hade dött i sorg av att lämna allt till ryssarna”. Då visste jag att den självklara karelska optimismen höll på att vakna till liv och att glädjen nog skulle hitta oss igen.

Även arbetet för att sysselsätta oss började komma igång. Så kallade ersättningsmarker började delas ut. Många röjde ur skogen, där man fick virke till nybyggen och mark för odlingar.

Jag träffade en Kalaxflicka i dansens virvlar, Hjördis hette hon

Karelarna började om från början igen, som så mången gång förr under historiens gång. Jag arbetade en sommar, dels i Kaskö hamn, dels vid Närpes såg.

Dansade gjorde vi karelare nu äntligen igen och då hände det underbara! Jag träffade en Kalaxflicka i dansens virvlar, Hjördis hette hon. Då var det färdigt, det blev bröllop och giftermål.

Jag måste nog nämna att vår vigsel förrättades på två språk, dels för min egen skull men även för min familjs skull som inte kunde svenska.

Vårt ”hemspråk”, det vill säga min fru Hjördis och mitt språk, var länge blandat, där jag pratade finska och hon svenska. Omgivningen tyckte att det lät ganska roligt men för oss föll det sig helt naturligt och fungerade utmärkt.

Rycker in i det militära

Dagen efter vårt bröllop kom polisen med order om att jag ännu en gång måste rycka ut i det militära. Det kom som en chock för mig, jag hade inte alls väntat mig detta.

Efteråt fick jag klart för mig varför vi blev inkallade. Nästan hälften av vår årgång hade varit placerade i vaktstyrkor och mer eller mindre civila arbeten. Det var bara vi mindre tursamma som hade åkt på fronttjänst.

Första tiden i det militära var hård. Oj, vad vi tvingades springa runt i skogen och ropa och ”leka” krig. Vår plutonchef, en löjtnant, var krigsveteran med en skottskada i benet. På något underligt vis fick han och jag kontakt med varandra och en gång när vi hade paus i ”skogskriget” berättade jag för honom att jag varit med vid fronten.

Han blev väldigt upprörd när han insåg det och tog genast reda på om det stämde. Från den dagen blev vår tjänstgöring helt annan, vi var ju också krigsveteraner.

Under tiden jag sprang runt i skogen och lekte krig födde min hustru Hjördis ett litet gossebarn, vårt första barn Erik. Nu var jag far och hon var mor!

Så tog äntligen leken i skogen slut och vi fick komma hem igen. Ganska snart efter detta fick vi en jordbit i Kauhajoki, cirka 50-60 km från Närpes och vi började genast med glädje bygga på vårt nya ställe. Under byggtiden hyrde vi en tvårummare i grannskapet.

Livet går vidare

Det var vinter och jag kommer ihåg att det var mycket kallt att bygga, men vi ville ha vårt eget ställe så fort som det bara var möjligt. Det var min bror och jag som byggde, pappa försökte hjälpa oss så gott han kunde men livet hade nog gått för hårt åt mot honom. Viljan fanns men han orkade helt enkelt inte.

Min far var nu bara en skugga av sitt forna jag men min mor var ännu i lite bättre form. Huset blev slutligen färdigställt och vi fick flytta in. Min fru Hjördis och vår son Erik kunde flytta in med mig och vi kunde börja vårt nya liv.

Svärmor dog tyvärr efter lång tids sjukdom och svärfar lämnade ensam i Närpes. Min bror och jag arbetade som byggjobbare vid sidan om jordbruket, och jag återupptog idrottandet efter en lång tids uppehåll. Senast jag idrottat var när jag var ung pojke i Karelen.

Jag tränade hårt och uppnådde ganska goda resultat i löpning. På min favoritsträcka 1500 meter hade jag bra tid. Nu var det dags för vårt andra barn, en pojke, som fick namnet Rainer. Livet fortsatte med lycka, möda och besvär.

Kom till Sverige här finns arbete!

På sommaren hade vi mera arbete än vi hann med, men då vintern kom stannade byggarbetena av på grund av kylan.

Då blev det värre med ekonomin. Mat hade vi nog men pengar var det värre med. Efter ytterligare en tid var det dags för vårt tredje barn, vår lilla flicka Marianne.

Svärfar hade åkt till Sverige och fått arbete där. Han visste hur vi hade det och en dag kom ett brev där det stod ”Kom hit här finns arbete!” Och så blev det.

En vacker sensommardag lämnade vi Kauhajoki för att söka lyckan i Sverige. Återigen var det dags för mig att flytta och denna gång till ett främmande land vars språk jag ännu inte kunde prata. Nya människor och ny kultur, dags att börja om igen.

Trots mina farhågor ordande sig allt bättre än jag kunnat tro. Mycket berodde ju förstås på att jag hade Hjördis och barnen nu. Och svärfar fanns ju med från början. Vi hade varandra.

Jag kände att det inte kommer att bli så som min mamma sa när vi tog farväl i Finland och vi grät båda två. Hon sa ”Snart är de tillbaka med gråt i halsen”.

Sverigefinländare

Visst hade vi det kämpigt i början, jag tjänade inte så värst mycket och min fru måste ju vara hemma med barnen. Men tack vare hennes ekonomiska sinne och konsten att handskas med knappa resurser, klarade vi oss bra.

Jag lärde mig snabbt svenska tack vare mina arbetskamrater. Efter ett halvt år agerade jag redan tolk åt andra finnar som inte kunde svenska.

Svärfar åkte sedan hem igen till Finland och då blev det ju dags för vår första semestertripp till vårt hemland. Vi besökte både min frus hemtrakter och mina föräldrar.

Jag förfärades över hur dålig pappa blivit. Jag försökte prata med honom men han var som i andra tankar.

Och mycket riktigt, vi hann knappt hem till Sverige före vi nåddes av beskedet att pappa var död. Inte kom han, som många andra, tillbaka till Karelen heller.

Hans liv förkortades många år av sorgen över det öde som drabbat hans familj och hans folk. Hans öde blev att täckas i främmande mull.

Och såsom min mor gjort så många gånger, så följde hon far till andra sidan kort därefter. De hade levt nästan ett helt liv tillsammans och fick även nu vila bredvid varandra, dock alltför långt hemifrån.

Vardagsliv i Sverige

Vi fortsatte vårt liv i Sverige. Jag avancerade undan för undan i mitt jobb. Barnen klarade sig utmärkt eftersom språket inte var något problem, deras svenska var flytande. Jag återupptog återigen min idrottsträning och tävlade ganska framgångsrikt.

Till slut kunde vi, strax före barnen började skolan, unna oss lyxen att köpa vår första motorcykel. En gammal en, som vi fick skruva med flera dagar innan den ens startade.

Vi hade sen många roliga kvällar med den efter barnen hade somnat. Det blev korta rundturer eftersom vi måste hålla koll på barnen, en till två timmar. Men trevligt var det.

En gång blev vi vettskrämda när vi hem från en rundtur. Vi hittade blodiga trasor på golvet. Vi trodde något hemskt hade hänt och skyndade in till barnen. Där låg de och sov så sött allihop.

Vid närmare undersökning hittade vi ett sår på fingret på det ena barnet och de andra hade "doktorerat" honom med trasorna. Som tur var det ingen fara med den sårade.

På sommaren blev det lite längre resor, vi var ofta och fiskade i de många insjöarna runtomkring oss. En gång for vi ända till Stockholm.

Tyvärr kunde ju inte barnen följa med på resorna så jag började säga att vi måste köpa en bil. Efter flera byten av motorcyklar blev det till slut en bil. Pengar hade vi ju inte i överflöd så det blev så att Hjördis fick börja arbeta i bruket.

Äntligen kunde vi unna oss lite "lyx", bättre mat och bättre kläder

Lätt var det inte för barnen var ju var små ännu tyckte vi, men ekonomin förbättrades väsentligt. Nu hade vi äntligen råd med bil så att vi alla kunde vara tillsammans. Men vi fick nog vara försiktiga med våra utgifter ännu.

Nu hade vi kommit igång med livet på ett ganska bra sätt. Vi hade bytt bostad till en modern tvåa och jag blev ställare i valsverket och fick högre lön.

Äntligen kunde vi unna oss lite "lyx", bättre mat och bättre kläder. Semestrade gjorde vi ofta i Finland med hela familjen, hos morfar i hans stuga.

Studerar och avancerar på jobbet

Efter några år i skiftarbete började jag studera. Jag började försiktigt med några ämnen och upptäckte att det gick bra. Jag började då läsa på korrespondens och de studierna ledde till att jag så småningom fick jobb på Volvo som produktionstekniker.

Dessförinnan hade äldsta sonen börjat arbeta och när vi flyttade till Skövde, följde han inte med utan stannade kvar i Fagersta med sin sambo. Efter en tid kom även han till Skövde och då var familjen samlad igen.

Min fru arbetade som affärsbiträde och barnen började arbeta en efter annan. Äldsta pojken gifte sig och snart var det dags för första barnbarnet Björn.

Rainer, vårt mellanbarn, flyttade till Finland och gifte sig även han så småningom. Nu kom barnbarnen i rask följd och det dröjde inte länge förrän de var sex stycken.

Livet fortsatte i lugnt tempo. År lades på år. Barnbarnen växte och blev äldre och det var snart dags för vår pension. Vi tänkte att nu så fortsätter nog resten av vårt liv i lugnt tempo, men så blev det inte.

Vår dotter Marianne skilde sig och strax efter det gick hon bort. Det var ett hårt slag. Jag kände att detta var nog hemskare än förlusten av barndomshemmet.

Sådana upplevelser kan man aldrig glömma men livet fortsätter obarmhärtigt ändå. Snart fick vi glädje av vårt första barnbarnsbarn, följd av ett till och det tredje var inte långt borta. Vi gamlingar lever som pensionärer och har en stuga i Kalax som vi vistas i alla somrar.

Vi hälsar på alla barnbarn och barnbarnsbarn i tur och ordning, eller i oordning. Vi får väl se vad återstoden av våra liv har att bjuda på. Jag hoppas att det bara blir glädje. Men minnena försvinner ju inte, varken dåliga eller bra.

En gång har jag varit hemma i Karelen. Jag tror inte jag vill åka dit igen.

En gång har jag varit hemma i Karelen som turist. Jag tror inte jag vill åka dit igen, det var för mycket och bitterheten vällde upp inom mig. Det blev mer än jag tålde.

Jag försöker att glömma den delen av mitt liv. Det är inte lätt, men om jag slipper se mitt barndomshem i ryssars ägo och min hembygd sänkt i fattigdom och förstört, så blir livet kanske lättare att hantera.

Jag vet att händelser påverkar människor djupt, ger dem skador för livet. Trots att jag idag lever ett normalt liv kan vissa saker påminna mig om dessa händelser och uppröra mig så djupt att det snurrar för mina ögon.

Skadad för livet från barndomskriget är jag men jag lever ändå.

Paavo Jerkku, 1996

(Paavo Jerkku dog 1998)