SATIR: Behöver vi samhällskritik på gränsen till taktlöshet?

Satir är en humorgenre som retar eller roar, beroende på mottagarens perspektiv. Ordet satir har sitt ursprung i latin och kan tolkas som en ”röra” och ”en dikt av blandat innehåll”. Satir beskrivs ofta som något ironiskt och hånfullt som framförs på ett elegant sätt.

Som genre tar satiren avstamp inom litteraturen i antikens Rom, idag sprids den sekundsnabbt i ”memes” på internet.

Pennan är mäktigare än svärdet – det har vi fått lära oss sedan vi var små. Men är pennan mäktigare än en AK-47:a? Frågan är relevant i dagens spända debattklimat i Europa, där satir kan uppfattas som något värt att dö för – och att döda för?

Del 1: Satir då och nu

29:48

Vid terrorattacken mot satirtidningen Charlie Hebdo år 2015 dödades tolv människor och elva skadades svårt. Dådet utfördes av en samling salafister som ansåg att Charlie Hebdo ”smädat” profeten Muhammed.

Dådet väckte avsky världen över – men även sympati i vissa kretsar – och det satte frågan om yttrandefrihet och satir på sin spets. Inte minst i Norden, där mycket av den här debatten börjat redan tidigare i och med danska Jyllands-Postens publiceringar av ”Muhammedkarikatyren” år 2005 och svensken Lars Vilks internationellt uppmärksammade ”rondellhund”några år senare.

Satiren var i huvudrollen i dessa tre fall och fick tragiska konsekvenser för många människor.
- Jag tror inte att AK-47:an kommer att bli det sista ljudet vi hör, säger Susanna Ilmoni, chefredaktör på Hufvudstadsbladet.

- Jag backar upp yttrandefriheten, som för en journalist är den yttersta och mest värdefulla friheten vi har i en demokrati. Den ifrågasätts ju när man tar till vapen och tystar en människa som utnyttjar sin yttrandefrihet.

- Det är ganska hisnande att ord och bilder är så pass eldfängda och känsliga att man tar till vapen. Men jag tror att det alltid kommer nya pennor som inte kan tystas, oberoende hur många vapen man tar till.

- Det finns också en skyldighet hos oss som blir kvar efter en AK-47:a att ta värvet vidare och hålla facklan brinnande för det fria ordet.

Kan skrattet ljuga?

Hur har då humorn förändrats genom den moderna historien. Skämtar vi om samma saker nu som då?

Är vi mer, eller mindre, tillåtande idag? Vad händer om man råkar skratta åt sådant man inte borde – inte får – skratta åt? Oavsett om det är Estoniakatastrofen eller en teckning ur nazistiska Der Stürmer?

- Det finns saker som man inte pratar om, förklarar komikern Alfred Backa. Saker man inte får säga på allvar, men som man kanske kan säga på skämt.

- Skrattet ljuger inte, hävdar kollegan André Wickström.

- Om du är på en begravning och prästen säger: ”han var mycket älskad av alla” och folk skrattar, så avslöjar du ju den här gruppen som anser att han INTE var älskad och en fin människa. Uttryckligen så förråder ju skrattet där.

Det finns ändå saker som komplicerar det spontana skrattet: yttrandefrihetens gränser och lagen om hets mot folkgrupp, bland andra. Vem får man egentligen driva med?

Lagen om hets mot folkgrupp brukar likställas med hatbrott och det innebär, tekniskt, att man sprider uttalanden som "hotar eller uttrycker missaktning för en eller flera utpekade folkgrupper”.

Det är bara i Finland och Sverige som detta brott definieras på just det här sättet med rubriken ”hets mot folkgrupp”.

I t.ex. USA ser man helt annorlunda på den juridiska aspekten av det hela – där regleras yttrandefriheten av den allt trumfande ”Bill of Rights”, en rättighetsförklaring som ger medborgarna mycket stora friheter när det gäller saker som förtal, yttrandefrihet och det som skulle kunna bedömas som kränkande.

Kränkningar i 4000 år

Satir upplevs ofta som elak och kränkande. I Finland är det Opinionsnämnden för massmedier (ONM) som får ta emot ärenden och frågor som berör eventuella kränkningar i medierna. Journalistreglerna framhåller att allas människovärde ska
respekteras.

Etniskt ursprung, nationalitet, kön, sexuell orientering, övertygelse eller därmed jämförbar egenskap ska inte framställas på ett ovidkommande eller nedlåtande sätt.

- Det finns ju ingen regel för hets mot folkgrupp i journalistreglerna, men däremot i lagen, säger ONM:s ordförande Elina Grundström.

Gränsen för yttrandefrihet går där lagen säger och man kan inte försvara hat, uppviglande av våld och hets mot folkgrupp med att det ”bara var humor”. Upplevelse av kränkningar ska tas på allvar och prövas vid behov.

Redan de gamla grekerna kunde för övrigt det där med att kränkas – och kränka varandra – med elegant samhällssatir.

Artistofanes och Menippus räknas som portalfigurer i sammanhanget, men ska man vara petnoga var satir faktiskt old news redan då, på 2-400-talen f.Kr.

Detta eftersom även de gamla egyptierna, 2000 år tidigare, kände till satirens kraft. Det här går att utläsa ur antika papyrusrullar som Papyrys Anastasi 1 och The Satire of the Trades (också kallad The Instruction of Dua-Khety).

Rullarna finns idag på British Museum i London. De är några av de få egyptiska dokument som bevarats oskadda till eftervärlden.

I rullarna kan man se hur författarna med ironiska passningar kritiserar andra människors okunnighet och högmod – ett
genomgående tema i den historiska satiren sedan dess.

Även i den nordiska Asatron förekommer satir. Beskrivningar på gudarnas svagheter, deras fåfänga och girighet tjänade som ett sätt att avdramatisera deras makt.

Sett i det perspektivet är kanske vårt nutida sätt att driva med Donald Trump, Angela Merkel och Juha Sipilä helt logiskt –satiren blir ett sätt att hantera tillvarons stora, och ibland lite skrämmande, skeenden.

Redaktörer: Jens Ganman och Susanne Skata/Sus Productions