SATIR: Hudfärg är rolig – om det handlar om Donald Trumps

Satiren beskrivs ofta som en skrattspegel av samtiden, något som behövs för att göra det svåra uthärdligt. I de värsta katastrofer föds de grövsta skämten, som ett sätt att hantera det ohanterbara.

Om någon misstänks tystas kan satiren fungera som en säkerhetsventil för ett demokratiskt samhälle. Mängden satirinslag har ökat rejält i medieflödet de senaste åren och populismen utpekas ofta som orsak, på gott och ont.

SATIR: Inget att skratta åt: Del 3: En skrattspegel av samtiden

30:06

En ofta återkommande symbol för den förment hemska populismen är USA:s president Donald Trump. Det tycks vara helt okej att driva med honom, på alla upptänkliga sätt. Inte minst när det gäller hans utseende. Hans händer, hans hår och inte minst hans (orangea) hudfärg.

Är det ett tidens tecken, kan man undra? En brutal reflektion av en brutal samtid? Är det i sin ordning att skratta åt hudfärg 2017?

-Jag tror att man får skratta åt det mesta, säger Hufvudstadsbladets chefredaktör Susanna Ilmoni. Men jag har svårt att komma på ett konkret sådant sammanhang.

Donald Trumps hy?

-Ok, skrattar Ilmoni till, fast det är ju inte hans hy utan ett solarium som bidragit till den.

Det är ju hans fåfänga man driver med i det fallet.

Donald Trump har spelat en stor roll som katalysator både när det gäller humor och politik.

- Trumps retorik har tänjt på gränserna för vad som är acceptabelt, säger Susanna Ilmoni.

Kanske är det så, även om man kan misstänka att liknande tongångar hördes på både Nixons och Reagans tid. Och Bill Clintons.

Affären Monica Lewinsky, den där Bill Clinton i slutet av 1990-talet använde sin unga praktikant som sexleksak i ovala rummet, ansågs redan på sin tid passera anständighetens gräns för vad världens mäktigaste man kan ta sig till; i alla fall om man ansåg att sex och otrohet var nåt värre än att napalmbomba oskyldiga barn.

Helt klart har i alla fall en figur som Donald Trump skapat nya utmaningar för det globala humorkollektivet. Inte minst eftersom han – och andra makthavare – numera kan slå tillbaka blixtsnabbt med Twitter. Det kunde varken Nixon eller Clinton.

De var utlämnade åt framför allt tv-mediet: åt långsamma, ofta omständliga tal till nationen, där svettiga pannor och flackande ögon riskerade förråda deras rymliga samveten.

”1984” var ingen manual

Om internet hade funnits tidigare, så som det gör idag med twitter, memes och ständigt filmande mobiltelefonkameror, hade förmodligen den tidens politiska missdådare jagats till världens ände på ett än hänsynslösare sätt.

Dygnet runt, för storebror ser oss. Om än inte riktigt på det sätt som författaren George Orwell förutspådde i bl.a. boken ”1984”.

Orwell trodde att vi alla, presidenter inkluderat, skulle bli övervakade mot vår vilja. I verkligheten blev det tvärtom; vi övervakar oss själva – och varandra – helt frivilligt.

- Orwell skulle vara oerhört kritisk mot populärkulturen idag, säger Pia Ahlbäck, litteraturvetare och Orwell-kännare på Åbo Akademi.

För att inte tala om medierevolutionen, han ifrågasatte ju den tidens moderna medier ganska starkt och såg radion som ett effektivt propagandamedel, säger Ahlbäck.

Medierevolutionen har skruvat upp tonläget inom både journalistik och satir och gör att komiker och satiriker allt oftare känner sig tvingade att vara elakare och mer explicita för att nå genom mediebruset.

Bara twitter har 350 miljoner användare, så det krävs både tur och tajming för att lyckas bli viral. Det krävs mod att ta i som ingen annan förr har gjort.

I Finland produceras en stor dos satir hos det statliga mediebolaget, vars uppgift är att stödja demokratin, stärka den finländska kulturen och förmedla en mångsidig och multikulturell bild av världen

Enligt Yles vd Lauri Kivinen är satir en viktig ingrediens i yttrandefriheten. Den behövs i alla former, om allt som finns i samhället. Satiren borde inte vara elak eller negativ, den borde vara positiv och konstruktiv även om den i sin kärna är kritisk.

- Jag tycker att bra satir är intelligent och får oss att skratta, säger Lauri Kivinen. Den väcker våra tankar om fenomen vi inte annars skulle märka. Ibland kan elakheten höja den satiriska profilen och väcka oss på ett bättre sätt, men jag tycker att satir som tar upp kritik på ett positivt sätt fungerar bättre. Politiker och makthavare som satiriseras ska ta det som en komplimang.

- Blir man satiriserad betyder det ändå att man nått en viss betydelse i samhället, säger Kivinen.

Redaktörer: Jens Ganman och Susanne Skata/Sus Productions