Bokrecension: Stefan Hammarén, Svenskfinlands mest misslyckade författare, har skrivit en bok om sitt liv som loserförfattare

Den finlandssvenska författaren Stefan Hammarén som bor i Sibbo är en kultförfattare i Sverige. I Svenskfinland är han inte kult utan kuf. Peter Lüttge har tagit sig an hans tegelsten.

Nu har han skrivit en självbiografisk bok om livet som loserförfattare i Svenskfinland. Den är hans trettonde bok. Den heter Loserförfattarfabriken.

Alla hans böcker har kommit ut i Sverige. Inte en enda i Svenskfinland. Här blir han bara refuserad. Och negligerad. Och är i det närmaste okänd.

Det är synd, tycker jag. Men det kan ha sina orsaker. Orsakerna kanske står att finna i de finlandssvenska litteraturkretsarna och hur de fungerar.

Så innan jag ska recensera hans nyaste alster ska jag försöka mig på en tolkning av de finlandssvenska litteraturkretsarna. Hur de kan inhägna och utesluta.

Den finlandssvenska litteraturen

Den finlandssvenska litteraturen lever och mår bra. I Svenskfinland. Samtidigt lever den ett liv i marginalen. I Finland. Och inte minst i Sverige. Där den också borde höra hemma.

Det här kan vara en styrka. De svenska modernisterna med vapendragare som Edith Södergran, Elmer Diktonius, Henry Parland och Gunnar Björling i spetsen bodde ju inte i Sverige utan i lilla Svenskfinland.

Här, i skärningspunkten mellan det svenska och finska (och ryska och tyska), härifrån startade den sitt segertåg. Säregen och nydanade. Och i dag hyllad och prisad. Inte minst i Sverige.

Känns härligt att få vara sjuk i huvudet, i texten

― Stefan Hammarén: Loserförfattarfabriken

Men det litterära livet i marginalen kan också ha sina avigsidor. Dessa kommer fram när en språklig minoritet skriver inåtvänd i stället för utåtriktad.

Den finlandssvenska litteraturen genomgår just nu en sådan fas i sin utveckling. Många författare är rätt så kända i Svenskfinland och ganska okända i Sverige.

Det här kan bero på tematiken eller stilen. Eller så kan det vara en kombination av bådadera.

Finlandssvenskar skriver till exempel ofta om livet i Svenskfinland. Det kan vara en spännande läsning med hög igenkänningsfaktor. För finlandssvenskarna.

Även om man skulle kunna få i snörända till hisnande spänningsroman på verklig grund, å andra siden har spänningsromanen aldrig varit min avdelning.

― Stefan Hammarén: Loserförfattarfabriken

För svenskarna kan det vara tvärtom. Man har ingen aning om livet i Svenskfinland. Det känns kanske varken relevant eller spännande.

När de finlandssvenska förlagen klagar på att deras författare varken blir utgivna eller lästa i Sverige skyller man ofta på okunskap och ointresse där.

Det känns ofta som om det är lättare och enklare så. Att skylla ifrån. Då behöver man nämligen inte leta efter problemen här.

Man lutar sig tillbaka i sin mysiga, lite ålderstigna och blankslitna finlandssvenska litteratursoffa och känner sig oförstådda. Man sitter bekvämt men det är samtidigt svårt att komma upp ur det.

Det här kan också bli ett problem för finlandssvenska författare som vägrar att sätta sig tillrätta i den finlandssvenska litteratursoffan eftersom den känns varken hemmastadd eller bekväm.

Loserförfattaren

En sådan författare är Stefan Hammarén som nu är aktuell med boken Loserförfattarfabriken.

Han har skrivit och gett ut tretton böcker på sexton år. I Sverige. För två år sedan fick han Längmanska kulturfondens pris på 9000 euro. I Sverige.

I Svenskfinland? Nada! Varför? Jag tror att det beror på att varken han eller hans böcker passar in.

Stefan Hammarén lever ett tillbakadraget liv på den östnyländska landsbygden. Där den slutar och skärgården börjar. Han bor bokstavligen vid vägs ände.

Han har inget intresse att frottera sig med de tongivande författarkretsarna i Åbo, Ekenäs eller Huvudstaden. Han är inget salongslejon. Han är en medelålders man från vischan.

Å andra sidan har arbetskraftsbyrån sagt att jag inte får skriva roman när jag är arbetslös, att det tar uppmärksamhet från jobbsökandet som skall vara heltidssyssla för mig, annars skickar de mig på jobbsökarkurs, och dessa är hemska, rysliga tillställningar

― Stefan Hammarén: Loserförfattarfabriken

Det är Stefan Hammaréns första problem. Hans andra problem är att han skriver på ett säreget sätt. Han är en surrealist, en dadaist, en extremist.

Det ska man inte vara i Svenskfinland. Här ska man skriva som folk. Eller som modernisterna. Som var experimentella för hundra år sedan men är i dag mainstream.

Loserförfattarfabriken

Om allt det här (och mycket mera) skriver Stefan Hammarén i sin nya roman Loserförfattarfabriken.

Där sitter loserförfattaren Stefan Hammarén och försöker skriva så som han borde skriva för att få framgång och berömmelse.

Det är ett misslyckat projekt från början till slut. Fabriken producerar i det närmaste ingenting. Ingenting av värde. Av hammarénskt värde, måste man tillägga.

I författarfabriken produceras vardagsmat. Kraven är få och enkla. Har man inga ambitioner får man en utkomst. Vill man skapa konst är man bara konstig.

Har man större ambitioner ska man tuktas. Man ska veta sin plats, bokstavligen. Riskfaktorer elimineras.

Den gamla skrivmaskinen, till exempel, som författaren Stefan Hammarén helst vill skriva sin litteratur på, låses in i en vitrin som är svårare att öppna än gulddepån i Fort Knox.

Skriva på en Williams är en exakt, snabb, plötslig rörelse, upprepas rytmiskt. De typ hackar på den exponerade remsor på papper som en kyckling pickar på spannmål

― Stefan Hammarén: Loserförfattarfabriken

Det är en bedrift i sig att skriva 437 sidor extremt experimentell litteratur om en man som försöker skriva som folk.

Och en sak måste definitivt sägas: det är ingen rolig läsning. Även om man ibland utbrister i gapskratt. Som fastnar i halsen illa kvickt.

Svårbegripligt och svårläst

Stefan Hammarén skriver utan punkt och komma. Han skriver i en medvetandeström (stream of consciousness) utan att bry sig om vare sig grammatik, meningsbyggnad eller logik. Det här gör boken ytterst svårläst.

Jag har här ett tips: Man ska inte läsa boken i ett sträck. Den är mera som en stor konfektask.

Man ska öppna den då och då, strösmakar på innehållet. Somligt är gott och somligt är sämre. Det finns till och med sådant som smakar riktigt riktigt illa.

Men så finns det också de riktiga godbitarna. Det som smakar fantastiskt. Och de här godbitarna finns det också gott om.

Ett autobiografiskt helvete

Loserförfattarfabriken är förstås en förklädd självbiografi. Författaren Stefan Hammarén, lyxpoeten, är the biggest loser. Åtminstone känns det så för honom.

Motgångarna är många. Hans förläggare i Sverige har gått under jorden. Han är pank. Grannarna terroriserar honom (eller han grannarna?).

Hans mamma som bor på författarfabrikens gård dör och själva fabriken är i det närmaste konkursfärdig. Loserförfattaren blir mera och mera intresserad av annat.

Jag kan tycka synd om loserförfattaren och hans fumliga liv. Karln gör mig ledsen och upprörd. Men han väcker också mina modersinstinkter (ja, också en man kan ha sådana!). Jag vill ta honom i famnen, trösta honom, hjälpa honom.

Varför var han inte i allt snällare, öppnare, rikare, mer oändlig mot sin mamma, åh mamma Förlåtmig! hon behövt få veta mer av hans suddiga tankar (...) hon som alltid oavsett vad var så ytterst snäll mot honom.

― Stefan Hammarén: Loserförfattarfabriken

Många gånger skrattar jag också åt honom. Han kan det där med humorn. På sitt egna egensinniga vis.

Ta till exempel scenen där loserregissören från Sverige, också känd som Röksvampen, kommer till Finland för att göra en film om loserförfattaren Hammarén.

Om man talar om komik är det här bland det bästa jag någonsin har läst på svenska i Finland.

Vilka förbannat tafatta losers. Helan och Halvan kan se sig. Eller som Hammaren skriver: Det blir inte bättre att två har depression och försöker med två depressioner få det till noll depression.

Ja, jag verkligen undrar om den finlandssvenska litteraturen har råd att ignorera loserförfattaren och språkekvilibristen Stefan Hammarén från Sibbo? Ge honom en chans. Här. Också.