Saker vi lärt oss på Yle Fems litteraturfest: Kjell Westö på sista versen och vikten av att bo nära havet
Claes Andersson efterlyste i en insändare ett ordentligt litteraturprogram på Yle Fem. Kanalen antog utmaningen med en tre timmar lång litteraturfest på Korjaamo i Helsingfors. Lasse Grönroos tog en tjuvtitt.
De centrala, och några mindre centrala också, figurerna inom den finlandssvenska litteraturen minglade och diskuterade böcker, skrivande och resor både i verkligheten och i bläck på papper.
Som en fluga i taket tar vi oss en titt på sändningen som leds av Kia Svaetichin, Anne Hietanen, Petter Sandelin och Anna Dönsberg.
Vad lär vi oss på en finlandssvensk bokfest?
Att smygtitta över axeln på dem som intervjuas för att följa med vad mingelgästerna sysslar med i bakgrunden är också fängslande. Festen vimlar ju av finlandssvenska författarkändisar.
Jag närmar mig mina begränsningar för vad jag kan berätta
Kjell Westö
Lyft katten på bordet
En återkommande tematik i de olika författarintervjuerna är obekvämligheter. Många av författarna sätter här ord på de litet obekväma aspekterna av att vara människa som vi inte alltid täcks säga högt.
Debutanten Michaela von Kügelgens roman Vad heter ångest på spanska? handlar om huvudpersonen Erikas personliga ångest och jakten på sinnesfrid i Latinamerika.
Ska man skämmas för att man är där och har roligt?
Michaela von Kügelgen
von Kügelgen funderar på sitt eget och huvudpersonens förhållande till fattigare länder och privilegiet att kunna resa och “uppleva” fattigdom.
Det är känslor vi alla säkert någon gång haft när det exotiska kommit med en smutsig pappbit med texten “please help” i handen och tiggt om pengar av oss på piazzan, när vi styrt stegen mot nästa stop svalkande men överprissatt terrassöl.
- Ska man skämmas för att man är där och har roligt? Jag tror många tampas med det här problemet när man är ute och reser, om man ser fattigdom eller folk som inte har det så bra, säger hon.
Sade Westö just att han är för gammal för att skriva?
Claes Andersson tycker att Kjell Westös senaste roman Den svavelgula himlen är hans bästa.
- Jag tycker att jag bok för bok, roman för roman har börjat komma djupare in i människorna, säger Westö själv.
Sedan glider diskussionen in på sex. Romanens detaljerade skildringar av erotik är nämligen ett nytt grepp för Westö.
- Jag var nästan förvånad. Det var inte bara här i Svenskfinland, utan det lyftes ännu mer upp på finskt håll, detta med att det är mycket erotik och sex i boken, säger Westö.
- Jag försökte skriva med samma intensitet och mod om sex som jag skriver om krigshandlingar eller varför inte vardagsliv, berättar han.
I slutet av romanen säger berättaren en viktig sak: ”Kommande berättelser ska berättas av någon annan”.
- Det är mitt sätt att signalera att jag närmar mig mina begränsningar för vad jag kan berätta, säger Westö.
- Det kommer att komma en punkt då världen har förändrats så snabbt och så mycket och jag har blivit så mycket äldre, att jag inte längre kan omfatta och omfamna vissa saker, utan att det är den unga generationens berättare som ska berätta dem, säger Westö.
Väntas nu. Sade Kjell Westö just att han är för gammal för att skriva berättelser?! Och att han tänker ge över den litterära stafettpinnen till en yngre generation?
Hur så i så fall? Jag visste inte att det fanns ett bäst före-datum för författarskap.
Den som leve…läser får väl se.
Karin Erlandsson som skrivit både kokböcker, fantasy och deckare berättar att fastän hon är bra på att hitta på världar, växter och maträtter så är hon eländig på att hitta på namn.
- Tack och lov hade jag hjälp av min son Frans. Då jag hittar på namn blir det överhurtigt som “Kalle Sprätt”.
- Så gav jag en lista på saker som “nånting man kan äta” och “en stor fågel” och så gick han upp på sitt rum med sina lexikon och hittade på fejk-latin. Jag hittade på världen, men han namngav den, skrattar hon.
"Lukta på mitt finger"
En av årets mest lovordade debutromaner än Mikael Crawfords En liten bok om nästan ingenting. En studie i obehagliga typer, äckliga saker och ett utanförskap som leder till galenskap.
Om ni tycker att den här boken är äcklig så har ni vuxit upp i bomull
Mikael Crawford
Mest av allt råder det bland de unga tonårskillarna i Tolkis i Borgå en akut brist på fitta, och att lukta på kompisens finger, som varit just där, är det närmaste de kommer riktig erotik. Frustrationen stiger och urartar.
Crawford berättar att det är sanna oförskönade historier från hans egen uppväxt i Tolkis.
- Om det är för hemskt för er att läsa om det så “voj voj”, konstaterar han.
Jag sku aldrig kunna vara kompis med sånt folk som inte har böcker hemma
Kia Svaetichin
Kan man läsa när man mår skit - och i så fall vad?
Johanna Holmströms senaste roman Själarnas ö handlar om mentalt sjuka kvinnor på Själö. Vad läser hon då hon mår dåligt?
- Jag har kanske mest skrivit när jag mått dåligt. Verkligen då inga bra texter utan bara dagbok, säger Holmström.
- Jag skulle kanske inte vilja gå in i nån annans värld och tankar när jag mår dåligt. Det är ju mig det handlar om, då vill jag bara älta mig själv, konstaterar hon.
Som tur är alla inte av samma åsikt om allt under en litteraturfest. Programvärden Anne Hietanen och Claes Andersson har en helt annan uppfattning om en bok skriven av någon författare med ett omöjligt krångligt namn än författarna Ulla Donner och Johanna Holmström.
- Jag kände mig som en alldeles hemsk människa för jag typ skrattade åt den. För jag tyckte att den var en totalt överdriven orgie av lidande förlagd i en lyxmiljö, utropar Donner när Hietanen tar upp hur boken berörde henne.
Låter intressant… Andersson konstaterar som konklusion att litteraturen inte är något depressionspiller, men Donner tillåter sig att då och då dyka ner i sina gamla favoriter för att känna samma sköna känslor som böckerna gett första gången.
- Man tillåter sig själv att läsa dem vart femte år. Om det är jättetungt eller kallt eller tråkigt i mitt liv så tillåter jag mig själv att gå tillbaka till det, och så badar jag där en stund och så kommer jag bort igen, säger Donner om klassiker som t.ex. Stolthet och fördom.
Poetry slam om ångest och kloakbilar
När jag hör ordet “poesi” osäkrar jag normalt min revolver, men litteraturfestens “poetry slam” håller hög kvalitet och Hannele Mikaela Taivassalo som är enväldig domare får lyssna på fyra poeters recitationer, och väljer två som går vidare till final senare under kvällen.
Första kandidaten Alexandra Häggmans trötta patriarkat- och Netflix-rim möts av en axelryckning och artiga litet ansträngda leenden. Ribban höjs dock av Bosse Hellstens, Mia Öbloms och Lotta Greens framföranden. Taivassalo är nöjd.
- Jag tyckte det var njutbart. Det här är ord som man gärna lyssnar pä, säger hon om Hellstens humoristiska dikt om kloakarbete och öl.
Mia Öbloms dikt har en allvarligare ton och handlar om ångeststörning. Publiken lyssnar andäktigt.
Lotta Greens fascinerande dikt om nerspolade avgångsbetyg och fett på busstoaletten, med avgång från Whitechapel väcker också tankar.
Jag tyckte det var njutbart. Det här är ord som man gärna lyssnar till
Hannele Mikaela Taivassalo
Finalister blir Öblom och Hellsten, men jag ids inte avslöja vinnaren här. Men den vinnande dikten gör flera i publiken så rörda att tårarna kommer fram. Väl reciterat.
Efter hur många sidor får man lämna en bok?
- Tre sidor, säger Claes Andersson tvärt och Hietanen instämmer.
- 70 sidor menar Johanna Holmström.
- Jag brukar läsa slut alla böcker…, funderar Donner.
- Jag undrar hur det känns att läsa Själarnas ö för någon som inte vet någonting om det här ämnet. Jag har aldrig den upplevelsen av min egen text någonsin, säger Holmström.
- Jag skulle vilja ha det någon gång.
Meanwhile on planet bröst
Programmet gör också ett avhopp från festen hem till Ted och Kaj som får försvara och förklara varför det är en så hiskeligt stor grej när tjejerna på klassen får bröst i högstadiet.
Hietanen och Svaetichin efterlyser ett litet större ställningstagande mot att objektifiera sina klasskamrater och deras begynnande fysiska behag i en känslig ålder.
Det är stora och omvälvande saker, inte minst för tjejerna själva. Kaj Korkea-Aho har en lång och välformulerad motivering till den eventuella taffligheten i deras bok visavi tematiken “tissar”.
Vad tycker du om såna som färgkodar sina bokhyllor?
Anne Hietanen
Men tillbaka till litteraturfesten. Svaetichin och Hietanen tar ner diskussionerna på ett jordnära plan när de diskuterar folks bokhylleinredning och fenomenet med att färgkoda sina bokhyllor.
Fantasyhjältinnor som räddar världen genom att kamma håret
Fantasyförfattaren Maria Turtschaninoff berättar om sina tjejhjältars metoder för att rädda världar.
- Mina huvudpersoner, som för det mesta är flickor och kvinnor, räddar världen och sina samhällen på mer kvinnliga sätt jämfört med hur fantasy brukar vara, säger hon.
Hon säger att det nästan finns ett litet förakt mot de mer kvinnliga sysslorna i fantasylitteratur när tjejerna fattar svärdet.
- Mina huvudpersoner gör det ofta på ett litet annat sätt. De använder andra förmågor och färdigheter för att rädda världen. Till exempel genom att kamma sitt hår eller sjunga, berättar hon.
Eva Frantz' deckarhjältinna kommissarie Anna Glad är mer jordnära, och Frantz konstaterar att folk funnit hennes deckare mysiga också då när hon själv tycker att hon gjort det ganska blodigt.
- Jag försöker skriva så hemskt och så tycker folk det är så “mysigt”, så jag får bara ta det då. Det är “mysdeckare” då, skrattar hon.
Författaren och den aningen motvillige poeten Martina Moliis-Mellberg lyfter också upp saker som mången tittare kanske känner igen, framförallt om man bor vid kusten.
Hon nämner i en diskussion sitt förhållande till vatten och hav. Hon skulle aldrig kunna tänka sig att bo långt inne i landet, borta från havet. Det skulle kännas klaustrofobiskt.
- Det räcker med att jag inte bottnar så tänker jag att tänk om någon plötsligt skulle börja dra i mitt ben, eller man vet att där ligger en massa lik och skeppsvrak.
Litteraturfesten sänds på Yle Fem den 17.12. kl. 21, och finns på Arenan följande dag