I Napiala gamla skola är det 1950-tal varje dag – i det levande skolmuseet sitter man rak i ryggen och läraren är chef

Napiala gamla skola

En skoldag från förr

Bläckpennan hålls fint i handen av gammal vana. Under den rena sidan i skrivhäftet placeras ett papper med diagonala linjer. Så att skrivstilsbokstäverna som bläckpennan formar får en jämn lutning till höger.

– Och så lättar man inte pennan från pappret en enda gång innan man kommit till slutet av ordet! Alla i-prickar och t-streck lägger ni till sist av allt.

Det är en bestämd men rättvis lärare i den här skolan. Hon ger tydliga anvisningar och tolererar inget tjafs.

Ingen tjafsar. Alla skriver.

Men så består den här skolklassen också av pensionärer som kommit till Napiala gamla skola för att återuppleva en skoldag ur sin egen barndom.

Allas rätt att gå i skola gav utbildning till varje by

Napiala gamla skola står ståtlig och röd uppe på en kulle med utsikt över betande kor på ett fält. Byggnaden inrymde en folkskola från slutet av 1800-talet till och med 1972 när många små byskolor fick stängas. Så också den i Napiala.

Päivi Hakomas och Heli Lindbloms mamma fick en idé. Hon och systrarnas far köpte den tomma skolbyggnaden och startade ett handarbets- och konstkollektiv.

I många år hade de ett turismföretag i huset. I framtiden hade mamman tänkt omvandla stället till ett skolmuseum.

Päivis och Helis föräldrar köpte upp allt lösöre som fanns i den gamla skolbyggnaden och samlade under årens lopp på sig pulpeter, böcker, diaprojektorer och petriskålar från nedlagda skolors lager och skrymslen.

Tiden gick. Föräldrarna lämnade jordelivet.

Till slut tog systrarna tag i saken och öppnade skolmuseet.

Napiala gamla skola har en imponerande samling gamla skolföremål.

Kriget nådde även hit

Huset rymmer många historier. En del av dem sorgliga.

En speciellt tragisk händelse inträffade efter kriget. Skolans dåvarande lärare, Paavo Rauhala, var en mycket omtyckt man i Napiala.

En morgon, det var efter potatisplockningen, kom några av barnen till skolan tidigare för hämta ved till kokerskan. Att hämta ved var barnens uppgift.

Eleverna fann läraren i ladan. Han hade hängt sig i en takbjälke. Chocken var enorm. Det här hade ingen kunnat vänta sig.

Händelsen satte djupa spår i hela det lilla samhället. Många minns den ännu idag.

– Vi hade en fest här för något år sedan, en logdans. Gamla elever kom hit, och några av dem kom klart och tydligt ihåg händelsen. De rös så fort de gick in i den där ladan, säger Päivi.

Att sjunga är att dö en smula

Pensionärernas lektion fortsätter med sång. En av pensionärerna berättar:

– Jag gillade sånglektionerna men eftersom jag hade en dålig sångröst var det skönt att min röst blandades ihop med de andra.

– Varje vår var jag så rädd för sångprovet, när blir det av, och då sångrösten var så dålig var det så nervöst att ställa sig där bredvid läraren. Jag stod alltid med ryggen mot de andra så att de bara inte skulle se mitt ansikte och hur mycket jag spände mig.

– Jag sjunger nog fortfarande, så inte har det blivit något trauma, men bara vid tillfällen där andra också sjunger.

– Visst nynnar du på sånger där hemma! inflikar hennes man.

– Jo.

Dags att trampa igång orgeln.

Tramporgeln knakar i hörnet. Kantor Tapio Mäenpää sjunger med sin ljudliga stämma, alla stämmer in i den egna landskapssången Tavastlänningarnas sång.

En tidsresa kan ge insikter om hur livet förändrats

En annan grupp som ofta besöker Napiala är skolklasser av idag. Barn i klass 3 i Tervakoski skola sitter raka i ryggen i pulpetraderna.

Heli håller en föreläsning om Finlands historia i 1950-talsanda. Filmprojektorn surrar längst bak i klassrummet och bilderna avlöser varandra på skärmen framför eleverna.

Barnen verkar gilla upplevelsen. De får tydliga, raska instruktioner om hur man korrekt ska hålla upp handen ifall man vill säga något.

Med armbågen på pulpetlocket, armen i nittio graders vinkel. De klarar uppdraget suveränt.

Den som får lov att svara ska stiga upp och stå rakryggad bredvid pulpeten. Och svara med hög och tydlig röst så alla hör.

För barnen är allt i Napiala exotiskt eller åtminstone litet främmande.

Heli och Päivi samlar också på sig skolböcker och föremål från dagens skolvärld. Digitala projektorer, frågesportsappar och läromedel i hälsokunskap eller livsåskådning kan om 20 år dras fram ur museets gömmor för besökare att förundras över.

"Skolan är den gemensamma nämnaren för oss alla"

Napiala gamla skola är inget vanligt museum, ett sådant där man går runt och tittar på saker i vitrinskåp.

Här får man känna på saker, titta i gamla böcker, sjunga redan bortglömda sånger, skriva på griffeltavla eller med bläckpenna och gå på styltor eller hoppa hopprep på rasten.

På våren, hösten och delar av sommaren tar Päivi Hakoma och Heli Lindblom emot grupper och håller enligt överenskommelse olika slags lektioner: religion, historia, räkning.

– Skolan visar hur viktigt det varit med folkskoleinstitutionen i Finland, hur tidigt man började grunda folkskolor till och med i små byar som det här.

Det är tack och beröm som får Päivi och Heli att alltjämt ta emot nya besökare.

– Att komma hit är att göra en upptäcktsfärd till sina egna minnen. Och skolan är ändå den gemensamma nämnaren för oss alla här i Finland. Därför gör vi det här, säger Heli.

Trots att Heli Lindblom och Päivi Hakoma verkar outsinliga på energi, funderar de två systrarna på vem som ska fortsätta med verksamheten när de inte längre orkar.

– Vi har en stor oro för vad som ska hända efter oss, säger Päivi. Jag har förhoppningar på mitt enda barnbarn, och min brorsdotter har varit litet intresserad…

På tal om framtiden - vem ska ta över?

– Så länge jag orkar lyfta på fötterna och kan prata så kan vi göra det här i några år till - och när vi är där uppe i skolhimlen, hoppas vi att det här är någons passion, som det är för oss nu, säger Heli Lindblom.

– Ja, och om det inte är det, så ska våra efterlevande sorgfritt sälja bort alltihopa, säger Päivi Hakoma bestämt.

Systrarna Päivi och Heli har under årens lopp byggt upp en stark byagemenskap kring den gamla skolan.

– När det kommer före detta elever hit med de här exkursionsgrupperna är de ju alldeles hänförda. De minns den ena boken efter den andra, de kommer ihåg gamla lärare - vi har hört fler historier om skolan än vi själva har kunnat berätta, eller hur Heli? säger Päivi.

De avbryter varann på ett naturligt sätt som tyder på att de pratat så här i en hel livstid.

Heli fortsätter:

– Ja, och de flesta som kommer hit tittar inte på väggarna eller pulpeterna, eller ens de där böckerna, utan de går in i sina egna minnen. Hurudana var klasskamraterna och stämningen – en var rädd för sångprov, en annan minns uppmuntrande ord från en lärare.

Ingen skamvrå i Napiala mera

Det är ju litet spännande ändå, det här med en gammaldags skollektion.

Och alla intressanta saker. Små fingrar letar sig fram över pulpeten och petar. Lite, lite.

Även i den här skolan har läraren ögon i nacken.

– Du rörde i bläckflaskan. Var god och stig upp.

Den skyldige ställer sig upp.

– Man fick inte röra i bläcket eftersom korken kunde öppna sig och då vore kläderna och pulpeten dränkta i bläck, säger Heli, nu med ett mycket vänligare tonfall, och fortsätter:

– Fast förr i tiden, har jag hört, kunde en pojke ta tag i flätan på flickan i pulpeten framför och doppa den i bläckhornet. Kan ni tänka er! Men då fick man nog stå i hörnet. Sätt dig, varsågod!

De är allt bra snälla, de här två lärarna.

De pensionerade superenergiska syskonen Päivi Hakoma och Heli Lindblom upprätthåller Napiala Gamla Skola i Tervakoski, Janakkala. De vårdar ett värdefullt kulturarv och skapar god anda omkring sig.

Publiktips till Egenland

7 min

Napiala gamla skola i Janakkala - Spela upp på Arenan