Åboland för hundra år sedan: Potatisen skulle bli landets räddning

År 1917 var bristen på livsmedel stor i Finland, inflationen och arbetslösheten var hög och de fattiga svalt.

Trots att 74 % av befolkningen försörjde sig på jordbruk var landet inte självförsörjande på livsmedel. Det berodde på att jordbruket främst satsade på boskap medan spannmål importerades. Men den importen lamslogs på grund av det första världskriget som hade pågått sedan sommaren 1914.

Det som skulle rädda finländarna från den värsta hungersnöden var potatisodling, både på landsbygden och i städerna.

Potatisens välsignelse

Livsmedelsbristen var ett faktum 1917 och nu gällde det att komma på hur produktionen av människoföda skulle ökas effektivt. Bland de växter, som ansågs ge en stor och säker skörd av mänsklig näring kom man fram till att potatisen stod främst.

Potatisen ansågs kunna utgöra huvudfödan för en vuxen människa och fungera som kraftfoder åt hästar och gödsvin.

En medelgod skörd beräknades ge dubbel mängd mänsklig näring per hektar jämfört med en medelskörd av korn och råg och ungefär två tredjedelar mer än en medelskörd av vete.

Goda råd var nu dyra och man talade om hungersnöd och dyrtider. Redan i början av året 1917 kunde potatisen kosta 11 mark per hektoliter, alltså 100 kilo, medan man mot slutet av året kunde få punga ut med 60 mark, om potatis alls fanns att få.

Potatisodlingar i städerna

Redan i början av året insåg man att det skulle bli allt svårare att skaffa livsmedel ju längre kriget varade. Den idé som då föddes från statligt håll var att städerna skulle upplåta delar av stadens mark för potatisodling.

I Åbo ansåg stadsträdgårdsmästaren H. Söderberg och jordlägenhetsinspektören W. Weckström att det fanns två möjligheter för stadsborna att utöka livsmedelsproduktionen. Antingen genom att förverkliga koloniträdgårdar, som man redan planerat eller genom att låta stadsborna odla potatis på stadens marker som kunde vara lämpliga och disponibla.

Sådana marker fanns mellan Arvidsgatan och Annegatan, osålda tomter på stadens norra utmarker och det så kallade Kuppisfältet väster om kolerabegravningsplatsen. Senare blev också ett område i Lill-Heikkilä och Runsala aktuellt.

Jordlotterna skulle utges mot ett lågt arrende och i Kuppis ska det ha varit helt gratis. Om stadsborna inte skulle behöva all jord skulle livsmedelsnämnden odla resten.

Man ansåg också att sjukhusen borde åläggas att odla all sin odlingsbara jord och stadens jordarrendatorer uppmanades att så mycket som möjligt odla potatis och rotsaker.

I början av april uppmanade drätselkontoret i Åbo mindre bemedlade familjer från arbetarklassen att anmäla sitt intresse för de här jordlotterna. Över tusen personer anmälde sig. Bland de intresserade lär det nog också ha funnits bättre bemedlade borgare.

Potatisskörden och stölder

I september skrev tidningen Västra Finland att intresset för odlingslotterna i Åbo varit stort och att "många odlare ha ådagalagt stort intresse för saken och ha att vänta en förhållande till arealen icke obetydlig skörd, vilket ha sin betydelse nu, då det förljudes att prisen å potatis komma att noteras synnerligen högt."

Potatisodlingarna fick också påhälsning av tjuvar och på vissa håll höll man sig med vakter vid potatislanden. De som åkte fast fick dryga böter.

Smuggling förekom också och tullen fick fast en och annan som försökte smuggla potatis över gränsen mot Ryssland.

Potatis förekom också i andra bedrägerier och i Åbo Underrättelser kunde man läsa om en saluhallshandlerska som skulle köpa potatis av en ung man men blivit lurad på 180 mark då leveransen uteblev. Detektiva polisen fick fast honom och han dömdes till sex månaders fängelse och att återbetala summan åt handlerskan.

Parker och skvärer kunde bli potatisland

Vid den här tiden framkastades också förslag till att man det här året skulle låta bli att plantera blomster och prydnadsväxter i Åbos parker, skvärer och planteringar och i stället odla potatis. Det skulle ge staden en inbesparing på 40.000 mark.

Det här förslaget sköts helt i sank av en skribent i Åbo Underrättelser i april. Han undrade vem som skulle få njuta av den här skatten. Den frågan besvarade han själv med att vem som helst skulle kunna sin ta korg, spade och lilla lykta och bege sig ut i höstmörkret och plocka åt sig lite potatis.

Enda sättet att hindra det skulle vara att anställa vaktmanskap som kostar 10 mark per person och dygn för varje odlingsplätt om tanken skulle vara att odla potatisen för stadens egna behov.

Vidare undrade han vad stadens trädgårdsmästare skulle göra med alla blomster som redan gror eller har anskaffats. Kanske kunde staden arrendera några stora potatisland i omgivningen och plantera dem där. Stadens invånare kunde sedan företa sig utflykter dit och beundra blomsterprakten.

Också på andra håll i landet användes parker till potatisodling. Till exempel i Vasa upplät staden öppna platser, parker och brandgator för potatisodling och där skaffade livsmedelsnämnden fram sättpotatis.

Ransonering och hungersnöd

Trots de olika åtgärder som vidtogs för att få fram mera livsmedel 1917 var matbristen stor och folk fick inte ens tag i det som ransoneringen tillät dem att köpa.

Tidningen Arbetet skrev att jordbrukarna var ovilliga att sälja sin potatis dels för att den var ömtålig att transportera och för att de ansåg att det maximipris som myndigheterna bestämt var för lågt.

I tidningar från den här tiden kunde man dagligen läsa om hur folk måste köa med sina ransoneringskort och att många fick gå från butik till butik helt förgäves eftersom det helt enkelt inte fanns någon mat att få.

Om någon tappade bort sitt kort kunde det ta flera veckor innan livsmedelsnämnden kunde ge dem ett nytt kort. Bröd var något som många inte såg på flera veckor och "vårt dagliga bröd" var det inte många som kunde räkna med.

I slutet av året beslöt man från myndighetshåll att göra en livsmedelsinventering både bland producenter och konsumenter. Det som då överskred de ransoner folk hade rätt till skulle överlåtas åt staten, som skulle ha spannmålslager.

Det var också tal om att potatis skulle ingå i den här inventeringen men här var problemet hur lagringen skulle kunna skötas eftersom potatis inte kunde lagras på samma sätt som spannmål.

Planer för framtiden

År 1917 var det meningen att stadsborna i Åbo i framtiden också skulle få arrendera de små jordlotterna av staden för att odla sin egen potatis och vissa arrenden skrevs för några år framåt.

I Västra Finland kunde man i december i Marthas verksamhetsfält läsa att tanken på koloniträdgårdar som länge hade planerats skulle bli verklighet.

"Nu beror det blott på oss själva, på det intresse för den goda saken, det arbete, den omtanke och flit vi vilja nedlägga, om Marthas koloniträdgårdar skola bli till heder och glädje, både för oss själva och vår stad. Stadsfullmäktige hava nämligen nu ställt till vårt förfogande att till koloniträdgårdar utnyttja ett stort och vackert jordstycke vid Nylands tull, strax bakom Kuppis park."

Marthorna hade hoppats på det här redan tidigare så att man skulle ha kunnat fördela lotterna redan på hösten, men arbetet fördröjdes av storstrejken i november och av att stadsträdgårdsmästaren Söderberg länge satt häktad.

Hur det sedan blev med den här koloniträdgården framgår inte av 1917 års tidningar, men den koloniträdgård som idag finns i Kuppis är grundad 1934. Men man kan ju anta att inbördeskriget som bröt ut 1918 gjorde att många planer fick skrinläggas.

Hur som helst så firade man i våras minnet av potatisodlingarna i bland annat Kuppis med att låta skolbarn sätta potatis där.

Källor: Tidningarna Åbo Underrättelser, Västra Finland och Arbetet årgång 1917.