Långläsning: Varför upprörs så få av fattigdomen i Finland?

Fattigdom präglar hela människans liv och hens förhållningssätt till framtiden. Mio Lindman skriver om fattigdom och idén om att det går att skilja mellan “riktiga” fattiga och fattiga som helt enkelt har attitydproblem och borde skärpa sig. Varför upprörs så få av fattigdomen i dagens Finland?

I bröderna Dardennes film Rosetta (1999) skildras fattigdom som ett tillstånd som påverkar hela människans existens.

Huvudpersonen Rosetta (Émilie Dequenne) bor med sin mamma i en husvagn i utkanten av en belgisk stad. Hon har just förlorat sitt jobb, och hon gör allt för att hitta ett annat.

Den alkoholiserade mamman reparerar kläder för att få lite inkomster, och Rosetta ilar runt i staden på jakt efter jobb.

De har svårt att betala räkningarna, och husvagnen ser så kylig ut att tittaren kan känna den råa fukten på sitt skinn.

Dardennebröderna skildrar Rosettas frenetiska försök att hitta försörjning. Hon har ingen utstakad framtid, utan hon lever dag för dag i ett nu som präglas av kampen att hitta ett jobb.

Den fattigdom vi ser i filmen är en existens som reduceras till överlevnad.

Filmen följer med Rosettas oerhört beslutsamma rutiner. Hon går runt och frågar om lediga jobb. Hon springer över en stor rondell, hem.

Rondellen kallas Grand canyon. Hon fiskar i en lerig sjö. I Rosettas liv är fattigdom inte rätt och slätt bristen på pengar; det är också ett liv utanför, förvisat till att oroa sig över nästa dag.

Det är symptomatiskt att vi i filmen aldrig ser stadens centrum, bara dess utkanter.

Drömmen om våffelkiosken

Rosetta gör allt för att ta sig fram i tillvaron. Hon får ett jobb i en sliten våffelkiosk och blir glad, som om detta är en nystart i livet.

Men hon blir strax uppsagd. Hon råkar veta att den andra anställda där, hennes vän, sysslar med skum verksamhet.

Hon anger sin vän för att få jobbet tillbaka. Konkurrensen mellan henne och vännen är en kamp på liv och död.

När vi ser Rosetta lära sig hur man gör degen till våfflorna förstår vi att för henne är detta en extremt avgörande händelse.

Hela hennes kropp är koncentration och anspänning.

Rosetta gör så gott hon kan, även om hon inte är någon “förebild”, någon mall för hur vi ska leva när vi har det knapert.

Hon är jobbig, gapig, stridbar. I början av filmen ser vi henne härja med den som sade upp henne från jobbet. '

Hon slåss, polis tillkallas. Hon anger sin vän. Hon är med sina brister, sin vaksamma eller misstänksamma, men också lite livlösa blick, en karaktär som det är lätt att identifiera sig med.

Kameran befinner sig snett bakom hennes axel och väcker vårt engagemang för Rosetta och den omgivning hon lever i. Rosettas oro blir min.

Från 1800-talets Storbritannien till finsk välfärdsstat

Det finns många föreställningar om den “goda” och den “dåliga” fattiga.

Den uppdelningen var redan starkt etablerad på Charles Dickens’ tid, i det brittiska imperiet med dess fattighus där fattiga i stort sett spärrades in och tvingades att arbeta.

Man gjorde en skillnad mellan fattiga som var “deserving” och fattiga som var “undeserving”.

De förstnämnda ansågs vara “riktiga” fattiga som vi kan känna sympati med, som förtjänar att bli hjälpta på grund av att de visar tecken på sund strävsamhet.

De senare beskrevs som fattiga som har sig själva att skylla. Olycksfåglar som råkat i trubbel trots sin goda attityd ställdes mot lata suputer som lever ett syndigt liv.

I litteraturen odlades det bilder av den vulgära och otacksamma fattiga personen - fräck och slug.

Hos Dickens hittar vi också fattiga med hjärtan av guld; ödmjuka, arbetsamma figurer.

Retoriken om att fattiga har dålig karaktär, att de är att likna vid kriminella, är dock ingen relik från 1800-talet som vi kan betrakta på avstånd i trygg förvissning om att vårt eget samhälle är mycket mera upplyst och humant på denna punkt.

Visst har mycket hänt och en välfärdsstat som Finland erbjuder en avsevärd grundtrygghet genom barnbidrag, arbetslöshetsunderstöd, utkomststöd och pensioner.

Men fattigdom betraktas också i vårt samhälle ofta som ett uttryck för felaktiga val, dålig livsföring och arbetsskygghet.

Onödig lyx

Ett exempel på attfattiga ses som irrationella togs upp i en artikel här på Yle.

Tendensen att fattigas liv diskuteras av människor som inte själva är fattiga, men som trots det har många åsikter om hur fattiga borde leva för att vara rationella, förekommer t.ex. i diskussioner på nätet då fattigdom diskuteras.

Att vara fattig och ha ett husdjur väcker ofta ilskna reaktioner.

När det gäller fattiga tenderar människor att vara snabba med att markera vad som är “onödig lyx”, som man ska vara beredd att stoiskt avstå från.

Visst är det bra att kunna handla smart och spara pengar på fiffiga sätt. Men det är viktigt att förstå vad det betyder att bli trött och uppgiven av att vara fattig och ha svårt att planera sin framtid.

Att under långa perioder inte ha pengar, att vara tvungen att låna pengar av andra, att tacka nej till umgänge med kompisar eftersom man inte har råd att göra något som kostar.

Som filosofen Ylva Gustafsson säger i Yle-artikeln är det däremot ingen som på samma sätt kräver att välbärgade människor ska konsumera rationellt.

Deras konsumtion ifrågasätts inte, utan det är fattigas liv som ständigt utvärderas. Att vara fattig i Finland idag är att tvingas utstå olika typer av övervakning.

Är man fattig ska man, som sociologen och politikern Anna Kontula analyserat, vara beredd att exponera sitt privatliv, exempelvis sina banktransaktioner.

Rädslan för att krokna

För några år sen kom Mathias Rosenlund ut med boken Koppbarbergsvägen 20 där författaren skrev om vad det betyder att leva i Finland och vara fattig.

Boken fick mycket uppmärksamhet, men också kritik. Vissa blev provocerade och tyckte att Rosenlund skulle rycka upp sig och skaffa ett jobb.

Det är först nu som jag läser boken. Jag blir drabbad.

Rosenlund skriver om hur svårt det är att ta sig ur fattigdomen. Han skriver, studerar och tar ströjobb. Han lever med fru som är sjuk i perioder.

Han beskriver rädslan för att fattigdomen ska gå i arv. Han går också i närkamp med känslan av att leva i en orättvis värld där ens ansträngningar inte är värda något, där att göra vad man kan bäst inte går att leva på, där man tvingas ta ströjobb och gå till socialen.

Och framför allt: där man i olika bemärkelser är beroende av andra för att kunna ha råd att köpa det mest nödvändiga, eller klara av en plötslig kostnad.

Han beskriver upplevelsen att se andra obekymrat rör sig med pengar, men att själv vara tvungen att vända på varenda slant, och noga överväga varje inköp eller känna sig skyldig om man går ut på öl en dag.

Rosenlunds bok är hisnande för att den blottar en existentiell avgrund som jag tror de flesta av oss inte vill eller orka tänka på. Det är rädslan för att krokna, att ge upp, att fattigdomen tar kål på gnistan, på själva livslusten.

Det är fattigdomen som drömlöst tillstånd, överlevnad men inte liv.

För den som inget har antar några hundralappar mytiska proportioner, förstår ni det?

Den som är fattig kommer aldrig hem, känner sig aldrig trygg, känner bara hur hopplösheten varje dag briserar i det inre.

Också när jag har heltidsarbetat har fattigdomen haft mig i sitt grepp. Inkomstavgifter, skulder, skammen över att aldrig ha något överflöd att erbjuda mina barn.

Fattig på riktig?

En del hävdade att Rosenlund inte kan sägas vara fattig på riktigt.

Den invändningen fyller mig med något som liknar raseri, kanske för att de här frågorna ligger på lut i mitt eget liv och i min egen klassresa neråt, där att tjäna 1000 euro i månaden hägrar som en dröm.

Rosenlund beskriver bland annat vad det är att snuttjobba och tjäna en del pengar, men så går pengarna åt till att betala gamla skulder.

Han beskriver en situation där sonen ringer och frågar om han får gå på bio.

Fastän de egentligen inte har råd, och trots att det kommer att bränna i plånboken, får sonen grönt ljus.

De begagnade cyklarna jag köpte åt dem i fjol är inte för små för dem ännu, men nästa år kommer de att vara det.

Mathias Rosenlund

Det är mycket märkligt att säga att detta inte är en fråga om fattigdom. Det finns en risk att trivialisera det som för många människor är reella och svåra livssituationer där man känner sig maktlös och där ekvationerna inte går ihop.

Att vara fattig är att också små saker i vardagen kan bli svåra slag.

Tvättmaskinen går sönder, du får problem med tänderna, vinterskorna läcker, ungarna ska gå på kalas, elräkningen är försenad.

Den fattiga vardagen

Att vara fattig i Finland idag är kanske inte alltid att ha noll euro på kontot året runt. Fattigdom ser ut på olika sätt, och kan handla om hur livet in i de minsta detaljerna struktureras enligt vad man har eller inte har råd med.

Rosenlunds fylliga och emotionellt nakna beskrivningar av vardagen är värdefulla eftersom de visar vad det är som står på spel, inte bara praktiskt när pengarna tar slut, utan också vad som händer i en pappa då barnet frågar om hen får gå på bio.

Jag tänker på de där sakerna när jag sitter på FPA:s obekväma stolar i Åbo. Det är 20 numror kvar tills jag får ställa min fråga om arbetslöshetsunderstöd.

En vakt patrullerar från ända till ända i lokalen. En spänd och trött stämning råder. Jag tänker på människorna som sitter och skruvar på sig här i väntan på att få tala med en tjänsteman.

Hur skulle de reagera på någon som sade att de inte är fattiga på riktigt, och att de borde lära sig att hushålla med resurser bättre?

Ifrågasättandet av huruvida människor i Finland kan vara fattiga på riktigt osynliggör det existentiella, vad det betyder att vara fattig i ens konkreta liv.

Det osynliggör också fattigdomen som struktur, som en konkret konsekvens av hur resurser fördelas i ett samhälle med relativt sett god ekonomi.

Ett uttryck för den strukturen är att en stor grupp människor ser sig tvungna att ansöka om utkomststöd eftersom de andra stöden skurits ned.

Kanske tänker man att alla har samma förutsättningar i Finland, och därför ska ingen klaga.

Och visst är det något annat att vara fattig i katastrofdrabbade Haiti än det är i Finland.

Visst kan man tala om proportioner.

Det måste råda en viss öppenhet i fattigdomsbegreppet. Man brukar göra en skillnad mellan absolut och relativ fattigdom. Den absoluta fattigdomen innebär en daglig kamp om mat, skydd och hälsa. Man kan fastställa summan som behövs för att överleva (Världsbanken, t.ex., nämner 1,90 dollar per dag som en gräns.). Den relativa fattigdomen fastställs däremot i relation till andra grupper.

Även om den absoluta fattigdomen minskar i ett samhälle över tid, kan det hända att den relativa fattigdomen ökar, om klyftorna i samhället gör det.

Att vara fattig i relativ mening kan bero på att boendekostnaderna är dyra, att inkomsterna inte räcker till eller att man har skulder.

Fattigdomsforskare pekar på hur också den relativa fattigdomen minskar individens handlingsutrymme.

En bok som Kopparbergsvägen 20 framställer en bild av fattigdom som kanske inte innebär att en familj måste svälta, men som trots det får drastiska följder för vardagens mönster och för upplevelsen av det mest grundläggande i livet; att känna sig behövd och delaktig, att känna sig trygg och kunna erbjuda trygghet åt sina barn, att orka tro på framtiden och sin egen förmåga.

Att förväntas leva exemplarisk

Det är som om det finns dubbelt så hårda krav på fattiga. De ska vara rationella, principfasta, förmögna att planera sina liv in i varje detalj.

De ska vara fördragsamma och flitiga. De ska stå ut med myndigheternas granskning.

För mig ter sig kravet på fattiga att vara duktiga och välartade som något mycket problematiskt. Kravet innebär i princip att fattiga ska vara nöjda med den lilla peng de får - att t.ex. säga att man vill gå på bio eller åka på en resa tyder på att man är bortskämd.

För människor med stabila inkomster är biobesöket eller resorna en del av vardagen som finns där som självklarheter.

Uppdelningen mellan den duktiga fattiga och den bortskämda eller uppstudsiga fattiga får samhället att se bra ut precis som det är.

Vi har ju en fungerande välfärdsstat, som ger alla en chans. Men att kräva en rättvisare fördelning av resurser är inte samma sak som att vara bortskämd.

En underton i framhärdandet att det nästan inte finns några riktiga fattiga alls i republiken Finland 101, där alla har samma förutsättningar, är att de som ändå kan kallas fattiga på något vis misslyckats med något som man i princip borde klara av.

Det vill säga: som om man är fattig i Finland bara om man ställt till det för sig själv riktigt ordentligt.

Vi borde lära oss att på ett icke-skuldbeläggande sätt tala om hur det kan gå snett i livet, hur ekonomin börjar svikta, hur en fattigdomsspiral sätts igång och är svår att ta sig ur.

Var finns vreden?

Rosenlund skriver att fattigdom inte borde vara enbart ett individuellt problem, utan också ett kollektivt. Det är en mycket viktig poäng.

Men hur gör vi det till ett kollektivt problem?

Vi vet att ett stort antal människor riskerar utslagning i Finland. Låginkomsttagare är man, enligt en del beräkningar, om hushållets sammanlagda inkomster ligger 60 % under den nationella medianinkomsten.

Brödköerna i Finland ringlar längre och längre. Heikki Hursti, som är ordförande för Laupeudentyö r.y, som delar ut mat åt mindre bemedlade i Helsingfors, har konstaterat att det varje dag det delas ut matkassar dyker upp kring 2700 människor.

Att köerna blir längre har blivit normalt. Ingen verkar särskilt upprörd.

Brödköerna skapar inga svarta rubriker. Något melankoliskt reportage ägnas åt dem, men de är inte i fokus i vårt samhälle.

Vissa hävdar till och med att inkomstklyftor sporrar - att en viss form av fattigdom alltså är bra för Finlands ekonomi.

Var är vreden? Att 2700 människor köar varje dag i Hurstis matkö är något som borde stämma till desperat eftertanke om hur vi fördelar resurser.

Många experter oroar sig för att allt fler människor kommer att bli utslagna på grund av att de inte hittar en plats på arbetsmarknaden.

Men samhällets utveckling är inte bestämt av ödet. Att 2700 människor köar i Hurstis matkö är en konsekvens av hur vi har organiserat samhället.

Vill vi, på riktigt, ha det så här?

Vad vill du?

Mio Lindman är filosof.

Gillade du det du läste? Lyssna till Dickens En Julberättelse som berättar om Scrooge vars hela världsbild förvandlas efter ett möte med Julens andar som fick honom att förhålla sig till sina fattiga anställda på ett nytt, medmänskligt sätt.

Lyssna varför:

Radioteatern: En Julberättelse i fem verser av Charles Dickens

Programmet är inte längre tillgängligt