Långläsning: Varför skrattar du åt kiss & bajshumor?

Diarré, förstoppningar och babybajs har kryddat många filmer de senaste åren. Är det möjligt att det säger något om oss och vår tid? Och varför roar det?

Låt mig inleda med att bekänna färg; jag har svårt för skämt som luktar.

Som barn skrattade jag visserligen hejdlöst åt Christina Anderssons saga om Rude och Lisa som älskar fula ord och piffar upp mammas inköpslista med ”pruttpeppar, kisismör och kakimorötter” – men i vuxen ålder har jag närmast reagerat med irritation när kiss och bajs använts i underhållande syfte.

De senaste åren har jag ändå inte kunnat undgå att uppehålla mig vid den typen av humor - den används ofta och inte sällan i väldigt konkret form.

Och i något skede började min irritation långsamt övergå i ett intresse.

Är det något jag missar?

Talande exempel

Listan på exempel är lång - men låt mig beskriva tre varianter som tar avstamp i lite olika miljöer och tonfall.

Den andra delen i Napapiirin sankarit-serien (2015) inleds med att den manlige huvudpersonen klantar till dotterns pottbestyr så att det mesta av allt det bruna hamnar på nya vita mattan - varvid han resolut rullar ihop bevismaterialet och drar en suck av lättnad.

Tills den ömma modern kommer hem och med schvung rullar ut vardagsrummets stolthet…

Aleksi Salmenperäs Häiriötekijä (2015) bjuder i sin tur på en tablå med en döende kvinna som inför de sörjande tömmer tarmen på både ljud och innehåll innan hon träder över gränsen.

Och i Hollywoodkomedin The Change-Up (2011) möter vi två män som tillfälligt byter liv – vilket resulterar i att partyprinsen vaknar upp som småbarnsfar med allt vad det innebär av blöjbyten och annan skit.

Dessa tre filmer är uttalade komedier, men kiss och bajs förekommer även i andra genrer och fungerar då ofta som en form av ”comic relief”.

Ta till exempel Aku Louhimies version av Okänd soldat (2017) där man klämmer in ett dassbesök som inte fyller någon funktion i själva dramaturgin utan närmast tjänar som en lättsammare andhämtningspaus i en dramatisk kontext.

Många begrepp

Termerna om tarmen i komiska sammanhang är talande: kiss & bajs, prutthumor, dasshumor, anal humor, sophomoric humour (gymnasial humor med fokus på sex och kroppsvätskor), low comedy – kärt barn har många namn.

Medieforskaren Veijo Hietala väljer att använda begreppet ”gross out” som står för det som är lite motbjudande – äckligt.

- Huvudsakligen handlar det om kroppsliga utsöndringar som piss, skit, spyor. Men det täcker även fenomenet med människor som äter obehagliga saker.

- Och nu talar vi alltså uttalat om äckel i humoristiskt syfte – inte den typ av äckel som förekommer i andra dramatiska sammanhang.

Enligt Hietala hänger ökningen av kiss och bajs i inhemsk film antagligen ihop med den amerikanska gross out-trend som tog fart under 1980-talet och fortsatte in på 1990-talet. Med allt från till Dumb and Dumber(1994) till American Pie (1999).

Vissa koncept har lyckats kombinera den utmanande humorn med en kritisk udd och Hietala lyfter fram tv-serien South Park (1997-) som ett exempel på detta.

- Den innehåller mycket kiss och bajs, men är samtidigt en av de mest samhällskritiska serier som överhuvudtaget finns. Den bryter mot alla tabun och har ingen politisk agenda utan skjuter åt alla håll samtidigt.

- Jag gillar att den inte är vare sig politiskt eller moraliskt korrekt. Man vågar bryta även mot god smak, säger Hietala.

Kopplingen mellan äckel och humor

Som begrepp omfattar gross out således ett element av äckel – även om det kanske inte alltid är så självklart varför det äckliga förväntas underhålla. Men hur självklart är det vad som är äckligt?

Filosofen Olli Lagerspetz har skrivit en bok om vår syn på smuts i olika former och hävdar att det egentligen är en missuppfattning att sätta likhetstecken mellan äckel och det vi uppfattar som smuts.

- Det intressanta är ju att något sådant som ”smuts” ur ett rent naturvetenskapligt perspektiv egentligen inte existerar – det är ett begrepp som saknar både kemisk formel och vetenskaplig definition.

- Men det här visar ju snarast att vår erfarenhet av verkligheten är rikare än vad som går att fånga på detta sätt.

- Och trots detta är det ju oundvikligt att det finns damm, avföring och annat som vi benämner som "smuts". Ett begrepp som definitionsmässigt i första hand inbjuder till negativa värderingar.

- I grunden reagerar vi inte nödvändigtvis på det smutsiga med äckel utan förhåller oss snarare till det som till ett problem vi måste ta itu med, säger Lagerspetz och konstaterar att smutsen ofta varit förknippad med rädsla.

Något som känns välbekant i en tid som har ett ganska kliniskt förhållande till allt som har med kroppen och dess utsöndringar att göra.

Och vad har det med humor att göra? Jo, rädslor föder tabun och tabun som utmanas kan ge upphov till skratt.

Språkfrågan som kackakomedi

En som hela tiden leker med gränser och tabun är manusförfattaren och producenten John Lundsten som på meritlistan har tv-succéer som komediserierna Kimmo och Putous.

Men det är framförallt manuset till kortfilmen Språkfrågan som gör att han kvalar in i det här sammanhanget.

Handlingen kretsar kring ett ungt finlandssvenskt par. Mannen kämpar med en besvärlig förstoppning som slutligen leder till så pass drastiska åtgärder att han tvingas uppsöka läkarvård.

Med en klädhängare fastkilad i baken.

Inte ens denna utsatta belägenhet hindrar ändå sambon från att framhärda i sitt krav på svensk service.

Så hur tänkte Lundsten när han skickade in manuset till den kortfilmstävling som Svenska Yle, Svenska Kulturfonden och Finlands filmstiftelse ordnade för andra gången år 2016?

- Tävlingen lanserades med att man efterlyste ”modiga filmer” och när vi diskuterade det skämtade vi om att man med det säkert avser mycket sex. Och vad kan då vara finlandssvenskt och innehålla mycket sex?

- Först funderade vi i S/M-banor som resulterar i att sexleksaker fastnar på obekväma ställen, men sedan började vi undra om folk sympatiserar med en huvudkaraktär som sysslar med sådant och så föddes tanken på en förstoppning.

- Vi tyckte det lät roligt och tänkte att det kunde vara något helt annorlunda. Och när man jobbar med komedi går man ganska långt på det som ger upphov till spontana skratt, säger Lundsten som kallar Språkfrågan en politisk bajskomedi.

Det befriande skrattet

När jag undrar vad det är som gör kiss & bajs till så tacksamma element tar Lundsten sats i barndomen.

- Barn skrattar ofta allra först åt ren slapstick, men sedan kommer kiss och bajs som god tvåa. Inledningsvis kan redan orden i sig låta roliga, men ganska snart börjar det också handla om kontraster.

- En scen med en president som måste gå på toaletten blir effektfull eftersom det handlar om att klä av honom makten och visa att han har samma behov som alla andra djur.

Det här med kontraster är något som även kulturforskaren Outi Hakola lyfter fram och samtalet glider snart in på psykoanalysens fader Sigmund Freud.

- När en person återgår till ett utvecklingsstadium hen egentligen redan har passerat och vi förmår identifiera denna regression uppstår en komisk effekt, säger Hakola med hänvisning till det som Freud valde att kalla "relief theory".

- Enligt denna teori är skrattet ett sätt att kanalisera nervös energi. Via humorn kan man behandla allt från sociala tabun och rädslor till skam.

- Tanken är att vi skrattar när vi söker ett sätt att åtgärda de spänningar som en situation gett upphov till, säger Hakola och påpekar att det är intressant att märka att filmens framväxt som konstform mycket långt gick hand i hand med Freuds landvinningar.

Och visst ter sig hans syn på det anala stadiet intressant även i det nu aktuella sammanhanget. Denna andra fas i den psykosexuella utvecklingen kretsar kring kopplingen mellan barnets förmåga att lära sig kontrollera sin avföring och de sexuella lustkänslor detta antas väcka.

Den minsta gemensamma nämnaren?

Jag har lekt med tanken att ökningen av kiss & bajshumor i inhemsk film kan ha att göra med vår avslappnade attityd till nakenhet - med en lång tradition av bastuanknutna nakenscener på film.

Veijo Hietala uppmanar mig ändå att skilja mellan kiss och bajshumor och det faktum att det nästan blivit kutym att klämma in åtminstone en man som "full frontal" naken springer omkring. De behöver inte ha en koppling.

Klart är däremot att kroppsliga utsöndringar i olika former är något som alla människor har personlig erfarenhet av och som i alla tider och i många kulturer ansetts vara roande - men räcker det verkligen för att garantera skrattsalvor?

- Att gå direkt på själva bajsandet fungerar sällan, det måste finnas något mer. Språkfrågan är inte rolig för att mannen har förstoppning utan för att hustrun är så extrem att hon ännu i den absurda situation som uppstår håller fast vid sin ståndpunkt, säger Lundsten som medger att kiss och bajs ofta fungerar som en slags minsta gemensamma nämnare.

- När vi jobbade med Putous märkte jag att det ofta gled åt kiss och bajshållet eftersom man när man har en miljonpublik lätt blir osäker på om alla från alla delar av landet faktiskt skrattar åt ett skämt om en hipster från Helsingfors?

- Med kiss och bajs är man alltid ganska ”safe” – den formen förstår alla, säger Lundsten.

Från intellekt till emotioner

Men varför vinner då den mest primära av humorformer terräng just nu?

Medieforskaren Veijo Hietala har en teori som hänger ihop med hans tanke om att vi genomlever en nyromantisk era - en era då intellektet fått stryka på foten till förmån för våra känslor.

- Vi lever i en emotionell och upplevelsebetonad tid – vilket genomsyrar det mesta, säger mannen som gärna betraktar sig själv som en romantiker.

- Min bror som jobbar som psykologilärare i gymnasiet konstaterade i något skede att man i början av 2000-talet tvingades uppdatera ämnesböckerna eftersom alla psykologiska fenomen idag tolkas med utgångspunkt i våra affekter.

- Där Freud talade om vuxenlivet som det stadium då man lärt sig behärska sina emotionella impulser och primära behov befinner vi oss idag i ett helt annat läge.

Det är svårt att säga exakt när detta paradigmskifte ägde rum, men Hietala konstaterar att sorgeprocessen efter prinsessan Dianas död kan ses som något av en milstolpe.

- Ingen forskare har hittills kunnat ge ett tillfredsställande svar på vad tsunamin av känsloyttringar berodde på. Hur kommer det sig att det plötsligt inte bara var okej, utan nästan en plikt att offentligt ge uttryck för sin sorg?

En tid av nybarnslighet

Ursprunget till sin tes om en nyromantisk tid spårar Veijo Hietala till de tecken han upptäckte i samband med sin litteraturvetenskapliga forskning.

- Romantikens förkärlek för till exempel älvor och gotik började dyka upp igen och efter det bara väntade jag på att vampyrer och sjörövare också skulle uppleva en renässans. Och det dröjde ju inte länge innan de dök upp, ler Hietala likt en spjuveraktig Jack Sparrow.

Men vad har då allt detta med kiss & bajshumor att göra? Jo, Hietala hävdar att nyromantiken i förlängningen för med sig en slags nybarnslighet.

- Dagens vuxna reagerar på allt i sin omvärld med känslor, förhåller sig till de egna behoven likt ett barn. I viss mån också till den egna kroppen.

- I samma veva har det blivit lättare att bejaka en längtan tillbaka till barndomen – till den tid då det är accepterat att kräva att omedelbart få sina behov tillfredsställda eller att högljutt ger uttryck för det man känner. Just nu. Genast.

Allt var bättre förr - typ

Men kan man se en längtan ännu längre bakåt än till den egna barndomen? Olli Lagerspetz för ett resonemang om hur renligheten har fungerat som ett led i byggandet av det vi kallar civilisation.

- Vi har sett bekämpandet av smuts som en form av framsteg, sådär som vi ofta ser nuet i förhållande till det förflutna.

- Titta bara så hemskt det var då, vi har minsann kommit mycket längre nu, säger vi samtidigt som det uppenbarligen ändå finns någon form av längtan tillbaka till det som varit.

- På medeltiden - ja, då fick man minsann festa ordentligt. Dricka och rapa och bete sig hur som helst!

- Och vikingarna - de fick minsann härja fritt, säger Lagerspetz och hänvisar till epoker vi tar avstånd från och hyllar i samma andetag.

Manlig gemenskap

Det är lätt att dra kopplingar mellan både Lagerspetz´ och Hietalas resonemang och ett antal filmer (och tv-serier) där en manlig gemenskap fungerar som drivkraft.

Hollywood har gett oss allt från Judd Apatows komedier till en Hangovertrilogi, men även inom finsk film finns det gott om män som aldrig övergett barndomens pojkgäng - Hietala använder det träffande finska begreppet "äijäfilmer".

Bra exempel är fotbollsfansen i Kulman pojat (2012), de lokala grabbarna i Napapiirin sankarit (första filmen kom 2010), klasskompisarna i Luokkakokous (första filmen från 2015 är baserad på en dansk förlaga).

Samtliga dränkta i alkohol, verbala och/eller fysiska sexskämt samt olika stora doser av kiss och bajs.

- I nybarnslighetens kölvatten har vi sett ett uppsving av vuxna människor som ger sig hän åt sådant som tidigare hört barndomen till - det kan gälla allt från Barbiedockor till Harry Potter.

- Och för många män kan det innebära en återgång till en viss jargong och olika former av manlighetstest, säger Hietala och beskriver barndomens tävling om vem som längst kunde sitta med rumpan bar i en myrstack.

- Den här typen av manlighetstest har i nybarnslig anda populariserats via koncept som Jackass och dess finska mantelbärare Duudsonit - serier som haft en enorm framgång sedan början av 2000-talet.

- Sedan gäller det att inte glömma att gränsen mellan skämt med sexuella undertoner och kiss & bajshumor är diffus för ett barn. Allt tar liksom sats i samma region och huvudsaken är att det är lite förbjudet.

Papparollen under lupp

Visst känns det logiskt med en bild av den vuxne mannen som bejakar sin inre pojke - men hur skall vi förklara att det plötsligt finns gott om unga filmpappor som har noll koll på hur de skall förhålla sig till sin avkomma?

Det är inte bara i Napapiirin sankarit 2 och The Change-Up som det skiter sig, även den ensamstående pappan i Yösyöttö (2017) lyckas få babybajs i ansiktet.

- Det måtte vara i elfte timmen som den här typen av skämt kan fungera, konstaterar Olli Lagerspetz som talar om det egna barnets avföring som något av en förlängning av den egna. Så pass naturlig är den.

- Komiken måste alltså ta avstamp mot att det handlar om en situation man har svårt att handskas med - men hur många pappor finns det ännu kvar som inte byter blöjor?

Via blöjor kommer jag osökt in på det Solsidan-avsnitt där Ove misstar babybajs för dijonsenap - men vid den scenen når vi en gräns för hur mycket manusförfattaren John Lundsten tål.

Trots att jag pläderar för att den speglar de inblandades personlighetsdrag: Ove är för snål för att kolla vad han sätter i sig och Alex för feg för att våga påpeka misstaget.

- Nja, att äta skit… jag är faktiskt inte så säker på att vi hade gjort en sådan scen i en finländsk komedi, säger Lundsten som talar om att misslyckade bajsskämt är bland det värsta som finns för en manusförfattare.

- Men vissa saker som funkar på pappret faller helt enkelt platt när de förverkligas.

Omvända roller

Kiss & bajs-humorn har länge varit en manlig domän, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på de könsroller som genomsyrat samhället i stort. Genom många århundraden.

Olli Lagerspetz hänvisar till en 1700-talsdikt av Jonathan Swift.

- Älskaren smyger sig in i den älskades omklädningsrum och hittar spår av henne överallt. Puder, underkläder, ett nattkärl. Han blir helt förskräckt över att Qvinnan med stort Q faktiskt också skiter, säger Lagerspetz som anser Swifts tonfall vara uttalat ironiskt.

Riktigt lika starka effekter ger man inte upphov till idag om man klär av en kvinna rollen som den eteriskt undersköna. På senare år har filmer som Sex & the City – The Movie (2008) och Bridesmaids (2011) brutit ny mark när det gäller kvinnor och skit i humoristiska sammanhang.

I förstnämnda drabbas den alltid så perfekta Charlotte av diarré och kan inte hålla tätt – vilket markerar den emotionella vändpunkten i dramat.

I sistnämnda resulterar en matförgiftning i att den blivande bruden och hennes tärnor bokstavligen skiter ner den eleganta boutique de uppsökt för att prova klänningar.

Men går det att köra med omvända roller? Kunde man ha gjort Språkfrågan med Elmer Bäck som språklig aktivist och Linda Zilliacus med rumpan bar?

Hade det varit roligt på samma sätt eller hade helheten fått sexuella undertoner?

- Jag tror faktiskt att det hade fungerat lika bra. Mot bakgrunden av allt som diskuterats den senaste tiden hade det säkert varit fräschare att byta grepp – mannen som den komiska och kvinnan som den strama känns lite gammalt, säger John Lundsten.

Gränser och tabun

John Lundsten drar personligen någon form av gräns vid en rollkaraktär som äter skit, men i övrigt handlar det mycket långt just om att leka med gränser och tabun.

I vår kultur är varken nakenhet eller sex några större tabun, men döden är det fortfarande svårt att tafsa på.

Den förväntas vara lugn och stillsam och därmed blir scenen med den döende kvinnan i Häiriötekijä så effektfull. Istället för att lugnt somna in genomfars hennes kropp av våldsamma konvulsioner som gör att det sprutar kroppsvätskor ur alla ändor.

När jag inför premiären 2015 intervjuade Elina Knihtilä som spelar den döende mamman så konstaterade hon att detta sätt att ”störa” publiken är en väg att väcka tankar hos densamma.

Och här spränger man många barriärer samtidigt. Döden är inte lugn, avskedet inte vackert och den adliga modern beter sig varken värdigt eller heligt.

När jag frågar Knihtilä huruvida vi inom finsk film faktiskt är mer fysiska än på andra håll så hänvisar hon till den inhemska scenkonsten i allmänhet och konstaterar att det inom den sektorn verkar falla sig naturligt med ett visst mått av kroppslighet.

- Den finska skådespelarkonsten har vuxit fram ur en arbetar- och amatörteatertradition, medan teatern i till exempel Sverige och Ryssland tagit form mot bakgrunden av det adliga hovet. Det har inneburit en annan sorts professionalitet från första början.

- När jag talar med mellaneuropeiska kolleger så uppfattar de vårt skådespeleri som väldigt fysiskt, starkt och djupt rotat i jorden.

- Men vi är kanske inte nödvändigtvis alltid så bra på själva textarbetet - jag kan avundas ryska och svenska skådespelare deras flyhänta sätt att handskas med den biten.

– Hos oss är den verbala traditionen en annan och vårt språk annorlunda, men vår fysiska uttrycksförmåga gör alltid intryck, säger Knihtilä som själv väljer att närma sig sina rollkaraktärer via en kroppslig förankring.

Omvänd?

Talar man om finsk humor och kroppslighet går tankarna automatiskt till Uuno Turhapuro - de svarta tänderna, de trasiga kläderna, de överdrivna minerna och kroppsspråket.

Men intressant nog inga kroppsliga utsöndringar.

- Antagligen var det så att Spede Pasanen hade högre ambitioner med sin humor, han kanske ansåg kiss & bajs vara ett alltför billigt trick, konstaterar Veijo Hietala och får mig att undra om jag kanske borde omvärdera vår komiska nationalikon.

Däremot är jag inte lika säker på att jag kommer att omvärdera min attityd till kiss & bajs som komiska element. De intressanta psykologiska och filosofiska aspekterna till trots.

Visst fascineras jag av resonemanget om en nybarnslighet och om vår syn på smuts. Och visst tror jag mig förstå pratet om den minsta - eller största - gemensamma nämnaren.

Men skratta?

Det återstår att se nästa gång någon drabbas av diarré på film.