Bosse Hellstens julsaga: Stilla natt

Författaren Bosse Hellsten har skrivit en julsaga för Svenska Yle om några ensamma och på sitt sätt vise män som firar jul i stillhet:

Baren hade just öppnat, men det var redan mörkt. Jag tände elljusstakarna i fönstren, ställde ut askkoppar på terrassen. Det hade regnat hela dagen.

Parkeringen utanför låg öde, utom min bil och en svart Chevrolet Blazer som stod fastklämd mellan två tallar. Eventuellt skulle man bli tvungen att fälla träden för att få loss bilen. Asfalten höll på att frysa.

Det var julafton.

*

Jag satt bakom bardisken och drack glögg, lyssnade på Merle Haggard, försökte komma i julstämning, svag och sliskig glögg, mörk fuktig november i min själ.

Countrylåten handlade om en mäktig flod som störtar ner för Mount Whitney i Sierra Nevada – Haggard sjöng att han nu bodde vid en anspråkslös sjö och levde i sorg, att han ofta tänkte på floden som påminde honom om en älskarinna som han förlorat, etcetera – den manliga ensamheten och undergången, ett klassiskt strindbergskt tema.

Forsande vatten, förlorad kärlek – romantiken, konstens hårda villkor.

Jag åt två kokta ägg och tänkte på bergen i Kalifornien – på örnar som dök tunga som stenar mot laxarna i forsen. Fanns det lax i Kalifornien?

Jag hade hört det i en annan sång med liknande tematik – en man som hade förlorat sin fru, efter att de flyttat upp till bergen – en romantisk idé, som frun eventuellt inte delade. Nu var mannen ensam och kände broderskap med en örn som fiskade lax ur floden.

Jag undrade om örnen kände likadant för denna man, något slags samhörighet med honom. I sången får man för en stund uppleva världen ur laxens perspektiv, fångad i örnklorna, blinda fiskögon, snötoppar.

Jag höll kanske redan på att fyllna till.

Jag stod på terrassen och rökte. Nere på gatan såg jag julgubbens vita gungande skägg i någon bil som passerade.

På Veskus gård backade en gammal volkswagen in, spritleverans, bakluckan full av vodka från Estland – kontant betalning eller hård ränta, sällan fanns det kontanter.

Jag såg midsommargranen, en liten tall med tyroxdekorationer, röd i baklyktornas ljus, röda avgaser dansade runt trädet. Hänförd tittade jag på tallen, de röda slöjorna av rök som påminde mig om något, 80–talet kanske.

Glöggen var antagligen starkare än jag trott.

Inomhus firade Vesku, Rosenström och Tuija jul vid tv:n, fönstret blixtrade till ibland i mörkret. Många i grannskapet väntade på att rucklet skulle brinna ner.

Vännerna kom ut på trappan, gjorde upp med kusken. De kunde inte veta att på annandag jul skulle Tuija dö då en del vitala organ gav upp, exakt ett år senare skulle Rosenström dö av liknande orsaker.

Huset står kvar än idag, Hirvikatu 8.

Jag gick in och noterade att pissoaren läckte, en adventskalender hängde ovanför den, ett traditionellt motiv med en plufsig julgubbe och flygande renar på himlen, stjärnor – en del luckor var öppnade.

Jag hade ingen lust att ta itu med pissoaren.

Jag tänkte på en dikt som jag försökt skriva om isarna och det mörka öppna havet – varför skulle jag alltid förfalla till den tematiken?

En man på väg ut med snöskoter, motorns våldsamma vrålande i stormen, det hotfulla vattnet, eventuellt hade gasvajern frusit fast. Frusna sälar på någon kobbe, fåglar som skrek.

Det här var frågor som jag inte egentligen hade någon som helst kunskap om, fågellivet och havet, men det var en djupt österbottnisk bild – det var där jag hörde hemma, kanske det var ett självporträtt. Pissoaren droppade.

Jag hade läst att Cormac McCarthy höll på att skriva en bok med en kvinnlig huvudperson, men arbetet gick trögt. Han hade sina cowboys i gränstrakterna, jag hade Österbotten, isarna utanför Öja.

Eventuellt var det inte för sent att förnya sig.

Joe satt på en barstol vid sin mural, klädd i en vit målstänkt rock – det var en nostalgisk väggmålning som föreställde landskapet på den tiden då timmer flottades genom en tunnel i åsen, enkla arbetarbostäder på sluttningen.

Jag märkte att Joes ögon tårades av musiken, han älskade Merle Haggard. Inte heller jag var oberörd av den här typen av vemodiga sånger som utspelade sig i karga bergslandskap.

Julen är en känslofylld högtid: jesusbarnet, betlehemsstjärnan uppe på himlen – tre vise män, stjärntydarna, på väg från Iran på kameler, den elaka kung Herodes i sitt slott.

Jag har alltid haft svårt med kameler, men att bli en mänsklig kamel kunde vara något slags målsättning. Jag hällde upp mera glögg, spetsade frikostigt med rom.

Att vandra genom öknen utan mat eller dryck, seg och härdad, dagar i sträck. För mig handlade julen om ett asketiskt ideal – Josefs enkla snickarbostad, krubban etc.

Jag hade fått glöggfläckar på skjortan.

Den moderna julen handlade om recept och tv-spel, plastgranar, allt var dränkt i sprit och sentimentalitet, julsenap med konjakssmak, fläsk, julsånger.

Joe drack dagens tredje öl för att lugna nerverna, få ordning på motoriken. Han skulle måla trädgårdsvegetationen, små röda blommor med krävande detaljer, kronblad och dylikt – ett jobb för en kirurg.

Han berättade om julen hemma i Appalacherna där hans bror bodde i en trailer och jagade hjort i skogarna, very strong – hans bror var en förebild för oss båda.

Jag tittade ut mot Pyhäjärvi, de mörka silhuetterna av broarna i Nokia, avlägsna strålkastare i det fuktiga mörkret, sovande barn i bilarna, vägbelysningens gula ljus.

Sjön höll på att frysa.

Seppo hade varit ute med sin båt tidigare och satt nu bänkad vid baren i den randiga t-skjorta han använde året runt, ölskum i mustaschen.

Tungsint som en lokal kapten Ahab, den sista gråbjörnen i Missouri – jag var svag för sjömansromantiken. Jag tittade på de gråa korvarna som puttrade i ångkokaren.

Seppo hade aldrig varit ute på de stora haven, hans liv hade begränsats till denna insjö, där även jag var stationerad. Det fanns en längtan till oceanerna och de forsande bergsfloderna som Merle Haggard hade lämnat.

Spriten trubbade av allt det vilda; som mjölkkor stod vi lutade mot bardisken, idisslade, tittade ut mot gatlyktorna, det isande regnet, mörkret.

Författaren Heikki Helander, klädd i poncho, rökte en tjock cigarr och pratade om en bergskedja i nordöstra Afghanistan med toppar ovanför molnen – något om Hamid Ramouz, ökenexplorern.

Helander hade aldrig varit utomlands.

Han höll på att skriva en bok som handlade om några unga män från Pispala som jagade Osama Bin Laden i de trakterna. Han hade en teori om varför det behövdes just sådana finska män i den hårda terrängen.

Helander utstrålade den typ av manlighet som Sergio Leone varit svag för – det var inte omöjligt att föreställa sig honom, författaren själv, på terroristjakt i bergen.

Manuset fanns på en spritdränkt diskett som såg ut att vara bruten på mitten, men enligt Helander gick sådant att rädda nuförtiden – allt gick framåt. No problems.

Baren hade för en tid sedan blivit uppköpt av investerare som hade samlats en söndag morgon för att dricka öl och slå sönder den ursprungliga inredningen i denna saloon – stolar som kunderna hade tagit med sig hemifrån – som sina vilda förfäder, polartorparna, gick de lös på möblemanget, grymtade, svor, sparkade sönder bord, högg stolar i bitar, torkade svetten i skjortärmarna, flisorna yrde, glömde bort sina direktörsliv.

*

Allt doftade lack och tvättmedel, man hade försökt täcka över den ingrodda tobakslukten, stanken av gamla fyllor – sterilisera. Man ville locka nya kunder genom att inreda likadant som i de tilltänkta kundernas hem, stolar och bord ur samma katalog, maritima motiv på tygen – räknade med något slags gemensam mänsklig längtan till havet, det stora blå, där valarna guppar runt som öar.

De nya kunderna dök aldrig upp. Varför skulle de ha kommit? Allt såg lika livlöst ut som hemma hos dem, det fanns kanske inte någon längtan kvar i dem.

Allt var dött.

Pengarna samlades på hög, man hade vinkällare och exklusiva kök, röktunnor för fisk på terrassen. Gamla fyllon smutsade ner de nya barstolarna.

Det kunde lika väl ha hängt harpuner på väggarna.

Julöppet hade införts, ägarna anade tillväxtmöjligheter, nya produkter som champagne och rosévin lanserades.

Omsättningen diskuterades – en ny ekonomisk depression var i antågande, människor förlorade sina jobb, sökte tröst i spriten, som på 90-talet då barer som denna var små guldgruvor. Knappast var det rosévin man drack på den tiden.

Personalen, som jag skulle vara något slags förman för, upplevde allt som en form av förtryck, som de nya arbetskläderna, fotbollsskjortor, som gav intrycket av sportsbar – en av ägarna ägde en sportbutik, skjortorna hade antagligen blivit liggande i hans lager annars. Ingen använde kläderna – jag hade börjat dyka upp i havaijskjorta, shorts och sandaler.

Kunderna som var emot alla former av förändring applåderade min protest.

Jag var uttråkad, försökte ta det lugnt med glöggen, spetsa måttligt, ta mig igenom kvällen.

Julen kändes oändlig.

Vid ett fönsterbord satt Putte och slumrade över ett glas Koskenkorva med vatten. Även Putte ingick i den stora planen, man hade bestämt att behålla en del gamla fyllbultar som inredningselement för att baren skulle kännas autentisk.

Facket strejkade, men Putte hade borrat i gruvan hela dagen. Putte hade inte strejkat en enda dag i sitt liv. Han ansåg att strejken som påverkningsmetod var en form av karaktärssvaghet.

Ensam i underjorden borrade han vidare – enligt honom spelade det inte någon roll vad han borrade eller om han fick betalt, arbetet handlade om en högre princip och verksamheten måste fortsätta.

Han arbetade med samma envishet som i ungdomen gjort honom till distriktsmästare i speedway. Putte borrade i dubbla skift eftersom ingen annan var på plats – och sov i baren, för utmattad för att ens orka dricka upp sin eventuella lön.

Det fanns en del skeptiker som betvivlade gruvans existens, påstod att Putte i själva verket var en arbetslös idealist.

Jag gjorde anteckningar, föreställde mig att allt det här skulle bli en roman till slut. Exakt hur det skulle gå till visste jag inte. Antagligen borde man göra som Helander, skriva – sedan akta sig för att bryta disketten.

Jag hade läst en bok av en kanadensisk bartender som skrivit om sitt liv och vunnit några litterära pokaler – först behövde jag råmaterial.

*

Dagen segade stillsamt framåt, eventuellt sov även jag en stund, baren och kunderna skötte sig själva.

De nya ägarna kunde inte ana att de i sina dollardrömmar skapat ett härbärge där ensamma gubbar slumrade vid de dånande värme-elementen, en privat palm-ö.

Det fanns inga palmer, men något slags oas där kamelerna sov, det var kanske vi som var kamelerna – kunderna och jag – envist på väg genom en inre öken, med en rya på väggen som föreställde hjortar vid ett vattenhål, det såg ut som om en av hjortarna kastade upp i vattnet.

Jag lovade mig själv att lämna kamelmetaforerna, lämna alla metaforer, koka kaffe.

Jag hade haft en idé om att den bästa julen var den då man drog ner gardinerna och öppnade en flaska – det var kanske en tanke av utanförskap inspirerad av Charles Bukowski, att fira jul i ett hyresrum med väggar av kartong – ensam med en flaska och de stora tankarna.

Men jag var inte ensam: Joe, som börjat dricka brännvin, föreläste om krokodiler, visste allt om krokodiler, ett reptillexikon, berättade att han ibland vaknade till mardrömmar där han blev uppäten av en alligator i ett mangroveträsk i Florida.

De stora tankarna kom inte heller. Jag drack kaffe.

*

Det blev stängningsdags, på något sätt hade även denna dag fördrivits. Vid midnatt började jag räkna kassan – det gick snabbt.

Joe och jag drack gratis, Putte var utmattad av strejkbrytandet i gruvan, drömde speedwaydrömmar, sladdade runt stadion i lera, fullpackade läktare. Kanske drömde han att roadracingstjärnan Mike Hailwood var på plats.

Hailwood var en legend bland stamkunderna, en del hade sett honom på 60-talet då tävlingsbanan gick där denna bar nu stod. Det skålades ofta för Mike Hailwood. Jag räknade pengar.

Seppo brukade ha en egen brännvinsflaska undangömd någonstans, en dålig kund. Joe rökte en cigarett och sopade golvet. Pissoaren hade svämmat över.

Jag stängde toalettdörren. Kunderna vinglade hemåt.

Joe och jag diskuterade framstegen i målningen, släckte takbelysningen, satt i elljusstakarnas sken med en flaska bourbon, gjorde planer. Vi kunde ha varit de sista människorna i världen.

Vi skulle resa till Amerika, hälsa på Joes bror i bergen, jaga hjort, äta blåbär, simma i floden, dricka måttligt, återfå krafterna, bli indianer – vi hade kommit ur form, överarmarna var tunna, ölmagarna hängde, Joe åt potenspiller.

Vi stängde baren och steg in i min bil, skruvade upp värmen. De ryska fläktarna dånade i kupén som en ljuv sibirisk sommarvind då jag rattade min Lada uppför den brant åsen mellan de gamla mörka tallarna – just på denna etapp hade Mike Hailwood visat sin storslagenhet, växlat ner och accelererat då andra hängt på bromsen.

Jag tryckte ner gaspedalen, julbelysta träd flimrade förbi på gårdarna, husen fyllda av skinkssprängda familjer, far och mor mosiga av vin.

Julen till ära sjöng Joe en sång som Kris Kristofferson hade skrivit om Jesus.

Polstjärnan hundratals ljusår från jorden stod stilla ovanför Nordpolen, denna Betlehemsstjärna som enligt vissa källor tändes vid tiden för Jesu födelse – eventuellt var det inte den stjärnan jag såg, utan en annan stjärna eller positionsljusen på ett flygplan.

Joe hade en teori om de tre vise männen, som han försökte komma ihåg. Jag koncentrerade mig på vägen och körde söderut, mot det gamla tuberkulossjukhuset, som blivit studenthem där Joe fortfarande hyrde ett litet rum, trots att han var i 50-års åldern.

Jag tittade upp mot stjärnhimlen, allt gnistrade, lyckades inte identifiera någonting. Jag har aldrig varit speciellt intresserad av rymden.

På parkeringsplatsen utanför sanatoriet stod Joes nya bil. Inspirerad av min Lada, hade han köpt en Lada. Joes bil var en oromantisk modell, tillverkad under den ryska designens konkurstid – en ljusblå Samara, som döpts efter en dyster industristad vid en konstgjord sjö.

Joe hade inte vågat provköra bilen. Han hade endast kört automatväxlade bilar i amerika, saknade körkort osv. Han hade bott i Finland i 20 år.

Nu låg landsvägen utsträckt framför honom. Joe fick igång motorn, medan han pratade om den stora resan – köra över alperna, nå Afrika, köra längs Nilen, everything is connected, you know – krokodiler längs flodbankerna, pyramider i horisonten, farao inuti.

Bilen rykte och slirade runt på parkeringen vid det gamla hospitalet.

Joe sjöng refrängen i Ghost riders in the sky ur det nervevade fönstret, rösten skarp som en mistlur i natten Yippie yi ooh Yippie yi yay tills motorn hostade till, bensinen var slut. Joe meddelade att han skulle övernatta i bilen, insvept i vinterkappan, vänja sig vid livet på vägen.

Jag körde hem. Parkerade intill midsommargranen. Mörkt i Veskus fönster. Jag gick in till mig, tände en eld i kaminen, tog fram skrivmaskinen, satte allt på spel.

Text: Bosse Hellsten