Filmrecension: Suburbicon – George Clooney gör svart komedi

När vi alla står och gapar och skriker åt ett håll, vad händer då bakom vår rygg? Regissören George Clooney har skapat ett makabert och blodigt drama utifrån en idé av bröderna Joel och Ethan Coen.

I en liten idyllisk förort i USA på 1950-talet är det lätt och tryggt att leva. Alla känner alla. Alla är likadana (vita, medelklassfamiljer) och alla tycker och tänker på samma sätt.

När då den svarta, medelklassfamiljen Mayers flyttar in blir det panik. ”Vi är ju inte rasister, men varför kommer de hit?” utbrister de nervöst ängsliga grannarna. ”Nu kommer värdet på våra fastigheter att sjunka.”

De oroliga grannarna börjar samlas utanför den svarta familjens hem. Men medan de står där och väntar på katastrofen (som de själva sedan startar) utspelar sig de mest gruvliga händelser bakom deras rygg i grannhuset.

Där bor Gardner Lodge (Matt Damon) med sin fru Rose (Julianne Moore) och deras lille son Nicky (en utmärkt Noah Jupe som vi garanterat kommer att se mer av i kommande filmer). Med på ett hörn finns också moster Margaret (även hon spelad av Julianne Moore).

Och deras liv förändras brutalt då två män sent en kväll stiger in i deras hem. Fast inte riktigt så som vi först tror.

Bakom den perfekta fasaden

Förorten är nåt som ofta skildras i amerikansk film, speciellt då man vill beskriva det "verkligt amerikanska" och idén om det ideala, perfekta samhället. Som förstås sedan visar sig vara nåt helt annat.

På samma sätt som David Lynch i Blue velvet (1986) avslöjade att den idylliska förorten under ytan är rutten så låter regissören George Clooney oss se att det döljer sig mycket unket och hemskt bakom den till synes perfekta fasaden hos familjen Lodge.

För det som ser ut som ett rån är egentligen nåt helt annat. Och när saker börjar gå snett går det sedan käpprakt åt skogen.

Ursprungsidén kommer från bröderna Coen och då kan man räkna med en och annan absurd och komisk twist i intrigen. George Clooney har utvecklat manuset tillsammans med Grant Heslov och satt till rasismtemat.

Men hela den starka introduktionen med Mayer familjens ankomst och rasismtematiken som presenteras får stå tillbaka då fokus flyttar till vad som händer hemma hos familjen Lodge.

Där handlar det om passion och hämnd och det blir både våldsamt och väldigt blodigt.

Snygg men ofullständig

Clooney har gjort en film som är otroligt snygg, stundvis mycket spännande och kusligt aktuell. Han låter också skådespelarna göra det de verkligen är bra på.

Matt Damon får spela en småförvirrad medelålders man där utseendet bedrar, Julianne Moore spelar en vacker och nervig kvinna som vet vad hon vill ha. Och Oscar Isaac som försäkringsagenten Bud Cooper är en man du inte vill lura.

Trots att alla bitar är rätt är det ändå som om filmen saknar den sista biten. Här finns nämligen två berättelser som drar åt olika håll. Och Clooney har valt att fokusera på den mer makabra men komiska delen.

Då det istället är berättelsen om hur snabbt invånarna i en vit medelklassidyll kan knyta näven och förvandlas till en rasande folkhop som är det intressanta.

Speciellt som filmen här tar avstamp i verkliga händelser som ägde rum i Levittown, Pennsylvania i slutet av 1950-talet. (I USA byggdes flere Levittowns efter andra världskriget av affärsmannen William Levitt, de här städerna kom att bli en slags arketyp för hur man uppfattade förorten.)

Visst blir det också tydligt att Clooney vill att vi som sitter i biografmörkret och ser det hela drar våra egna kopplingar, till dagens samhälle eller till det som eventuellt sker bakom våra ryggar då vi alla är upptagna med att titta åt samma håll.