NHL-kolumnen: Julspecial – önskelistan med pris till Rinne, nya klubbadresser och ett varmt hjärta till ”Scrooge”

Snart ger sig NHL-tomten iväg med sin paketfyllda favoritzamboni Rocket (den med bucklig röd nos) från de hemliga gångarna under gamla Montreal Forum. Här är önskemålen som testar om tomten är vaken.

Pris till Pekka

Tjatarna som påstått nu snart i ett par år att Pekka Rinne är på väg utåt borde så småningom knipa käft. Det brukar de visserligen göra när han agerar levande vägg. Som till exempel förra våren då Rinne varken mer eller mindre än låste ingången till Nashvilles målbur på vägen till Stanley Cup-final.

– Pekka lyfte sig över sin normala nivå, fick man höra mer än en gång.

Och sedan började tjatet direkt på nytt när han inte mäktade med att vinna cupen till Nashville. Inte många som lyckats stoppa ett lag med Sidney Crosby då det spelas om mästerskap.

Samma sak den här säsongen. Utgångspunkten tycks hela tiden vara att Rinne spelar bättre än han kan. Att han egentligen är ojämn och kommer att sjunka till sin verkliga nivå. Speciellt de (ibland helt insnöade) avancerade statistiknördarna stämplar honom år efter år som övervärderad.

Gäsp.

Vilken är då Rinnes verkliga nivå? Statistiken över som fortfarande är mest konkret: räddningsprocenten, snittet på insläppta mål, vunna matcher och matcher med noll insläppta mål över hela NHL-karriären slår knock på gnällnissarna.

Rinne har vunnit sjunde flest matcher av alla aktiva NHL-målvakter (20.12.2017, quanthockey.com). Samtliga framför Rinne har spelar minst 90 matcher mera än Rinne. Genast efter Rinne ligger målvakten som allmänt kallas för bäst i världen – Carey Price. Rinne: 287 segrar / 534 matcher, Price: 280 segrar / 531 matcher. Nummer nio är Jonathan Quick 276 / 519...

Bravuren: Att nolla motståndaren

Snittet på insläppta mål per match för Pekka Rinne är 2,38. På den punkten är han åtta av de aktiva – bara fyran Henrik Lundqvist har spelat fler matcher. Carey Price är elfte bäst. Rinnes räddningsprocent är 91,8 – av de tio målvakterna som har bättre karriärprocent är det bara Lundqvist och Roberto Luongo som spelat fler matcher.

Och till slut Rinnes bravur: att nolla motståndaren. Med 46 nollor delar han tredje platsen med Jonathan Quick. Framför finns bara Roberto Luongo (74 nollor) och Henrik Lundqvist (63). Luongo har spelat 447 matcher mer än Rinne och också Lundqvist har ett försprång på 237 matcher.

Så här långt den pågående säsongen är Rinne bland de sex bästa i alla dessa kategorier. Tvåa i nollor, trea i vunna matcher, femma i räddningsprocent och sexa i snitt insläppta mål per match.

Dessutom är NHL underhållning och den 196 centimeter långa extremt rörliga Pekka Rinne ger valuta för pengarna till alla åskadare med bland annat ligans kanske vassaste plockhandske.

Dags att sluta snacka skräp och börja överräcka pris.

Vilket pris? Tips: Cary Price har vunnit både Vezina Trophy för att vara ligans bästa målvakt och Hart Trophy för att vara ligans mest värdefulla spelare för sitt lag. Priserna gäller grundserien. Ingen skillnad vilket pris Rinne får, han har gjort sig förtjänt av båda.

Assistent-tomtens anteckning: Inget att snacka om – snälla Pekka får ett nytt prisskåp till jul. Gnällnissarna kan nöja sig med en dåligt inpackad liten seg slickepinne. Nöff-nöff.

En ny klubbadress till Rasmus Ristolainen

För ett par veckor sedan rapporterades det i programmer Hockey Night in Canada att Buffalos GM Jason Botterill har fått nog av Sabres kräftgång. Han ska ha låtit förstå att varenda spelare i laget är till salu, förutom klubbens ansikte utåt, Jack Eichel.

Alltså han som blev reserverad som tvåa sommaren 2015 efter Connor McDavid och är spelaren som i visionerna ska leda Buffalo till organisationens första Stanley Cup. Någonting som inte klubbikonerna Gilbert Perreault eller Dominik Hasek mäktade med under sina glansdagar på 1970- respektive 1990-talen.

”Varenda spelare” inkluderar då även spelaren som Buffalo draftade 2013 på sin första tur och som sammanlagt åttonde spelare i första omgången: Rasmus Ristolainen. Den 23 år gamla backbjässen från Åbo spelar för tillfället näst mest av alla spelare i hela ligan och det är inte alls bra för hans utveckling.

Trots en mäktig fysik, stark skridskoåkning och redan gedigen erfarenhet är snittet på strax under 27 minuter helt enkelt för mycket för Ristolainen. Om inte tidigare så senast då han kom från Buffalo med NHL-status till JVM i Malmö vid årsskiftet 2013-2014 och till slut avgjorde finalen blev han en spelare som inte riktigt vet sina gränser.

För att inte köra sig i fördärvet på det spåret behöver han en omgivning där han ännu ges tid att mogna i lugn och ro. Att i för unga år dra lasset som ett dåligt lags arbetshäst hotar att göra Ristolainen till en vårdslös spelare van med att ständigt förlora.

Vart? Buffalo släpper inte sin bästa back till ett annat lag i östra konferensen. Go west young man. Bamse Ristolainen vore rena dynamithonungen för Minnesota vars backbesättning inte imponerar med kilogram och centimeter.

Där skulle han också få växa i sin roll bakom den enda spelaren som varit på isen mera minuter per match än Ristolainen – superstabila Ryan Suter. Dessutom utlovas undervisning på Ristolainens modersmål i arbetsetik av Mikko Koivu och Mikael Granlund.

Assistent-tomtens anteckning: Borde gå att fixa med lite god julvilja – och några reserveringsturer plus ett par kvalitetsspelare som gengåva.

Ett NHL-lag till Quebec City

Carolina Hurricanes har vunnit vunnit Stanley Cup och spelat final en gång utöver det. Men ingen tycks bry sig i North Carolina om laget. Hurricanes ligger omgång efter omgång vanligtvis sist av alla 31 NHL-lag gällande betalande åskådare. Publisnittet för år 2017 på 11 685 i en hall med plats för 18 600 är uselt.

Tomma bänkrader och brist på stämning väntar på laget när de skrinner in på sin hemmaarena. Och det är synd, för Hurricanes har en spelartrupp som har goda år framför sig (Aho, Teräväinen, Noah Hanifin, Jeff Skinner, Jacob Slavin...).

Men så är också delstatens motto: Esse quem videri –”finnas hellre än synas”.

1653 kilometer nordösterut från Raleigh ligger Quebec City. Där har man hungrat efter ett NHL-lag febrilt ända sedan Nordiques flyttade till Denver 1995 och blev Colorado Avalanche. Nu är staden, invånarna och den lokala fransk-kanadensiska hockeysjälen mer än mogna för att återta sin plats på NHL-kartan. Och för att utmana Les Canadiens de Montreal om vem som härskar i provinsen.

Färdig för att ta emot 18 259 gärna betalande åskådare står också en hypermodern multifunktionsarena som öppnade sina dörrar i september 2015 och kostade 360 miljoner dollar att bygga. Samma år lämnade en lokal grupp finansiärer in en ansökan värd en halv miljard dollar till NHL om att få ett expansionslag till Quebec City.

Ingen har kunnat undgås av att Las Vegas vann det racet. Följande expansionsort kommer att bli Seattle i det starka ekonomiska området som inkluderar Vancouver.

Money talked. I båda fallen.

I och med Seattle finns det 32 lag i NHL, två konferenser med 16 lag var och fyra divisioner med åtta lag. Ligan är stängd för en lång tid framåt.

Enda chansen för Quebec City att få ett NHL-lag är därmed att en organisation flyttar dit. Av problemlagen Arizona Coyotes, Florida Panthers och Carolina är det Hurricanes som borde sitta lösast.

Den 6 december ingick nuvarande ägaren Peter Karmanos och den i Texas baserade miljardören Tom Dundon ett preliminärt avtal om att Dundon köper Hurricanes.

Hur sannolikt? NHL-kommissionären Gary Bettman berättade senast för några dagar sedan att Hurricans inte flyttar någonstans. Tom Dundon å andra sidan är från Texas och skulle antagligen helst flytta laget till delstatens största och rikaste stad, Houston.

Det behövs alltså att ett medelstort (jul)mirakel.

Assistent-tomtens anteckning: Oh-la-la mes amis Quebecois! Det här blir svettigt värre att fixa till och med för chefen. Men det hjälps inte. Han får helt enkelt lov att fylla Bettmans och Dundons strumpor med rapporter om hur bra business ett NHL-lag skulle vara i Quebec. (Obs! Tomtarnas framtidssmedja måste jobba i tre skiften.)

Ett hjärta till Scrooge

– Men han jobbar ju bara för klubbägarna och gör som de säger.

Så lyder alltid förklaringen då NHL med kommissionären Gary Bettmans ansikte och röst kommer med sina våldsamt cyniska uttalanden.

Kan så vara, men kommissonären är i klarspråk NHL:s avlönade vd och sätter sin starka stämpel på alla beslut som ligan gör. Han kan också påverka dem i allra högsta grad.

Allt och lite till har under Bettmans tid handlat om att hans arbetsgivare – NHL-klubbägarna – ska förtjäna möjligast mycket pengar. Och det är ju det han har betalt för, säger många. Jo, men när det gäller idrott, även utpräglad proffsidrott, så måste cheferna också ha ett idrottsligt perspektiv.

En vilja att se NHL som en del av idrottsvärlden och dess traditioner. En insikt i hur idrottsfansen tänker och känner.

Och för den del hur idrottarna själva tänker.

– Som spelare vill du få möjligheten att representera ditt land på en scen som de olympiska spelen. Det är det största en idrottare kan göra.

Nej, det var inga balsamerade ord ur munnen av en statsfinansierad prestationsrobot från 1980-talets DDR. Istället var det vad 38-åriga Stanley Cup-segraren Brian Gionta med över 1000 NHL-matcher under bältet och miljoner på bankkontot berättade för AOL.com här om dagen.

Varenda NHL-spelare som blivit tillfrågad har sagt i stort sett samma sak.

Världens bästa spelare i OS. Det har NHL – med Gary Bettmans mun – nekat hockeyspelarna och fansen. Den enda turneringen som på riktigt mäter vilken nation har det bästa hockeylandslaget körde Bettman i sank i det skedet när alla redan hade blivit vana med att se NHL-spelarna i OS. Enligt Bettman är det ett beslut som också gäller framtida OS.

OS-turneringen har sedan 1998 varit en lång julafton i hockeyvärlden. Bara en verkliga livets Ebenezer Scrooge tar tillbaka en sådan present och motiverar det med att förtjäna ännu mera pengar.

Vad nu då? Gary Bettman borde vakna upp till att ge en del av sin totalt odelade kärlek för pengar till sporten ishockey. Annars blir den nya totalt misslyckade versionen av World Cup den enda turneringen där de bästa spelar mot de bästa.

Här om någonstans behövs ett julens mirakel.

Assistent-tomtens anteckning: Dags att släppa loss tomtelagets tre julspöken. Hanson brothers, som chefen kallar dem.