”Vår enda önskan är att få åka hem” – Euforin ebbade ut efter Robert Mugabes avgång – många zimbabwier i Sydafrika väntar med att återvända

Zimbabwierna hör till världens mest flyende folk – exakt hur många som har lämnat landet under Robert Mugabes tid som president vet ingen, men det handlar om flera miljoner, de flesta till grannlandet Sydafrika. Vi träffade zimbabwier i Johannesburg som vittnar om både hopp, hemlängtan och misstro nu när Mugabe är historia.

När Reymond Mapakata längtar hem till Zimbabwe lyssnar han på musik.

Nu strömmar afrikanska toner ur hans mobil, han visslar lite först och sjunger sedan med.

- Det här är min favorit, säger han.

Sången handlar om längtan och sorg. Om att besöka en grav.

Reymond kom till Sydafrika för 11 år sedan. Zimbabwe hade han försökt lämna redan tidigare, först sökte han lyckan i Kongo och Zambia, sedan Botswana.

För när han slutade skolan märkte han att det inte fanns några jobb i Zimbabwe.

- Det var då jag började kräva att Mugabe skulle avgå. Bara att säga hans namn högt var känsligt, man visste aldrig hur dagen skulle sluta, säger han.

Att vara i oppositionen var farligt. Man kunde bli gripen, misshandlad eller till och med dödad av underrättelsetjänsten, säger han.

Misshandlad och satt i fängelse

Ser man på Johannesburg från Zimbabwe är det som paradiset på jorden, fortsätter Reymond. Där finns jobb, där finns demokrati, där finns jämställdhet. Men verkligheten slår snabbt som en blöt trasa i ansiktet på många zimbabwier.

Reymond tog sig som de flesta andra olagligt över gränsen, vadade med vatten upp till halsen över Limpopofloden som utgör gränsen mellan länderna, och gömde sig i buskarna för gränsvakterna. Han bodde länge på gatan i Johannesburg. Men zimbabwierna är inga välkomna besökare i Sydafrika. Det är den klassiska jargongen. De tar våra jobb – de tar våra kvinnor. År 2008 dödades tiotals invandrare i främlingsfientliga attacker.

- Det var en svår tid, många dödades, många som var mina vänner, säger han.

Han själv misshandlades av polis på gatan. De slog hans huvud mot vägkanten och trampade på det. Han har fortfarande ärr i pannan. Själv hamnade han i fängelse i fem månader efter att han släppts från sjukhuset för att han var en illegal immigrant.

- Det var där jag lärde mig många sydafrikanska språk, säger Reymond och räknar upp flera.

Det har gått bra för Reymond. Han har jobbat en del som kameraman och arbetar nu som personlig assistent åt en utländsk man. Han har någon form av asyltillståd säger han, men det måste förnyas med några månaders mellanrum. Största delen av zimbabwierna är ändå inte lagligt i landet. De bor främst i vad man kunde kalla de skumma områdena i gamla centrum av Johannesburg.

”Bussarna är fulla!”

Vid porten till ett slags innergård står Jeffrey i gul reflexväst. På gården står några bussar. Harare, står det på en papperslapp i framrutan. Zimbabwes huvudstad. Det är snart jul och många bylten, kassar och paket skyfflas in i bussens mage.

- Folk åker hem! De vill se själva vad som händer i Zimbabwe, säger han.

Jeffrey jobbar för ett av bussbolagen. Också han kom hit från Zimbabwe för att det inte fanns några jobb. Han vill inte säga nåt om ifall han är här lagligt eller inte, eller om han jobbar lagligt. Men zimbabwierna, de åker hemåt nu säger han. De vill uppleva det nya Zimbabwe.

Han själv vill ännu vänta och se. Han är missnöjd med sättet på vilket Mugabe avgick, men tror på förändring.

- Bussarna är fulla, mycket förändras. Jag hoppas det blir bättre, säger han.

Vill återvända efter 15 år

På gatorna i gamla affärsditriktet i Johannesburg finns mängder av små gatustånd. Alla försäljare jag frågar är från Zimbabwe. Bongani Dhlamini står och tovar en kvinnas hår till tjocka flätor. Han själv har hår som går ända till midjan. Han har stått vig vägkanten och lagat frisyrer i flera år nu, det går att leva på det. I april nästa år kommer han att ha varit 15 år i Sydafrika. Då är det dags att åka hem, säger han.

- När Mugabe avgick var jag jätteglad. Nu kan jag åka till Zimbabwe för att börja ett nytt liv där, säger han.

Han säger att hemlängtan är stor. Många har redan åkt, och han tror det blir bättre nu efter Mugabe.

De zimbabwiska flyktingarna är ett huvudbry för Sydafrikanska myndigheter. Hur många som finns här är omöjligt att veta, tre miljoner är en ofta citerad uppskattning. De flesta är här olaglligt, så det går inte att räkna dem.

Bland råttor och paraffin

Utanför ett femvåningshus i stadsdelen Doornfontein finns högar av skräp, här och där kilar en råtta fram. En man gräver igenom en skräphög för att se om det finns något värdefullt. Han hittar en CD-skiva, lyfter upp den så den blänker i solen, men han slänger snabbt bort den. Värdelös.

Inne i huset luktar det mögel, urin och stillastående vatten. Stanken är vidrig. De senaste dagarnas häftiga regn har gjort att vatten samlats i små pölar på betonggolvet i de övre våningarna. En drypande blöt mopp hänger på tork ut genom en av gluggarna där det borde finnas fönsterglas.

Barn springer i betongtrapporna. De petar i skräpet i knutarna. Det finns inga mellanväggar, det finns knappt något alls.

Fanerskivor avskiljer små skrymslen som folk kallar sina hem.

Här bor de mest utsatta, de blinda, de funktionsnedsatta. Människor utan armar och ben. Och förstås de unga mammorna med små barn.

Bor i totalt mörker

Maria står med sin fyramånaders bebis i famnen. Hon bor i källaren med de blinda. Det är kolmörkt och jag ser ingenting, men hon tar mig i armen, hon är van och ser i mörkret.

- Jag jobbar inte. Det enda sättet att få pengar är att gå ut på gatorna och tigga. Är man i Sydafrika olagligt och inte har några papper är det omöjligt att hitta ett jobb, det är tungt, säger hon.

Kvinnorna samlar ihop pengar tillsammans, nu och då tar sig någon olagligt till Zimbabwe för att leverera pengarna till familjerna där. Alla kring sexhundra som bor i det här huset är i landet illegalt. De betalar ingen hyra utan lever med en konstant rädsla för polisens räder. De kan komma när som helst, speciellt nu inför jul. Också polisen behöver julklappspengar.

Det fanns inget i Zimbabwe, säger Maria, så hon började komma till Sydafrika. Hon berättar att hon har två barn och dessutom sin döda systers barn att försörja. Nu dessutom fyra månader gamla Junior. Pappan är från Malawi men blev deporterad.

- Jag kommer alltid olagligt hit, säger hon.

Borderjumping, kallar de det. Hon har lärt sig vem man ska muta för att kunna ta sig över gränsen, så hon slipper komma över floden som den första gången. Då hade hon vatten upp till hakan och en bebis på ryggen.

Outhärdlig hemlängtan

Nere i Marias rum är det kolmörkt, ett litet paraffinljus är det enda som lyser upp. Här finns ingen el, inget vatten, ingenting. I taket hänger babykläder på tork på en lina. Det är ofta inbrott här om dagarna när hon är ute och tigger. Också babykläderna stjäls.

Ångorna från ljuset är outhärdliga, på bara några minuter blir man yr. Här i mörkret tillbringar hon och Junior flera timmar om dygnet. Han sover knappt alls, berättar Maria. Hon hatar det här stället. Hon vill bara hem.

Maria gråter.

- Jag vet inte om det blir bättre. Kanske det blir det. Jag saknar mina barn, säger hon och snyftar.

Euforin många kände när Robert Mugabe avgick för en månad sedan byttes snart mot en avvaktande väntan. Också Reymond Mapakata firade när Mugabe avgick, men nu väntar han bara på valet nästa år.

- Det har inte skett någon förändring. Det är samma skelett men med ett annorlunda ansikte, säger han.

Men den nya presidenten Emmerson Mnangagwa kan ändå bidra med liten förändring.

Kanske så mycket att det blir fria val. Då vinner oppositionspartiet MDC med Morgan Tsvangirai, det är Reymond övertygad om.

- Då blir vi fria, och då återvänder jag hem, säger Reymond.

Tills vidare får han nöja sig med att lyssna på sin favoritmusik när hemlängtan blir alltför outhärdlig.