Hälften av jordens befolkning firar nyåret 2018 – andra kalendrar visar allt från 1400-talet till 5700-talet

I den västerländska delen av världen har man sedan 1700-talet förlitat sig på den gregorianska kalendern, som nu övergår till 2018. Däremot är det inte en självklarhet för ungefär halva jordens befolkning att vi firar in 2018 i dag.

Långt före delade kalendrar i molnet och papperskalendrar användes runstavar för att hålla koll på de viktiga datumen under årets gång.

På runstavar fanns olika symboler ingraverade och då en viss symbol stod i linje visste personen som använde runstaven att det var en viktig dag.

Trots att runstavar inte är särskilt vanliga i dag kan man hitta en på väggen i Helsingfors universitets almanacksbyrå.

Ifrågavarande runstav är en kopia, men den påminner om människans uråldriga behov av att hålla koll på tid.

På den tiden var det inte så noga ifall mötet började några dagar tidigare eller senare än planerat

Specialplanerare Asko Palviainen vid universitetets almanacksbyrå berättar att de första kalendrarna i Finland högst sannolikt byggde sin tideräkning på månens rörelser på himlavalvet.

Månen var lätt för alla att följa och till exempel pälshandlare kunde komma överens om att träffas den tredje fullmånen efter midsommar.

– På den tiden var det inte så noga ifall mötet började några dagar tidigare eller senare än planerat. I dag behövs nog lite noggrannare tideräkning för att boka tandläkartider och dylikt, konstaterar Palviainen.

Hälften av jordens befolkning firar 2018

På 1700-talet blev den gregorianska kalendern vanlig i väst.

Den gregorianska kalendern är en mer precis och justerad version av den julianska kalendern som fortfarande används av till exempel den ortodoxa kyrkan för att bestämma när påsken infaller.

Den julianska kalendern är 13 dagar efter den gregorianska och därför firas nyåret i Ryssland i början av januari enligt den gregorianska tideräkningen.

Palviainen berättar att cirka hälften av jordens befolkning använder den gregorianska kalendern som sin huvudsakliga kalender eller vid sidan om en annan kalender.

Andra betydande tideräkningssätt är till exempel den judiska och islamska tideräkningen.

– Den judiska kalender börjar sin tideräkning från då man tror att skapelsen ägde rum, och enligt den kalendern lever vi i år 5778. Den islamska kalendern börjar sin tideräkning från att profeten Mohammed flydde från Mecka till Medina och därför utgår den kalendern från att året är 1439.

Dessa kalendrar används i bland annat Israel och på arabiska halvön. Kalendrarna påverkar givetvis också islamska och judiska helgdagar i väst.

Ett speciellt särdrag i den islamska kalendern är att den baserar sig endast på månens rörelse. Därför är det islamska året kortare än det gregorianska.

Religioner har sina egna tideräkningar

I Asien kan man också stöta på den buddhistiska kalendern som går över till år 2561.

Om vi skulle följa den etiopiska kalendern skulle året däremot bli 2010, eftersom den kalendern är åtta år efter den gregorianska.

Mindre religioner har också sina egna sätt att räkna tid.

Till exempel i Indien finns det en stor drös olika kalendrar eftersom det utöver den officiella tideräkningen finns många kalendrar som är bundna till olika religioner.

– Vi behöver inte ens resa långt för att hitta olika sätt att följa årens gång. Det lutherska kyrkoåret i Finland börjar från första advent istället för första januari, säger Palviainen.

Gregorianska året bestämdes på 500-talet

Tideräkningen är en överenskommelse. Utöver de kalendrar som används i dag har det funnits kalendrar som nu är bortglömda.

Enligt den franska revolutionskalendern skulle vi på den gregorianska nyårsdagen kunna önska varandra glad tolfte dag i den snöiga månaden, alltså lerans dag

Ett exempel på det här finner man i Frankrike.

Efter den franska revolutionen 1789 användes en "revolutionskalender" i tolv års tid. I revolutionskalendern hade månaderna namn som beskrev årstiden och veckodagar hade namn efter blommor och mineraler.

– Enligt den franska revolutionskalendern skulle vi på den gregorianska nyårsdagen kunna önska varandra glad tolfte dag i den snöiga månaden, alltså lerans dag, förklarar Palviainen.

Napoleon återställde snabbt den gregorianska tideräkningen. Han är ändå inte ensam om att styra och ställa om tideräkningen.

Till exempel det att den gregorianska kalendern utgår från Jesu födelse, år 1, bestämdes av den romerska munken Dionysius Exiguus.

Jesu födelse beräknades infalla år 1 eftersom konceptet noll inte existerade på 500-talet då Dionysius Exiguus fick i uppdrag att skapa tabeller över påskens tidpunkt. Samtidigt räknade han ut när år 1 inföll.

Påskens tidpunkt är ett problembarn för kalenderskapare

Att bestämma när påsken ska gå av stapeln har skapat förvirring i kalendern flera gånger.

Under första konciliet i Nicaea år 325 (gregorianskt), bestämdes det att påsken äger rum den första söndagen efter den första ecklesiastiska fullmånen.

I och med att kalendern och naturen inte följer varandras gång perfekt införde påve Gregorius XIII på 1580-talet några extra klausuler med skottdagar.

Han förbättrade också kalendern allmänt och därför bär kalendern hans namn.

I och med att Sverige var skeptiskt till påvemakten på den tiden övergick man inte till det nya systemet direkt, utan gradvis. Därför bestämdes påskens tidpunkt i norr genom astronomi.

Samma system användes fortfarande då Finland blev en del av Ryssland 1809, trots att Sverige redan hade infört den gregorianska kalendern.

Det här ledde till att påsken i Finland ibland firades enligt den julianska kalendern och ibland enligt den gregorianska.

År 1845 firades påsken ändå på ett helt speciellt sätt i Finland, nämligen en vecka efter den gregorianska påsken och fyra veckor före den julianska.

– Det här var häpnadsväckande på ett internationellt plan. Och nog var det ju lite speciellt att ett litet område i dåtida Ryssland firar en egen påsk, säger Palviainen.

Den egna påsken skulle ha upprepats 1869, men då bestämde tsar Alexander II att Finland skulle följa den gregorianska kalendern till fullo.

Den ursprungliga artikeln publicerades av Yle Uutiset och är skriven av Niina Honka.