Det ser inte bra ut för Östersjön trots optimism och åtgärder - lantbruket belastar fortfarande havet för mycket

Utvecklingen har inte gått i önskad riktning i våra havsområden de senaste åren. Östersjöns huvudbassäng mår sämre än vad forskarna hoppats på, och det märks också här i Finland.

Det är redan nu klart att Östersjöländerna inte kommer att uppnå målsättningen om ett välmående hav år 2020.

Övergödningen försämrar på ett väsentligt sätt tillståndet i våra havsvatten, visar den digra vetenskapliga rapporten Finlands havsmiljö 2018 (Suomen meriympäristön tila 2018) som synar utvecklingen under åren 2011-2016.

Överflödet av näringsämnen gör vattnet grumligt, ökar på algblomningen samt förändrar havsbottnen, floran och faunan.

Det finns också en hel del skräp i Östersjön, makroavfall på havsbottnen och mikroavfall i ytvattnen.

Forskningsfartyget Arandas mätningar visar att det finns mer än 10 skräppartiklar per kubikmeter vatten på havsytan i Finska viken; mängden är ungefär densamma som i världens övriga hav.

Beståndet av havsfåglar som häckar i Finland har huvudsakligen gått bakåt och vissa fiskarter lider; i synnerhet havsöringen i alla områden och gösen i Skärgårdshavet.

Ålstammen har krympt så pass mycket att ålen nu är utrotningshotad i hela Europa och beståndet av flundra klart har minskat hos oss.

I Finland lever flundran i utkanten av sin livssfär och är därför känslig för varje förändring i havet.

Den enskilda individen kan göra en hel del

Människor kan ändå delta i räddningstalkot, slås det fast i rapporten som koordinerats av Miljöministeriet.

Fisket är den mest betydelsefulla aktivitet i fråga om att avlägsna näringsämnen ur havet.

Den mänskliga aktiviteten i form av yrkes- och fritidsfiske år 2014 ledde till att 7,2 procent av det kväve och 24,8 procent av det fosfor som hamnat i havet avlägsnades med fiskfångsten.

Den som fångar och konsumerar naturfisk från Östersjön drar alltså samtidigt upp kväve och fosfor ur havet.

Enskilda människor kan också låta bli att skräpa ner på stränderna och ute till havs eller åka motorbåt i onödan samt se till att eutrofierande ämnen från hushållet inte kommer ut i havet, bland annat.

Lantbruket pekas ut - igen

Enligt rapporten spelar lantbruket i Finland fortfarande den största rollen när det gäller övergödning av havsvattnen.

Belastningen inom våra egna tillrinningsområden har inte nämnvärt minskat sedan millennieskiftet, trots ambitioner på högsta politisk nivå.

Olika skyddsåtgärder till trots har man inte fått bukt med utsläppen av växtnäringsämnen från odlingsmarker, utan fosfor och kväve får fortsättningsvis rinna ut i vattendrag som sedan mynnar ut i havet.

Lantbruket står för merparten av de gödselämnen som åar för med sig till kusten, och störst är effekten på Skärgårdshavet.

I rapporten efterlyses nya tekniska lösningar för hur man ska stoppa de näringsämnen som jorden inte binder.

Problem både på havsbottnen och vid kusten

Inte ett enda område vid den finländska kusten eller på öppet hav har undkommit eutrofiering. Tillståndet för Finlands kustvatten och havsområden har försämrats i många hänseenden, särskilt i Skärgårdshavet, Bottenhavet och Bottenviken.

Havsbottnen i norra delen av Östersjön är inte heller i det skick som forskarna hade hoppats på.

Spelet kan vara förlorat på 200 kvadratkilometer havsbotten - där betecknas förstörelsen som irreparabel. Av det döda området finns hälften i Ålands hav och i Skärgårdshavet.

Ett mycket större område (nästan 30 procent av helhetsarealen) karakteriseras som problemområde där havsbottnens funktion är störd.

De främsta bovarna i dramat är fartygs- och båttrafiken samt dragningen av sjökablar.

Kustområdena mår alltså inte heller bra, vilket beror på att näringsämnen som sprider sig inåt från öppna havsområden orsakar övergödning.

Ett glädjeämne är att vattnets fosfathalt inte längre stiger i Östra Finska vikens skärgård och att ökningen av halten av nitratkväve har avstannat eller börjar sjunka i Bottenviken och Kvarken.

Det finns även andra glädjeämnen; utvecklingen gällande tungmetaller och radioaktivitet har gått åt rätt håll, visar rapporten.

Varför blir det inte bättre?

Östersjön tvingas svälja enorma mängder mer eller mindre för ekosystemet skadliga ämnen från de omkringliggande ländernas industri och näringsliv, lantbruk och befolkningscentra.

Det är fråga om kemikalier, läkemedel, gödselämnen, urin, fekalier med mera.

Hushållen i Finland släpper ut allt mera olika kemikalier, liksom också läkemedel, särskilt kolesterolmediciner och psykofarmaka, och en del av ämnena rinner ut i havet.

Vattnet i Östersjön byts ut långsamt - i huvudbassängen i genomsnitt på 33 år och i Finska viken på fem år - så ämnena kommer heller inte åt att rinna vidare utan de stannar där.

Vissa ämnen bryts ned väldigt långsamt på grund av det kalla klimatet (och tidvisa istäcket) så de lagras i de organismer som lever i havet.

Graden av övergödning och förekomsten av blågröna alger i Östersjöns huvudbassäng, södra delen av Skärgårdshavet och under de senaste åren allt tydligare också i södra Bottenhavet påverkas mest av syreläget i huvudbassängens djupvatten och storleken på det fosfatfosfor som algerna kan utnyttja.

Eutrofieringen och därpåföljande algblomning ökar på syrebristen i havet.

Syrebristen i Östersjöns djupare lager och bottensediment har återigen ökat under den senaste tiden efter en kortvarig återhämtning efter saltpulsen över de danska sunden 2014.

Det syrefattiga djupvattnet i Östersjöns huvudbassäng kommer åt att blanda sig med kustvattnen så de blir algrika och grumliga.

Andra faktorer som inverkar menligt på Östersjöns tillstånd är exempelvis muddringar, båttrafiken, vattenbyggande, fiske, undervattensbuller och nedskräpning.

Vindkraftverk, badstränder och fiskodlingar inverkar obetydligt på havsområdenas skick, slås det fast i rapporten.

Det finns ljusglimtar

Det som har blivit bättre under de senaste åren är att fosfor- och kväveutsläppen från tätorter minskat, tack vare förbättrade vattenreningsverk.

Östra delen av Finska viken har repat sig en aning på grund av minskade utsläpp från den ryska sidan, särskilt från metropolen S:t Petersburg.

Människor får i sig mindre miljögifter via fisken än tidigare; säkerhetsrekommendationerna gällande dioxin och PCB-föreningar för de flesta fiskarter överskrids inte längre.

Strömming, lax och havsöring är feta fiskar och lagrar miljögifter i sitt kött. Fram tills senare år har dioxinhalterna i dessa fiskar överskridit maximigränserna.

I mätningar 2017 överskreds halterna inte längre i de finska havsområdena. Det är ändå skäl att följa upp rekommendationerna för naturfisk eftersom variationerna i dioxinhalterna kan variera mycket beroende på fiskarnas tillväxthastighet, fiskens ålder och fiskens vävnad.

Till exempel havsgädda kan innehålla stora mängder metylkvicksilver.

Tidigare användes organiska tennföreningar friskt då fartygens och båtars bottnar målades, men bruket förbjöds totalt år 2003. Det märks av som minskade halter i våra vatten.

Radioaktiviteten minskar

Också radioaktiviteten i Östersjön - ett av världens mest radioaktiva hav - har minskat igen.

Nivåerna av radioaktivt cesium steg efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl i Ukraina år 1986 men har sjunkit stadigt. Det dröjer dock ännu flera årtionden innan cesiumnivåerna återgår till läget före olyckan.

Också oljehalten i havsvattnet har minskat. Det har skett färre oljeolyckor i Östersjön och särskilt i de finska vattnen än på andra håll i världen i relation till transportmängderna.

Strängare lagstiftning kring säkerheten och effektivare övervakning har gett resultat.

Rapporten, som är en del av projektet State of the Baltic Sea har skrivits av inalles 70 forskare från olika forskningsanstalter.

WWF om Östersjön: Du hjälper miljön om du äter mört

Också odlad inhemsk regnbåge kan ätas med gott samvete.

Hur går det för Östersjön? – ”Cocktail av problem”

Hur ser framtiden ut för vårt hav? Det berättar Alf Norkko.