En sällsynt och uppmuntrande solskenshistoria från miljöfronten: Ozonskiktet repar sig

Vi är så svältfödda på goda nyheter från miljöfronten att många har gett upp. ”Äh, vad är det för idé med att ens försöka, allt är ändå kört!” Säg inte så, för här kommer åtminstone en god nyhet!

Ozonskiktet, det tunna lager av trevärdigt syre eller O3 som skyddar livet på jorden från solens skadliga UV-strålar, men som på ett oroväckande sätt har tunnats ut på grund av våra utsläpp, hämtar sig utomordentligt väl. Det här visar en färsk studie.

Det här är goda nyheter för alla soldyrkare som oroar sig för hudcancer, speciellt i Australien där hudcancer med tiden har blivit något av en folksjukdom, delvis på grund av närheten till det sydliga ozonhålet.

Svart på vitt

Men nu har vi för första gången svart på vitt på att mängden ozon-ätande klormolekyler i stratosfären ovanför Antarktis har minskat: mängden var 20 procent mindre under den antarktiska vintern (juli till september) jämfört med samma period under 2005, vilket har resulterat i ett mindre ozonhål.

Orsaken till att ozonskiktet kunde börja återhämta sig är att världens länder för en gångs skull fick ändan ur vagnen och skrev under ett internationellt traktat, det så kallade Montrealprotokollet, som undertecknades i Montréal i september 1987 och trädde i kraft den 1 januari 1989.

Montrealprotokollets undertecknare förbinder sig till att skydda ozonskiktet genom att gradvis fasa ut produktionen av ett antal substanser som är skadliga för ozonet, huvudsakligen de så kallade freonerna eller klorfluorkarbonerna (förkortat CFC).

Farlig hårsprej

Freonerna användes tidigare allmänt som drivmedel i diverse sprejflaskor, som köldmedier i kylskåp och bilarnas luftkonditioneringsanläggningar och som släckningsmedel i brandsläckare.

CFC-gaserna har ett par olika icke önskvärda bieffekter: först och främst så förstör de som sagt ozonskiktet när de når upp till stratosfären. Där träffas CFC-molekylerna av solens UV-B-strålar vilket får en klorradikal att frigöras, som är oerhört reaktiv och som prompt ger sig i kast med att bryta ned ozonmolekyler.

Den andra oönskade bieffekten är att CFC-gaserna också bidrar till växthuseffekten (så länge de håller sig i troposfären).

Det som gör CFC särskilt besvärligt att dess molekyler är väldigt långlivade. De dröjer alltså kvar i stratosfären i årtionden när de en gång kommer dit upp.

Från ord till handling

Och det var alltså för att motverka den här farliga utvecklingen som världens länder undertecknade Montrealprotokollet, som sedermera har undergått fem revisioner, den senaste (Peking) år 1999.

Inalles 197 länder, inklusive Vatikanstaten och Sydsudan (världens ”yngsta” land, självständigt sedan 2011) har undertecknat avtalet.

Och det verkar alltså ha tagit skruv, enligt en färsk studie baserad på data från Aura-satelliten.

- Det värsta tycks vara bakom oss nu, säger dr. Susan Strahan, atmosfärforskare vid Nasas Goddard Space Flight Center och huvudförfattare till studien, i en intervju för NBC, men tillägger:

- Det är av högsta vikt att världens länder fortsätter med att respektera och följa begränsningarna av CFC-användning enligt bestämmelserna i Montrealprotokollet.

Helt återhämtat om 40 år?

Strahan säger också att om den nuvarande positiva utvecklingen fortsätter så kan ozonskiktet återhämta sig fullständigt fram till mellan 2060 och 2080.

Det här är som sagt goda nyheter, men inte endast för solbadare. Ozonuttunningen har också inneburit ett hot mot världens livsmedelsförsörjning i och med att den allt starkare UV-strålningen stör grödornas tillväxt.

Susan Strahan säger hur som helst att räddandet av ozonskiktet har en otroligt viktig psykologisk effekt som inte ska underskattas. Den har uttryckligen att göra med den allmänna känslan av hopplöshet inför de massiva miljöproblem som mänskligheten tampas med.

- Vetenskapen och lagstiftarna kan jobba tillsammans för att lösa globala problem. Människorna måste bli medvetna om det här så att de inte förlorar hoppet när det kommer till att motarbeta den globala uppvärmningen.