Jonas Jungar: Hälften kollar bara rubriker, få kommenterar och väldigt mycket sker via Facebook - så här konsumerar ni nyheter och så här tänker vi

Är det här verkligen en nyhet? Skall Yle faktiskt syssla med dylikt? Skall mina skattepengar slösas på det här? Så reagerar ni ibland på hur vi här på Svenska Yle prioriterar och definierar nyheter. Kritiken verkar utgå ifrån att vissa ämnen inte är tillräckligt seriösa eller relevanta för att behandlas som just nyheter.

Svaret på vad som ska kvalificera som en "nyhet" är allt annat än entydigt, om den någonsin ens varit det (läs min tidigare kolumn om det här).

Men lyssnar man på publiken är beskedet ganska klart: traditionella, tunga ämnen som ekonomi eller politik räcker inte. Det syns både i Yles färska mätning och i all vår webbanalytik.

En massa sådant som är av allmänt intresse; konsumentfrågor, hälsofrågor, populärvetenskap, kändisskvaller etcetera betraktas numera som viktiga.

Är det då frågan om “nyheter” i ordets traditionella bemärkelse? Kanske inte, men har det någon betydelse?

Jag tror att relevans är ett bättre kriterium. Känns denna information ny och relevant för dig? Då är det en nyhet för just dig. Och relevans är ett högst subjektivt begrepp. Det du tycker är löjligt tjafs tycker någon annan är superintressant och vice versa.

Hela nyhetsbegreppet är således i förvandling. Samtidigt är medieutbudet av i dag ett oändligt smörgåsbord där var och en plockar enligt eget förgottfinnande. Vårt uppdrag, som skattefinansierat public service-bolag, blir då att försöka erbjuda något - just det - relevant för envar.

Det är också tanken bakom hur vi redigerar första sidan på Svenska Yle, alltså Svenska.yle.fi

Det ska vara en nyhetsdriven men dock mix av tyngre och mer lättsamt material. Av samma orsak har vi inte på många år haft någon skild “flik” för nyheter på den här sidan.

Vi tror nämligen att uppdelningen “nyheter” resp. “livet i övrigt” har blivit både konstlad och förlegad.

Den som tvivlar kan kolla sitt Facebookflöde. Där kan kattvideor, lopptorgsannonser, ultralokala nyheter, vännernas semesterbilder och tunga utrikespolitiska analyser samsas om vartannat, och ingen verkar uppleva det som särskilt märkvärdigt eller svårt att bemästra.

De flesta av oss har nämligen blivit experter på att både skumma och sålla.

Och den här surfvanan finns numera ganska långt upp i åldrarna.

Ta just Facebook som exempel, denna 2000-talets dagstidning i västvärlden som faktiskt snart fyller hela 14 (!) år. Så mycket som var fjärde 65-79-åring tar (enligt samma Yle-undersökning) dagligen del av nyheter vid FB.

För att inte tala om de yngre (över hälften). Tala om genomslag!

Vi tror nämligen att uppdelningen “nyheter” resp. “livet i övrigt” har blivit både konstlad och förlegad

Att vi ständigt bär med oss det här informationsflödet i våra mobiler har gjort att allt dessutom ska gå snabbt. År 2013 tyckte 40 procent av finländarna att det var viktigt att omedelbart få vetskap om en nyhetshändelse. Nu är den siffran uppe i 59.

Även om hälften säger sig oftast läsa bara rubrikerna.

Vad finns det då annat som sticker ut i undersökningen? Tv:ns nyhetssändningar verkar fortsättningsvis vara viktiga, men där korrelerar intresset väldigt tydligt med ålder. Ju äldre publik, desto trognare tv-nyhetstittare. Ungefär samma gäller radio.

Och papperstidningens öde verkar beseglat - bara 13 procent av ungdomarna i åldern 18-24 följer längre med nyheter den vägen.

Vi har blivit experter på att både skumma och sålla

En intressant detalj som däremot visar att all teknik inte per automatik behöver föråldras hittar man också: var fjärde finländare kollar dagligen på gamla, hederliga text-tv.

Själv fäster jag mig vid ett par andra saker i det massiva materialet.

En poäng gäller kommentarer på nätet. Inte ens var femte finländare deltar i diskussioner på nätet, och det gäller alla ålderskategorier. En annan studie tyder på att inte ens var tionde (7 procent) kommenterar nyheter på nätet. De flesta finländare är med andra ord tysta observatörer.

En annan färsk internationell studie visar dessutom att det är en aktiv och nyhetsintresserad del av publiken som, ofta med en stark övertygelse och tydliga ideologiska förtecken, skriver dessa kommentarer.

Kommentarsfältet speglar alltså inte “folkets” åsikt i någon enskild fråga.

Och kommentatorerna är sannolikt oftare män.

Det betyder absolut inte att dessa åsikter skulle vara mindre värda, men det är ändå skäl för både oss journalister och publiken att inte dra för stora slutsatser på basis av nätdebatten. Och vi måste framförallt fundera mera på hur vi kan få flera, inte minst kvinnor, att känna sig delaktiga.

Kommentarsfältet speglar alltså inte “folkets” åsikt i någon enskild fråga

Min andra observation gäller förtroendet för traditionella medier. Trots att sociala medier härskar stort, litar bara var tionde finländare mera på det som vänkretsen delar med sig (än på traditionella medier).

Man är visserligen mycket mån om att nyheterna ska vara neutrala och inte ideologiskt färgade, ändå är det bara var fjärde som säger sig söka nyheter utanför den så att säga traditionella sfären (tv, radio, tidningar).

Min eventuellt överoptimistiska slutsats är att misstron mot etablerade medier trots allt inte är så utbredd som den högljudda diskussionen låter påskina, åtminstone inte i Finland.

En av de mest gedigna internationella studier som årligen görs gällande medieanvändning visade dessutom nyligen att Finland har en förstaplacering (av totalt 36 länder) vad gäller förtroendet för nyheter (62 procent).

Likaså har förtroendet för uttryckligen Yle varit rätt stabilt redan i många år, så också i den senaste mätningen.

Vi lovar göra vårt bästa för att det förtroendet skall förbli högt och jag tar gärna emot synpunkter på hur vi bäst kan bibehålla det.

Tack alltså för all respons!

Jonas Jungar är chef för kvalitetskontroll och publikdialog vid Svenska Yle.