Protesterna i Iran avslöjar krutdurk – landets unga på kollisionskurs med politiska eliten

Protesterna som svepte över Irans städer i början av året var aldrig det hot mot regimen många i väst ville se, säger Iran-experten Rouzbeh Parsi vid Lunds universitet. Protesterna visar ändå att de unga har tappat förtroendet för att landets ledare kan lösa de problem landet står inför.

- Att det här systemet har ett legitimitetsunderskott är det ingen som betvivlar, men det kombinerat med lite spridda demonstrationer betyder inte att ett såhär välutvecklat system i termer av repression och underrättelse skulle vackla, säger Rouzbeh Parsi, föreläsare och forskare vid Lunds universitet.

Parsi menar att protesterna som svepte över Iran överraskade många, också experter med god koll på läget i landet.

Tusentals unga tog sig ut på gatorna i över 80 städer, i några fall angrep de våldsamt myndigheter och symboler för det politiska systemet.

Parsi tror att den överraskande snabba spridningen gjorde protesterna tillskrevs större betydelse än de hade.

Analysen att protesterna utgjorde ett allvarligt hot mot den politiska eliten innehöll också ett mått önsketänkande, tror Parsi.

- Det handlar inte om vad vi vill. Istället borde man ha lite mer is i magen och fråga sig vad som egentligen är realistiskt, vad som verkligen är på gång, säger Parsi.

Samtidigt menar Parsi att protesterna innehåller en klar varningssignal till den politiska eliten om att en konfrontation med landets unga befolkning kan vara på kommande.

- Om fem år kanske vi ser att det här var den första stenen som satte igång ett jordskred. Det är mycket möjligt, säger Parsi.

Spontant utlopp för ilska

Jämförelserna med protesterna efter det påstådda valfusket i presidentvalet år 2009, som många experter var snabba med, menar Parsi att var överdrivna.

Protesterna samlade då som mest över två miljoner människor med ett gemensamt mål som hotade hela det iranska politiska systemet.

- Skillnaden är panik. Det var mer panik då det hela exploderade år 2009 och det ledde också till att regimen tog till mer våld och att det tog mer tid innan man fick kontroll över situationen och lättade på trycket, säger Parsi.

Skillnaden är panik. Det var mer panik då det hela exploderade år 2009 och det ledde också till att regimen tog till mer våld och att det tog mer tid innan man fick kontroll över situationen och lättade på trycket.

― Rouzbeh Parsi

Den senaste protestvågen hade inget gemensamt mål, eller någon rörelse bakom sig.

- Det var rätt spontant. Bortsätt från att det troligen började planerat i staden Mashad så spred det sig väldigt spontant. Det fanns inga ledare och inte heller någon gemensam avsikt, säger Parsi.

Konstant missnöje

Bara för att protesterna saknade ett gemensamt mål menar Parsi ändå inte att de skulle sakna betydelse.

Protesterna hade en gemensam nämnare, ett djupt missnöje bland många unga iranier över sin situation och bristen på framtidsutsikter.

- Iran lider av väldigt hög strukturell ungdomsarbetslöshet, en väldigt trög arbetsmarknad med dåliga rättigheter för arbetarna. I ett antal år har många företag och myndigheter varit väldigt dåliga på att betala ut löner, människor väntar i tre månader på sina löner eller får inte ut dem alls, säger Parsi.

Det är vanstyre, helt enkelt. Ekonomin har inte skötts samtidigt som man har byggt in problem som subventioner som äter upp en stor del av statskassan samtidigt som det är kroniskt hög inflation. Den försöker man nu råda bot på genom att minska statens utgifter, men det i sin tur innebär färre investeringar som kan generera jobb.

― Rouzbeh Parsi

- Samtidigt har många banker gått i konkurs och många andra investeringar slagit helt fel så det finns många orsaker. Så det finns många olika strukturella skäl till ett slags konstant missnöje.

Vanstyre

Irans problem bottnar i stort sett i att landets ekonomi har skötts mycket dåligt redan i flera år.

- Det är vanstyre, helt enkelt. Ekonomin har inte skötts samtidigt som man har byggt in problem som subventioner som äter upp en stor del av statskassan samtidigt som det är kroniskt hög inflation. Den försöker man nu råda bot på genom att minska statens utgifter, men det i sin tur innebär färre investeringar som kan generera jobb, säger Parsi.

Bristen på jobb är det som kanske mest direkt hänger ihop med protesterna.

Irans befolkning har vuxit massivt de senaste årtiondena och över hälften av landets befolkning är under 30.

Ungdomsarbetslösheten är kring 30 procent, ett problem det ekonomiska uppsvinget i landet inte har rått på.

Under Hassan Rouhani har staten investerat mycket, men det har inte genererat nya arbetsplaster.

- Det har att göra med att investeringarna har skett i de stora industrierna, som oljesektorn. Det innebär inte värst många jobb, bara att man kan pumpa upp mer olja som man kan sälja, säger Parsi.

- Då det gäller ungdomsarbetslösheten är situationen minst lika illa som den var för några år sen.

Bättre ekonomi, sämre framtidsutsikter

Rouhani lovade då han valdes att avtalet med stormakterna om landets kärnkraftsprogram skulle innebära att saker blev bättre då de hårda sanktionerna hävdes.

Parsi menar att det trots ett ekonomiskt uppsving finns allt fler unga som inte hittar någon plats i arbetslivet eller samhället.

- Problemet är egentligen inte att det inte skulle skapas jobb. Man räknar med att det skapas kring en halv miljon nya jobb förra året. Problemet är att det kommer ut kring 800 till 900 000 unga från antingen gymnasium eller universitet.

- Trots alla nya jobb som skapas ökar arbetslösheten för det kommer så många unga ut på arbetsmarknaden.

Inget förtroende för politikerna

De unga iranierna har vuxit upp med en politisk elit som är skarpt splittrad och öppet grälar om och anklagar varandra för landets ekonomiska problem.

Mönstret är att då de så kallade reformisterna är vid makten anklagar de konservativa dem för problemen och vice versa.

Det sker små demonstrationer och manifestationer mot tydliga och omedelbara orättvisor, som att folk inte får ut sin lön. Folk strejkar och står utanför lokaler och kräver sin rätt. Sådant pågår hela tiden

― Rouzbeh Parsi

Samtidigt har ingendera falangen tagit i problemen på allvar eller försökt nå en överenskommelse om landets riktning.

- Det som var intressant med de här protesterna var att många unga verkar ha tröttnat på det här bollspelet, där ansvar för problemen hela tiden sparkas över till andra sidan. Samtidigt visar det att många ser att vare sig det gäller reformisterna eller de konservativa, är ingendera speciellt innovativ då det gäller den ekonomiska politiken, säger Parsi.

Mer benägna att visa sitt missnöje

Samtidigt som missnöjet med ekonomin och ilskan mot vad som ses som ett inkompetent styre växer bland de unga finns allt färre tillåtna sett att vädra det missnöjet i Iran.

Efter protesterna år 2009 gick myndigheterna hårt åt olika partier, grupper, aktivister och andra som kunde organisera politisk aktivitet.

Resultatet är att det finns få andra sätt att yttra sitt missnöje än att ta till gatorna.

Parsi beskriver det som att iranierna har blivit allt mer benägna att demonstrera.

- Det sker små demonstrationer och manifestationer mot tydliga och omedelbara orättvisor, som att folk inte får ut sin lön. Folk strejkar och står utanför lokaler och kräver sin rätt. Sådant pågår hela tiden.

- Det som gjorde att de här protesterna var annorlunda var att de till synes var synkroniserade. Det fick det att framstå som att det var en rörelse, snarare än en punktinsats, säger Parsi

Tålamodet brister

Då man räknar ihop de här faktorerna, dåliga ekonomiska utsikter och ilska bland de unga och en ökande benägenhet att protestera, tror Parsi att de kommande åren i Iran kan bli mycket turbulenta.

Att en så stor del av de unga verkar ha tappat tron på hela den Islamiska republiken är revolutionerande, menar Parsi.

Frågan är vad det kan leda till politiskt.

- Det är ju inte så att det skulle finnas något tydligt alternativ till det nuvarande systemet, alltså den Islamiska republiken. Skulle det finnas det hade oppositionen troligen varit mycket mer välformulerad och organiserad.

De, eliten, är egentligen inte överens om någonting. Det enda de har gemensamt är att de vill upprätthålla systemet i stort. För hela den politiska elitens överlevnad bygger på att systemet finns.

― Rouzbeh Parsi

- Att folk är missnöjda och emot hur saker sköts är en sak. Frågan är om de har ett alternativ och hur många som sluter upp bakom ett sådant alternativ, hur realistiskt det är?

Bristen på alternativ har hållit missnöjesyttringarna i styr hittills, tror Parsi.

De äldre iranierna är vana vid att uthärda problemen stoiskt men de senaste protesterna tyder på att de unga kanske inte låter sig hållas.

Konfrontation på kommande

- Här ser vi att det kommer en ny ung generation som inte tycker att de har några framtidsutsikter överhuvudtaget. De kanske inte alls är lika tålmodiga. De vill ha förändring nu och tycker att allt som har hänt i landet hittills visar att det inte fungerar. Men det i sig betyder ju inte att de kan störta systemet, säger Parsi.

Parsi menar att även om den iranska politiken är splittrad och dysfunktionell reagerar den ändå allt som oftast kraftigt och enat mot gemensamma hot.

Regimen har igen visat att den inte skyr våld, vilket kan innebära att en svår konfrontation med den unga generationen är på kommande.

- De, eliten, är egentligen inte överens om någonting. Det enda de har gemensamt är att de vill upprätthålla systemet i stort. För hela den politiska elitens överlevnad bygger på att systemet finns.

- De kan bråka om allt möjligt hur mycket som helst. Men så fort de möter ett existentiellt hot tenderar de att genast sluta leden, säger Parsi.