Mamma Doris: Jag trodde Catarina skulle dö i kikhostan

Catarina Palo var fyra månader gammal 1966 när hon fick kikhosta och utan mamma Doris Svenfelts insatser skulle hon knappast leva idag.

I sex veckor mer eller mindre vakade Doris hela tiden för att försöka få bort slemmet ur barnets mun och hals, hon kunde aldrig slappna av.

Idag säger Doris Svenfelt att hon påminns om händelserna för drygt 50 år sedan, eftersom hon läser om den nu hotande kikhosteepidemin och vikten av att ha vaccinskyddet i skick.

Hann inte vaccineras innan kikhostan bröt ut

Catarina Palo hann inte få mer än den första av trippelvaccinsprutorna innan hon fick kikhosta. Catarina var då fyra månader gammal.

- Det var något fruktansvärt när jag tänker på det, varje gång jag lyfte upp henne ur sängen och försökte skaka liv i henne och jag tänkte att jag kanske mister henne, säger Doris Svenfelt.

Sjukdomsbilden är ofta mycket svår när riktigt små barn drabbas av kikhosta.

- Det går inte att beskriva hur mycket slem som kom upp, säger Doris Svenfelt.

Vågade inte gå någonstans

Doris hade fått rådet av en hälsosyster att linda en bit förbandstyg runt fingret och med hjälp av det försöka få bort slem ur barnets mun för att underlätta andningen. Ett litet barn som Catarina kunde inte själv hjälpa till, bara hosta.

- De två äldre barnen hade också kikhosta men de var så stora att de kunde få upp slemmet.

Under sjukdomstiden blev Larsmofamiljen också rätt isolerad.

- Vi var fyra mammor i grannskapet med barn i samma ålder som Catarina men jag vågade inte gå nånstans av rädsla för att smitta ner andra.

Catarina rörs fortfarande av historien

Historien om Catarina och hennes kikhosta har berättats många gånger inom familjen.

- Alltid när jag hör den här historien får jag nästan tårar i ögonen själv, jag har egna barn och känner igen rädslan för att mista ett barn, säger Catarina Palo.

- Därför har jag också tänkt hur viktigt det är att barn vaccineras, säger Catarina Palo.