Sommarparadiset som nästan försvann fyller 150 år – idyllen i den historiska kanalbyn Vääksy fick en ny chans

Aleksis Kivi, Jean Sibelius och andra kändisar älskade Vääksy om somrarna i slutet av 1800-talet, men hundra år senare låg byn öde och den sista kvarnen vid älven skulle brännas ner av brandkåren. Den gamla trähusmiljön i närheten av Lahtis har bevarats med hjälp av sega invånare som trott på att det lönar sig. Sommaren 2021 firar Finlands mest trafikerade insjökanal 150 år.

Utanför dörren står en gammal mangel. Innanför dörren till det chockrosa stenhuset möts resenären av ett kafé där två franska pudlar häller i sig varsin café au lait.

Skojade bara. Egentligen är det deras ägare, Minna Laulajainen och Harri Blom, som hyrt en stuga i Vääksy och nu njuter av en lugn stund i den franska byhandeln.

Det doftar kaffe och lavendel.

Ett hus med självkänsla - och historia - hittas mitt i backen intill Vääksyvägen.

Den charmerande miljön har bevarats med hjälp av lokala företagares stora aktivitet, och de har lyckats fånga sommargästernas intresse. Efter en lång slummer har Vääksy i Asikkala kommun blivit allt populärare för turister igen.

Men det krävdes en kraftansträngning. Mer om det senare, först ska vi titta in i det här iögonfallande huset.

Den franska bybutiken i det rosa huset i Vääksy lockar långväga gäster

Riikka-Maria Lemminki och Stéphane Maytraud:

Riikka-Maria: Jag var i Frankrike på resa när jag köpte det här huset. Det hände av en ingivelse när jag låg på ett sjukhus i Chamonix efter en segelflygolycka. Jag såg annonsen på internet och ringde förmedlaren på stubinen. I samma veva mötte jag Stéphane och han följde med mig till Finland.

Stéphane: Vi fick den här idén en dag när vi sålde franska korvar här utanför bara som en engångsgrej. En del människor dök upp och det verkade som att det kunde fungera, så vi beslöt oss för att öppna en liten affär. Till en början hade vi bara ett litet rum där vi sålde kaffe och lite produkter. Sen började det funka, och det var en god stämning här. Och här är vi nu.

RM: Vi har renoverat huset rätt mycket, vi började 2012.
S: Ungefär två år gick helt och hållet åt till att renovera, vi reparerade fasaden och renoverade ett rum åt gången. Fasaden blev chockrosa av misstag. Den skulle bli ljusare, men när målarna hade strukit på rätt mycket färg insåg vi att färgen var fel. Men sen tänkte vi att låt gå!

RM: Den första delen av huset är byggd 1890. Urspungligen var det här ett stockhus, men år 1920 gjordes det här till ett stenhus med flera våningar. Här fanns en restaurang och hotell, Hotell Päijänne. Under andra världskriget inkvarterades här finländska flygare vars plan lyfte från det närliggande Vesivehmaa flygfält. Efter kriget hade man tyska krigsfångar här. Det har spelats in filmer här, och kända konstnärer som Olavi Virta och andra från den epoken övernattade i Vääksy.

S: Ett gammalt hus med historia är mer intressant än ett nytt, det har ett liv. Människor frågar vad det här är för ett hus, och vi berättar. Hit kommer äldre människor som har bott här. En kvinna berättade att hon hade arbetat som städerska i Hotell Päijänne.
RM: Ja, hon berättade hur de signalerade med de tyska soldaterna som skrev på de frostiga fönstren på vintern.

RM: Jag skulle säga att 80% av kunderna är semesterfirare från Helsingfors och Esbo.
S: Jo fast de kommer nog överalltifrån: Rovaniemi, Åbo…
RM: Mänskor som gillar Frankrike, som vill resa dit eller som vill prata franska.

R-M:Gamla Vääksy, det är verkligen speciellt. Här finns fina stränder och mycket folk på sommaren. Här är ganska många företagare om importerar sina egna produkter, som inredning och kläder, som drar kunder. Företagarna gör mycket samarbete, kanske på ett annat sätt än annanstans. Och dessutom är hundar välkomna överallt!

Gamla Växiö är en modern gammal by vid landets mest trafikerade insjökanal

Här i Vääksy – eller Växiö som det heter på svenska, ett namn som ingen använder – förenas två vattendrag, Päijänne och Vesijärvi. Den smala landtungan mellan de två sjöarna korsades av en kort älv.

Där, vid några kvarnar, grundades på 1400-talet en by som utvidgades till en aktiv marknadsplats som senare livades med en kanal.

Vääksy kanal togs i bruk år 1871 och hette då Vesijärvi kanal. Kanalen byggdes som nödhjälpsarbete som staten lät göra under nödåren på 1860-talet.

Vääksy kanal är än idag den mest trafikerade insjökanalen i Finland.

Idyll är ett ord som ligger nära till hands när man promenerar i faggorna av kanalen.

Följer man kanalstranden söderut mot Vesijärvi kommer man till en park, Norrlinparken, lummig och frodig. Ett stilla vatten flyter igenom den. Det är Vääksyälven, Vesijärvivatten som rinner ner i Päijänne.

Helt såld på Vääksy

Vid kanalen möter vi orsaken till att vi alls är här: Reetta Nousiainen. Hon är en riktig Gamla Vääksy-diggare som har lovat ge oss en rundtur i Vääksy.

Gamla Vääksy har under 2000-talet vaknat från sin törnrosasömn med hjälp av nya företagare och byaktiva som bland annat organiserar evenemang på området ...Vi vääksybor uppskattar den här vackra miljön vi får bo i.

Ur Reetta Nousiainens tips till Egenland

– Jag är inflyttad, men helt såld. Fastän jag inte har egentliga rötter här har jag känt mig välkommen, det har varit lätt att slinka in i livet här.

– Man kommer hit för att känna av en gammaldags byafiilis. De gamla husen är inte tysta museibyggnader eller enbart privatbostäder, utan det är som för 100 år sedan: husen rymmer verksamhet, affärer och kaféer.

Kvarnarna, grunden till allt

Vattnet har alltid definierat Vääksy.

En liten fors susar på en bit bort. Här finns en kvarnsten från tiden då fyra kvarnar malde mjöl i Vääksy.

Den enda bevarade kvarnen som fungerat på vattenkraft ligger intill älven. Huset är rödmålat och försett med en skylt som informerar om att det funnits kvarnar här sedan 1400-talet.

Men i början av 1980-talet var det mycket nära att inte den då igenbommade och nedgångna gamla kvarnen brändes upp.

– Man uppskattade inte gamla trähus särskilt mycket då, och en del av Vääksys kulturhistoria var nära att förstöras när den sista kvarnen utlovades som övningsobjekt till brandkåren, berättar Reetta Nousiainen.

Talkoanda och envishet räddade kvarnen som sedan 1985 fungerat som museum.

Men det finns faktiskt en fungerande kvarn i byn.

Mjölnaren i Vääksy: "Vi försöker upprätthålla en livskraftig landsbygd"

Kari Savola, mjölnare:

"Förr fanns det ett par tusen kvarnar i Finland. Idag finns det kanske 30, men vi är på så vis en speciell kvarn att hit kan kunden komma och handla och se hur vi maler med de här 75 år gamla maskinerna. Samma som vi alltid malt med och som vi säker kommer att mala med de följande hundra åren.

Vårt läge är jättebra, här är det fantastiska gamla Vääksy helt intill, med fina små företag och så kanalen. Som bäst fanns det fyra kvarnar inom en trehundra meters radie, men vår är den enda som står kvar. Då på 40-talet efter kriget fungerade de med vattenkraft men det här var den så kallade nya kvarnen. Hit hämtades korn ända från Jyväskylä med båt för att malas, för man fick vitt vetemjöl här och det var nummer ett då på 40-talet. Just nu är det verkligen inte nummer ett för folk, det där vita vetemjölet, utan fullkorn.

Vi maler alla sorters basspannmål här, och nästan 60 varumärken eller olika variationer. Vi maler också kundernas spannmål, så om ni äger ett jordbruk så kom hit med spannmålet så får ni mjöl från egen åker!

Smarta, miljömedvetna kunder hittar hit, och också kunder som gillar traditioner och färska varor. Vår säd kommer från en radie på 15 kilometer,

Vi försöker upprätthålla en livskraftig landsbygd, att allt skulle vara närproducerat. Kanske kunderna också vill ha såna här wow-upplevelser. Alla våra kunder är glada när de kommer hit, här har int funnits en enda knorrande kund på hela sommaren.

Kanske de där knorrarna hämtar sitt mjöl från mataffären."

Sekelskiftets Riviera

Innan kanalen var Vääksy bara en anspråkslös mjölnarby, med kvarnar, ett gästgiveri och några hus. Den egentliga byn låg 1,5 kilometer bort i Anianpelto. Men med kanalen blomstrade byn upp, berättar Reetta Nousiainen.

För mer än 100 år sedan var Vääksy ett populärt sommarnöje speciellt bland kulturpersonligheter och kändisar.

Författarna Aleksis Kivi och Juhani Aho, släkten Järnefelt och Jean Sibelius har synts till här. Senare trivdes schlagerkompositören Toivo Kärki och tangolegenden Olavi Virta i Vääksy.

I och med kanalen och förbättrade kommunikationsmöjligheter till större städer blomstrade Vääksy verkligen upp i slutet av 1800-talet.

Bland den bildade överklassen var det populärt att fira sommarferierna ute på landsbygden. Också i Vääksy byggdes flera utsmyckade trävillor för det här ändamålet.

Förbjuden kärlek i Vääksy

Öppna

En av de första familjerna som hittade Vääksy var Alexander och Elisabeth Järnefelt med barn. Alexander var officer, medan Elisabeth blev känd som “den finländska litteraturens moder”. Hon hade en stor inverkan på kulturlivet och den finländska litteraturen i skiftet mellan 1800- och 1900-talet.

Om somrarna höll familjen Järnefelt till i en villa, Rantala, intill Vääksy kanal. Sommaren 1881 skulle bli speciell.

Elisabeth höll litterära salonger i villan, och flera författare besökte familjen. Elisabeths tanke var att utveckla den finländska litteraturen: en finskspråkig realism, där huvudpersonerna i litteraturen och deras handlingar och motiv skulle ha en djupare betydelse för det finländska folket.

Familjens söner var vän med den unge författaren Juhani Aho, som just sommaren 1881 reste till Vääksy. Aho blev snart förtrogen med Elisabeth Järnefelt, som kom att påverka hans författarskap i den riktning den sedan tog.

Det var inte helt omöjligt att de två dessutom hade ett intimt förhållande. Under och efter den här sommaren korresponderade de aktivt, men det är mestadels Ahos brev som finns bevarade.

Elisabeth Järnefelt bad den unge Aho att bränna upp hennes brev, och han verkar ha fullföljt hennes önskemål. I breven skriver han till Tant, som han alltid kallade henne, och om de intensiva känslor hon väckte i honom.

"Är det så fel, att jag älskar Dig så otroligt intensivt, så oändligt mycket, att det inte riktigt vill få plats i mig", skriver Juhani som är över 20 år yngre än Elisabeth.

Nyt on kumminkin toisin, kun ajattelen, että minä olen tätille “kaikki” ja täti minulle enemmän kuin kaikki, olen niin sanomattoman onnellinen, etten voi oikein olla. Kun vaan saisin olla tätin luona ja silittää tätin otsalta suruja pois. Kiitos, hyvä Jumala, että annoit minulle sen jota aina olen kaivannut. Mitähän minustakin olisi tullut ilman sinua, rakas, kallis… Kaikki mitä vastedes tulen tekemään on suorastaan sinun ansiotasi… Onko siis väärin, että minä rakastan Sinua niin hirmuisen kiivaasti, niin äärettömän paljon, ettei se tahdo sopia minuun.

citat ur Juhani Ahos brev till Elisabeth Järnefelt, i Panu Rajalas bok "Naisten mies ja aatteiden. Juhani Ahon elämäntaide"

Senare skrev Juhani Aho att han aldrig skulle ha blivit någonting utan den där avgörande sommaren.

Paret Järnefelt hade nio barn, varav kritikern Kasper, kompositören Armas, författaren Arvid och konstnären Eero blev prominenta figurer i det finländska kulturlivet. Dottern Aino gifte sig med Jean Sibelius.

Kulturpersoner älskade Vääksy, speciellt opera- och balettfolk verkade trivas här. Järnvägen tog dem till Lahtis och ångbåten förde dem sedan till Vääksy. I villan Vuorinen bodde operachefen Edvard Fazer, som älskade att odla rosor.

Dirigenten och körledaren Gustaf Wäinö Rautawaara och Wenny Johanna Emilia von Essen trivdes här. Deras barn Aulikki och Pentti Rautawaara firade sina barndoms somrar i Vääksy - Aulikki var en känd operasångerska 1930-talet och Pentti var cellist.

En av Finlands första kvinnliga arkitekter, Salme Setälä, var en trogen sommargäst här.

Senare skulle schlagerkompositören Toivo Kärki skriva flera av sina kända låtar på sommarstugan i närheten av Vääksy.

Källor:
Panu Rajala: Naisten mies ja aatteiden. Juhani Ahon elämäntaide
Vääksys korta historia del 2, vanhavaaksy.fi

Från bortglömda ruckel till en levande by

Det att de gamla husen bevarats och att byn är så levande är de aktiva bybornas och företagarnas förtjänst.

På 1980-talet började man bygga ett köpcentrum på en åker en kilometer bort från kanalen. Det gamla bycentret ödelades när servicen flyttade till de nybyggda husen.

Det här med lokalturism var inget man satsade på under 1980- och 90-talen, trots planer - som förblev just bara planer. Men litet senare började lokala entreprenörer se potentialen och aktivera sig. De reparerade hus, startade nya företag och så småningom drog de med sig allt fler ivriga aktörer.

Så alla vann: Den gamla delen av byn bevarades och nybyggena koncentrerades nära det nya köpcentret. Förutom ett höghus alldeles nära kanalen, ett nybygge som hembygdsföreningens medlemmar motsatte sig in i det sista.

Gamla hus och vattendrag finns det ju av så det räcker i vårt avlånga land. Varför borde man stanna till just i Vääksy?

– Gamla Vääksy är byggtradition, vacker natur, fin stämning och en serviceorienterad anda. Det är människorna som gör Gamla Vääksy, förutom miljön, säger Reetta Nousiainen.

Skomakaren från Savolax: "Här bland vattnen är Vääksy världens bästa plats"

Pauli "Putte" Kainulainen:

"Nu har du nog kommit till världens bästa läge! När folk i telefon alltid säger att nu är det lite dåligt läge, så jag säger bara, det här är världens bästa läge.

När vi får gäster från Savolax står de i timtals och tittar när båtarna går upp, båtarna går ner.

Arbetsvägen är 822 steg, över kanalen, över älven, det är - kan int beskriva i ord. Jättemånga stamkunder, och cirka 70 procent av vääksyborna är bekanta.

Jag kom hit via frugans jobb. Jag har blivit hemskt väl mottagen, int har det varit nåt. Farfar var skomakare, släktfel är det då skidan int slinter - jag njuter av varje dag här.

I dagens läge är det nog hälkappor och sulor som en skomakare fixar, det får varken smälla eller slinta och ska tåla slitage. Nu är jag klart med dagens jobb - om en skomakare i en sån här by sku ha bråttom, då vore det nog en helsikes långsam skomakare.

Man kunde säga 'jag reparerar allt' men idag kan jag prissätta så att kunden säger att nä det behövs nog int. Jag lagade en sadelväska, och fodringen på en konduktörsväska.

I fyra år gick min arbetsväg förbi Olofsborg - en stenhög, och folk fotograferade den ideligen - men det kunde man liksom inte uppskatta. Men vad sku här nu finnas då. Kanalen, kanalen, kanalen. "

En gång såg jag en ankfamilj slussas igenom kanalen

Reetta Nousiainen

Kanalen, kanalen, kanalen

– Allt från ångbåtar till småjollar åker igenom här. En gång såg jag en ankfamilj slussas igenom kanalen.

Reetta Nousiainen står vid kanalstranden och tittar mot slussen en bit bort.

Nu står vattnet stilla. Men när slussen öppnas forsar vatten ner från Vesijärvi till Päijänne, och småbåtar, segelbåtar och mindre passagerarfartyg kan ta sig ända från Lahtis till Jyväskylä.

Ta segelbåten till ett kulturevenemang

Vid kanalbryggan ligger en segelbåt i trä och väntar på att slussen ska öppnas. Arttu Aula sitter i sin båt och skriver på sin dator. Han berättar att han åkte från Jyväskylä för fem dagar sedan.

– Jag besökte ett kulturevenemang i Lahtis och beslöt mig sedan för att stanna ett par dagar. Nu är jag på väg hem, men jag har inte bråttom, flinar han.

En annan, större segelbåt, slussas igenom kanalen.

Jorma Siivonen är en erfaren seglare på de här vattnen. Han håller i repen medan han berättar:

– När jag var liten skulle man veva upp slussen själv. Vi pojkar sprang omkring här och öppnade och stängde. Nu är allt automatiserat och tillträde förbjudet. Tråkigt!

Det susar i slussen när vattnet rinner ner i Päijänne. Oppi III och kapten Siivonen puttrar vidare mot Päijänne.

Och snart höjs kanalen igen, och sänks, och höjs, och sänks. Så som den gjort i Vääksy i snart 150 år.

7 min

Gamla Vägsjö - Spela upp på Arenan

Sommarnöje i 150 år...

Idyllen i den historiska kanalbyn Vääksy var nära att försvinna, men fick en ny chans.

EDIT 23.6.2021: Uppdaterad rubrik och ingress.