Långläsning: Finland 1918 - om poeten som blev bödel i Västankvarn

Hur kommer det sig att en ung poet blir bödel och avrättar sina landsmän? Marit Lindqvist berättar historien om Erik Grotenfelt som i slutet av april 1918 sökte sig till den nygrundade Västnyländska bataljonen i Västankvarn i Ingå.

Det har varit regnigt och blåsigt hela hösten och förvintern, men det är uppehållsväder just den här söndagen när jag beslutar mig för att ta en sväng till Västankvarn.

Jag kör längs slingriga och slippriga vägar.

När jag rattar genom gårdsområdet möter jag en grupp jägare med orangea västar och gevär över axeln. Jakthundarna rycker i sina koppel.

Det känns som om jag kör rakt in i en svartvit, småsuddig bild där män i grå vadmal och vita bindlar om armarna traskar över åkrarna. Solen gassar från en molnfri himmel och korna råmar i hagen.

Ja, jag undrar hur livet tedde sig här på Västankvarn i Ingå i maj 1918.

Varför kom de just hit, männen som ingick i Västnyländska bataljonen och som under maj månad kom att avrätta minst 65 personer här?

Och vem var adelsmannen, journalisten och författaren Erik Grotenfelt som agerade självsvåldig och hårdför domare i denna vita krigsrätt?

Inbördeskriget hade inte satt några större spår i Ingå och inga direkta krigshändelser utspelade sig här under våren 1918.

Det fanns röda garden och skyddskårer runtom i kommunen, men det förekom ingen röd terror, skriver Alf-Erik Helsing i sin historik över socialdemokratin i Ingå, Vägen till vetandets kulle.

I boken Röd galenskap – vit terror. Det förträngda kriget 1918 i Västnyland konstaterar Sture Lindholm också att månaderna med de röda vid makten i kommunerna väster om Sjundeå förflöt utan större dramatik.

Det röda väldet märktes i första hand genom att man gjorde husundersökningar för att hitta vapen och livsmedel.

Västnyländska bataljonen tar form

När inbördeskriget bröt ut i januari 1918 samlades flera hundra borgerligt sinnade ungdomar dels på Svidja i Sjundeå, dels på Sigurds i Kyrkslätt för att försvara hembygden mot de rödas anfall.

I mitten av februari anslöt sig Svidjakåren till Sigurdskåren. Efter våldsamma strider besegrades Sigurdskåren i slutet av februari och de flesta av kårens medlemmar togs tillfånga.

När den tyska Östersjödivisionen nådde Helsingfors den 13 april 1918 befriades drygt 460 medlemmar av Sigurdskåren som suttit fängslade hos de röda på Svenska reallyceum.

En del av kårens medlemmar stationerades till en början som vaktmanskap på lägret för röda fångar på Sveaborg, medan andra överflyttades till Västankvarn för att utföra ”rensningsarbeten” i Västnyland.

Strax efter att de vita besegrat de röda såg man till att omorganisera skyddskårsverksamheten.

Frivilliga skyddskårer inrättades och stationerades på olika håll i landet och dessa kårer fick en närmast inofficiell polisiär ställning. Till skyddskårernas viktigaste uppgifter hörde att upprätthålla ordning och att ta tillfånga rödgardister på rymmen.

I slutet av april publicerades annonser i flera svenskspråkiga tidningar där man uppmuntrade män att ansluta sig till Västnyländska bataljonen under ledning av Väinö Fritiof Johansson.

I ett upprop som publicerades i de lokala tidningarna uppmanade Johansson alla vapenföra män i västra Nyland att resa sig för att rensa hemtrakten ”från samhällets avskum”.

Förutom tidigare Sigurdskårister kom bl.a. medlemmar i Svartå och Esbo skyddskårer att ansluta sig till Västnyländska bataljonen.

Bakom beslutet att förlägga huvudstaben för den nybildade Västnyländska bataljonen till Västankvarn stod länsstyrelsen med landshövdingen i Nylands län, Bruno Jalander, i spetsen.

I slutet av 1800-talet fick Nyländska Studentafdelningen (dvs. Nylands nation) en omfattande egendom i Västankvarn i donation på villkor att man skulle inrätta och upprätthålla en svensk folkhögskola med undervisning i jordbruk, kreatursskötsel och mejerihantering här.

Västankvarns arkiv finns idag på Nationalbiblioteket, och här kan man bl.a. ta del av en dagbok där en anteckning från april 1918 anger att skolarbetet upphörde ”på grund av inkvartering”.

I protokollboken är det tomt mellan den 11 januari och den 8 november 1918. Om man tittar noga kan man se att några sidor är utrivna.

Den 28.4.1918 skriver Berndt Kullberg, förvaltare på Västankvarn, ett brev till Verner Hougberg, som var kamrer på Nyländska Studentafdelningen.

I brevet efterlyser Kullberg extra pengar eftersom den nyländska bataljonen:

”fått från Vestankvarn (sic!) allt vad vi kunnat giva, mjölk, kött, spannmål m.m. Efter vad jag hört kunna de icke betala det kontant nu åtminstone, varför jag är i behov av pengar, synnerligast, men det också är egendomen som får betala lärarnas löner.”

Men – varför installerade man Västnyländska bataljonen just på Västankvarn folkhögskola och lantmannagård?

Valet att inrätta bataljonens högkvarter just här handlade enligt Alf-Erik Helsing framför allt om strategiska bedömningar:

”Ingå ligger i mitten av regionen och här fanns lämpliga lokaliteter. Någon särskild orsak att ta i med hårdhandskarna här fanns inte (---).”

En lada genomsållad av kulor

Jag har bott i Ingå sedan hösten 1996 och oräkneliga gånger har jag kört förbi skylten intill stamväg 51 med texten ”Grav1918/Hauta 1918”.

Men jag har bara besökt de röda gravarna en gång innan, en vacker sommardag med solblänk genom de höga träden. Jag minns att det var totalt tyst – även om den livligt trafikerade vägen befinner sig ett stenkast ifrån.

Många tillfångatagna röda avrättades just här i sandtaget där gravgården ligger, andra framför den s.k. vinbergska ladan eller i det närbelägna kärret, eller var det råkade sig.

I oktober 1919 besökte Finlands svenska arbetarförenings organisatör Arvid Kuni Ingå och skrev en rapport som publicerades i Folkbladet.

Enligt ortsbor hade det på ”en av avrättningsplatserna under sommaren 1918 varit så mycket blod, att spår trampades i sanden av kreaturen, fylldes med blod (naturligtvis uppblandat med vatten). Osäkert är även huru många som lidit döden utan dom…

Undertecknad besökte en lada ute på en äng, där en stor del avrättats… Ladan var genomsållad av kulor, och mången kula satt ännu kvar i stockarna. De skjutna hade grävts ned framför ladan, just där man skulle köra fram till dörren och där hade en lerpöl bildats (---).”

Hämndaktioner runtom i bygden

Efter det vita maktövertagandet i mitten av april fanns det en stor rädsla för att de röda skulle mobilisera sig och återvända.

Många röda hade tagit sin tillflykt till områdena kring Karislojo, Nummis och Vichtis.

Från den 20 april genomförde Västnyländska bataljonen ett flertal systematiska utrensningsexpeditioner i socknarna norr om den västnyländska kustbygden.

En del röda sköts på plats, medan andra togs tillfånga för att sändas vidare till fångläger.

Man räknar med att minst 200 röda föll offer för de vitas hämndaktioner runtom i bygderna.

De röda som ställdes inför rätta hos fältdomstolen i Västankvarn dömdes till döden med omedelbar verkan.

Under perioden 1-26 maj avrättades minst 65 personer i Västankvarn - sex av dem var kvinnor.

Endast två var Ingåbor, stenarbetaren Johannes Johansson Minni (ursprungligen från Storkyro) och Frans Mauritz Hellman, torpare från Jofs i Långvik by.

Bland de som avrättades fanns också tre män från Karis, bland dem stenarbetaren vid Karis station, Fredrik Feldt, farfarsfar till den socialdemokratiska riksdagsledamoten Maarit Feldt-Ranta.

I början av 1900-talet hade Fredrik Feldt varit med om att grunda den finska arbetarföreningen i Karis.

Fredrik Feldt sköts till döds den 25 maj och lämnade kvar änkan Aina med fem minderåriga barn.

Här kan du läsa Maarit Feldt-Rantas tankar om sin farfarsfar Fredrik Feldt.

”I allmänhet äro fångarna förbannat fega”

Västnyländska bataljonen upplöstes den 5 juni, och i arkiven finns inga dokument bevarade från fältdomstolen i Västankvarn.

De enda bevis från rättegångarna i Västankvarn är några brev som Erik Grotenfelt skrev till sin fru Siri.

Breven finns återgivna i en brevantologi som journalisten Gunnar Mårtensson sammanställde och gav ut år 1943.

Det första brevet är daterat 2 maj och Erik Grotenfelt har nyss anlänt till Västankvarn som han beskriver som ”mycket skönt”.

Grotenfelt skriver att han blivit utsedd att agera bataljonens ”krigsrätt”, ett uppdrag han tar på största allvar.

Till rutinerna hör att förhöra fångarna som fångats in av lokala skyddskårer under expeditioner runtom i trakten:

"I allmänhet äro fångarna förbannat fega under förhören. och bedyra naturligtvis allra först, att de äro vita som snö. Sen börjar det sippra fram så småningom ett och annat genom att jag leder förhöret i mycket gemytlig ton under skratt och ordlekar. Och ett, tu, tre visar det sig att de varit vid fronten eller deltagit i plundringar o.s.v. Naturligtvis ’tvungna’ av sitt befäl.

Endast två har hittills erkänt, att de frivilligt inträtt i röda gardet. Den ena av dem var en sällsynt modig karl. Förbannat stursk dessutom. Idag lät jag arkebusera 7 stycken, av vilka 6 deltagit i plundringar och morden i Vichtis och Nummela och den 7:e deltagit i mord i Kyrkslätt. 28 fångar sändes till Helsingfors. 7 äro kvar, av dem åtminstone 1 säker dödskandidat.

Det är intressant att se, hur de reagera olika på avrättningsplatsen. Bara de två ovannämnda ha varit fullständigt kallblodiga, den ena av dem hånskrattade t.o.m., fastän jag först låt skjuta 3 av hans kamrater inför hans ögon. 3 bådo mig på knä om nåd ännu inför gevärsmynningarna.

2 av Vichtisplundrarna voro så fega att de bådo till Gud. Och det vill säga ganska mycket för sådana karlar. Sedan gevärssalvan avlossats, skjuter chefen för den grupp som utför arkebuseringen dem för säkerhets skull med revolver genom huvudet. Vid de första avrättningarna, då manskapet var ovant ännu, gjorde jag det själv. (---)

Manskapet här blir nog bra. De har redan lärt sig mycket. Och sinnelaget är det rätta. Därom vittnar bl.a. att de kappas om att få utföra arkebuseringarna, så att jag måste fördela dem mellan de olika kompanierna, så att inget blir lottlöst.”

Breven hem till hustrun är undertecknade ”Din soldat Erik”.

En sadistisk liten skrivbordsherre?

I sina minnesanteckningar över brodern Erik skriver Nils C J Grotenfelt att storebrodern lät ”enrollera sig i ett västnyländskt regemente som höll på att bildas” bara några dagar efter att tyskarna befriat Helsingfors den 13 april.

Lillebror Nils är något förvånad över att brodern, som blott var soldat, fick i uppdrag att förhöra röda fångar:

”Erik var påtagligen utrustad med vidsträckta fullmakter att hålla krigsrätt, ty landet befann ju sig i krigstillstånd och operationerna voro i full gång i Karelen.”

För sitt arbete som krigsdomare på Västankvarn erhöll Grotenfelt 690 mark av Nylands distriktsstab, dvs. ungefär 243 euro i dagens penningvärde.

Den 8 augusti 1918 befordrades Erik Grotenfelt till reservfänrik och erhöll Frihetskorset av IV klass samt jägarmedaljen ”som tack för sina insatser fosterlandet till fromma”.

I minnesanteckningarna över brodern skriver Nils C J Grotenfelt att om man läser Eriks brev från Västankvarn lösryckta ur sitt sammanhang kan ”man måhända få intrycket av en sadistisk liten skrivbordsherre, som begagnar sin tillfälliga makt att befalla över liv och död. Det kan kanske synas så.

(---) Men alla som kände Erik och som varit med i detta hatets och hämndens inbördeskrig, de förstod att det årslånga arbetet från dådlös passivitet till aktiv verksamhet för friheten, under ständigt hot, skapade hat och desperation av oanad styrka.

För Eriks del besvikelser, sjukdom och stora själsliga ansträngningar, månader av ständig livsfara och känslan av oförmåga att aktivt vara med när vännerna stredo och stupade omkring honom."

Ända fram till storstrejken i november 1917 hade Erik Grotenfelt betraktat socialdemokraterna som sina främsta och mest pålitliga vapenbröder i kampen för självständighet, till skillnad från de konstitutionella som enligt Grotenfelt intog en eftergivenhetsståndpunkt.

Efter novemberstrejken kände sig Grotenfelt sviken och förrådd av dem som han ansåg ”sökt ryskt vapenbrödraskap i striden mot egna landsmän i den stund, då nationens mål är oavhängighet från Ryssland och då dess närmaste strävan går ut på att göra slut på den ryska inblandningen i landets inre angelägenheter.” (Svenska Tidningen 20.11.1917)

Från dagdrivare i Helsingfors till bödel i Västankvarn

I sina minnesanteckningar beskriver Nils C J Grotenfelt sin storebror som ett klent och sjukligt barn, men påpekar samtidigt att han var kvicktänkt och skarp.

Redan som ung lär Erik ha varit lidelsefullt intresserad av krigshistoria och en stor beundrare av stora härförare som Napoleon I vars porträtt han hade ovanför sin säng.

Under studietiden vid Helsingfors universitet blev Erik Grotenfelt vän med Runar Schildt och Torsten Helsingius.

De tillhörde en skara unga desillusionerade och dekadenta män som flanerade längs Esplanaden och som gärna fördrev tiden på König eller Catani eller på Nylands nation.

I sina dagboksanteckningar har Erik Grotenfelt själv konstaterat att hans karaktär var alltför svag för ”att bära den frihet, som plötsligt skänktes mig. Så blevo mina studentår en tid i sus och glamm och allsköns lättfärdigheter.”

Våren 1914 debuterade Erik Grotenfelt som författare med en samling dikter som smakade burgundervin och doftade tungt av jasmin, som andades vild frihetslängtan och drömsk melankoli, och som präglades av såväl cynisk känslokyla som eruptiv exaltation – i sann dagdrivaranda.

I den finlandssvenska litteraturhistorien har Erik Grotenfelt dock inte kommit att leva kvar p.g.a. sina egna litterära alster, utan snarast lyfts han fram som en av få kritiker som ställde sig positiva till Edith Södergrans debutdiktsamling Dikter (1916).

Erik Grotenfelt hörde till de författare som Södergran träffade under sitt besök i Helsingfors i hösten 1917.

När Södergrans andra diktsamling Septemberlyran utkom i slutet av år 1918 fick också den en hyllande anmälan av Grotenfelt i Dagens Press.

Grotenfelt är framför allt förtjust i Södergrans extatiska visioner och nietzscheanska övermänniskoideal. I synnerhet dikten ”Världen badar i blod” faller Grotenfelt i smaken.

Under sin korta men intensiva författarkarriär hann Grotenfelt ge ut två diktsamlingar och två romaner.

Romanen Bengt Walters lycka (1917) är en självbiografiskt präglad roman där författaren tecknar ett självrannsakande porträtt av dagdrivarens kraft-, lea- och viljelösa karaktär. I ett brev till Runar Schildt konstaterar Grotenfelt att hans avsikt varit ”att skriva en dagdrivarbok utan punschhalvor”.

I början av år 1918 utkom Det nya fosterlandet, en politiskt laddad roman som tar avstamp i den ryska revolutionen i mars 1917 och som skildrar slitningarna mellan olika politiska viljor i ett Finland där en del förespråkade en utvidgad autonomi under Ryssland medan andra krävde landets självständighet.

Helge tyckte sig märka att han hårdnat mycket, isynnerhet under den sista tiden. Hans blick på mänskor och ting hade blivit hänsynslös och han ertappade sig ofta med tankar så hårda, att han förut skulle ryst över deras brutalitet. Men hans hjärta hade likväl ej frusit till is.

I stället för de veka blommor frosten bränt, hade där vuxit starkare örter, kanske ej så vackra för ögat, men härdade mot livets isvind, mäktiga att växa högt och blomma rikt en gång, med mindre av lånad färg och mer av egen.

Helge hade höjt sig till förståelse för livets krav på män för vilka gärningen var livet och döden dess krona.

ur "Det nya fosterlandet (1918)"

.

Postumt utkom en samling valda dikter samt en antologi med journalistiska texter.

I den andra diktsamlingen, Det röda vinets barn (1915), ingår dikten ”Impromptu” som i efterhandsperspektiv känns kuslig att läsa:

Där rinner blod av krigare
i våra ådrors nät,
och fasta, rovdjursvigare
gör drömmen våra fjät,
och handen griper som i kramp
omkring en klingas fäste,
där dånar svarta hästars tramp
på bron till rövarns näste.

Där styr en liten amason
till jakt med gyllne tömmar.
det skimrar som en skir vision
i våra frusna drömmar.
Det är ett eko från en värld,
som långt i tid sjönk samman.
och grå blev vägen för vår färd
och blek och brusten flamman.

Hör svarta hästars ystra tramp
på bron till rövarns näste.
Se, handen vitnar som i kramp
omkring en klingas fäste.
För fram de slagna kropp vid kropp
i kedjor sammansmidda.
I rök gick deras rikdom opp
med lik kring nejden spridda.

De bedja sina betvingare
om nåd på knä i sanden.
Han håller in sin springare
och vinkar kort med handen:
”För bort de nidska skälmarna
till död i fångenskapen!”
Där faller sol med hjälmarna
och sol på sköldars vapen.

Där rinner blod av krigare
i våra ådrors nät,
och fasta, rovdjursvingare
blir trötta fjät.
Det rasslar som en vapenflod
och pansarplåtar slamra,
då drömmen susar i vårt blod
och heta pulsar hamra.

Diktsamlingen utkom mot slutet av år 1915, och dikten kan mycket väl vara inspirerad av Erik Grotenfelts tre månader långa vistelse i Lockstedter Lager dit han anlände den 5 mars för att delta i Pfadfinderkursen.

Erik Grotenfelt var liten, spenslig och blek. Han var närsynt och hade starkt utbuktande ögonglober. I skolan fick han dras med öknamnet ”Grodan”.

Han led av någon form av ögonsjukdom som besvärade honom till den grad att han tvingades avbryta den påbörjade jägarutbildningen i början av juni.

Lillebror Nils beskriver Erik som mycket impulsiv, entusiastisk, häftig och snabb i sina omdömen. Han var sarkastisk, dräpande och odlade en fin ironi.

Hans Ruin, som kände Erik Grotenfelt sedan de gick i småskolan och var klasskamrater i Nya svenska läroverket, har karakteriserat Erik Grotenfelt som en ytterlighetsmänniska med ett gränslöst njutningsbehov, en människa som inte tvekade att kasta sig in i händelsernas virvel.

Andra eptitet som dyker upp i texter om Grotenfelt: obalanserad, överintelligent, genial, profetisk.

Apropå händelserna i Västankvarn i maj 1918 skriver Ruin att Grotenfelt gick omotiverat hårt fram, och undrar om inte Erik Grotenfelt led av ett behov av att kompensera och överkompensera:

”(H)an visade därmed att han icke var den i känslan av egen naturlig styrka överlägsne mannen. Den hemliga svagheten i hans väsen tog sig ett uttryck som hör till de vådligaste vi kan iakttaga hos personer lidande av någon dold brist: själsläkarna är förtrogna med fenomenet och kallar det – svaghetens brutalitet.”

Skulder och besvikelser ledde till självmord

Erik Grotenfelt begick självmord den 3 april 1919. Han blev endast 27 år gammal. Efter sig lämnade han sin unga hustru Siri, som väntade parets första barn.

Det har spekulerats i huruvida det var samvetet som hann ikapp Erik Grotenfelt den där torsdagseftermiddagen i april eller om det var en allmän besvikelse över den politiska utvecklingen som drev Erik Grotenfelt till att ta sitt eget liv.

Lillebror Nils är övertygad om att självmordet var ett beslut ”fattat i hastigt mod”.

Erik hade stora skulder, och var överansträngd. Han var besviken över den politiska utvecklingen i Finland och som stor Tysklandsvän var han förtvivlad över det tyska nederlaget i första världskriget.

”(---) det var slut med det som tänt hans sinnen och bragt till utveckling alla hans dolda krafter – slut med denna jäsande tid, som för nya män kom med nya idéer, nya möjligheter, nya mål. Tiden för de lysande, djärva insatserna var förbi” noterar Hans Ruin i sina minnesbilder av den forna klasskamraten.

I efterlämnade brev till fadern och till hustrun Siri skriver Erik att hans liv skulle komma att bereda alla endast sorger och besvikelser och att han inte ser någon annan utväg.

”(D)et är bättre för det lilla kräket att ha en far som skjutit sig än en vanärad” lär han ha skrivit i brevet till sin gravida hustru.

I Veckans Krönika (nr 15/1919) skriver signaturen A.G-s. en minneskrönika om hur sällsynt det är med begåvade män som Erik Grotenfelt:

”måhända ännu sällsyntare män med brinnande tro, den okuvliga energi och den outtröttliga arbetsförmåga som karakteriserade honom. Det har träffande sagts om honom att hans bana var meteorens som lysande stiger mot den mörka himlen och försvinner.

Under en av vårt lands mörkaste perioder trädde han plötsligt fram och våra ögon betraktade häpet den djärva och stolta, ständigt stigande kurva hans gärning beskrev. Han var modet, tron och hoppet som samlade, mannen som bar elden i sina höjda händer och lyste upp vägen. Han var framtiden.”

Det var många som beundrade Erik Grotenfelt – inte minst för hans insatser som flitig debattör och opinionsbildare.

Han var en skarptungad politisk journalist som oförtröttligt kommenterade krigshändelserna ute i världen och gav sig hän kampen för Finlands fullständiga oberoende från Ryssland, först i Dagens Press och sedan i Svenska Tidningen som Erik Grotenfelt grundade i maj 1917 tillsammans med Thure Svedlin och Hjalmar Dahl.

Från och med den 28 januari såg Folkkommissariatet till att de borgerliga tidningarna i huvudstaden tystnade, och invånarna fick i första hand ty sig till den röda pressen för information.

Under våren 1918 blev Erik Grotenfelt djupt engagerad i den underjordiska publikationen Vapaa Sana-Fria Ord, som gavs ut av ett “utskott för det gemensamma bästa” och bestod av ett antal män från universitetet, näringslivet och ämbetsmannakåren.

Den hektograferade tidningen delades ut gratis och i hemlighet bland personer med garanterat vita åsikter.

I det första numret från 9.2.1918 gav Erik Grotenfelt den utbrutna striden namnet ”frihetskriget”.

Vädjan om försoning, om rim och reson

När man bläddrar igenom den borgerliga pressen under april-maj 1918 översköljs man av berättelser om de rödas härjningar och blodsdåd runtom i landet och det uppmanas till räfst- och rättarting, utrensningar och vedergällningar.

Under våren hade de röda onekligen gjort sig skyldiga till mord: 88 i januari och 658 i februari. De vita hade mördat 288 i februari.

I mars vände våldsstatistiken och man räknar med att de vita gjorde sig skyldiga till 511 brott mot liv och de röda utförde 205 mord.

Den 28 maj publicerades i Hufvudstadsbladet en uppseendeväckande insändare av Finlands rikaste man, brukspatronen Hjalmar Linder där han konstaterade att den röda galenskapen ”efterträdts af den hvita terrorn” med oförsvarliga förhållanden i fånglägren och godtyckliga arkebuseringar.

Två dagar innan, söndagen den 26 maj, hade hela 21 personer avrättats i Västankvarn, samtliga fångar från Nummis och Pusula kommuner.

Hjalmar Linder var inte den enda som opponerade sig mot den grova hanteringen av röda fångar.

I Svenska Tidningen den 4 juni publicerade läkaren Sven Evert Donner en insändare där han ville avråda de vita kommissionerna från att vid rättegångar eller domar döma någon röd med utgångspunkt i ”hämndkänslan”:

”Vad vi främst må hava för ögonen är, att vi efter allt detta må få ett tillstånd av lugn i landet – ej blott genom hårda maktmedel men främst därigenom att möjligast vida lager av vårt folk verkligen må hava känslan av att rättvisa skipats, ej blott blodig hämnd utkrävts, och att rätt, ej förtryck, råder i landet. Blott därigenom kan söndringen minskas, kan samhället vinna tusentals av nyttiga medborgare i stället för att alltid förlora dem. Man bör ej nu efteråt giva ens ett sken av berättigande åt de rödas kamp.”

Tidningens redaktion har sett sig tvungen att göra ett uttalande strax under Donners insändare där man bl.a. konstaterar att skribenten:

”synes (oss) tala om förhållanden som icke existera. De upproriska dömas som bekant av civila domstolar vilkas tillsättande lantdagen utfärdat en lag om. (---) Man får blott hoppas att de civila domarne skola så litet som möjligt hemfalla år den skeva uppfattning som framlyser ur insändarens med förlov sagt konfysa tal om ’hämndkänsla’. Det borde dock stå klart att ’vida lager av vårt folk’, det är samhället vars rättskänsla kräver vedergällning för det brott som begåtts. Om domarne lyssna till detta krav, då skipas rättvisa.”

Noteras kan att Sven Evert Donner själv tillhörde Aktiva kommittén som bestod av representanter för de borgerliga partierna, Militärkommittén, studenterna m.fl. grupperingar, och som bl.a. värvat folk till jägarrörelsen. De grundade också skyddskårer och anskaffade vapen.

Förutom Erik Grotenfelts brev finns det inga bevarade eller i alla fall inte offentliggjorda ögonvittnesskildringar från händelserna i Västankvarn i maj 1918.

Hösten 1917 hade den nyutexaminerade läraren Johannes Cederlöf anlänt till Västankvarn folkhögskola för att undervisa ett knappt dussin ynglingar.

I sina memoarer skriver Cederlöf om hur rödgardister gjorde husrannsakningar på gården och spred skräck i bygden. Men han skriver också om vikten av människovärde och jämlikhet ”oberoende av kläder och mat, kunskaper och fint sätt”.

I ett kort stycke minns han hur livet tedde sig i Västankvarn under Västnyländska bataljonens vistelse på gården:

”Västankvarn blev en uppsamlingsplats för fångar från upprorssidan med en ytterst grov sållning, med föga tid eller lust för att pröva de enskilda fallen av brottslighet. Vilseledda kvinnor och män föstes samman med överbevisade mördare. Byn blev en plats för ståndrätt under ytterst summariska former.

Hur det kom att bli så är säkert svårt att i detalj utreda, jag vet i denna stund ej ens, om allvarliga försök gjordes att kasta ljus i alla vrår av händelseräckorna dessa vårveckor. Mycket slogs i spillror i mitt medvetande, ingenting kunde bli helt som det varit, något inom en som aldrig ärrades, en svart brunn, som jag ej vågade se ned i, en plats för mardrömmar som mycket långsamt förlorade sin gadd.

Något av det vackraste i ungdomens idylliska år tycktes just då ha gått för alltid förlorat.”

I början av 2000-talet sammanställde man en lista över krigsdöda i Finland under inbördeskriget och kunde konstatera att sammanlagt 34 277 personer dog under krigshändelserna – av dessa var 27 426 röda.

Av dem som avrättades och mördades var 7 207 röda och 1 321 vita. I fångläger dog 11 785 röda och 6 vita.

En fåfäng dandy eller en djävul med vit tunga?

På 2000-talet har Erik Grotenfelt tagit plats i några fiktiva berättelser som på olika sätt skildrar händelserna 1918.

I Leena Landers roman Käsky (utkom 2003, finns på svenska med titeln Varghyndan) härskar fälträttsdomaren Emil Hallenberg på Bruksåanstalten, ett sjukhus för mentalpatienter som upplåtits som fångläger för röda under våren 1918.

Hallenberg är en man mån om sin klanderfria klädsel och sitt utseende. En man som helst av allt spelar piano och dricker vin. Han framstår som ensam och gåtfull, och under tidens gång blir han också allt mer tveksam till sitt uppdrag.

Det som framför allt intresserar fälträttsdomaren är jägaren Aaro Harjula som han känner en stark dragning till.

Leena Landers roman har filmatiserats, och det samma gäller för Kjell Westös roman Där vi en gång gått (2006) som skildrar staden Helsingfors och dess invånare under första hälften av 1900-talet.

Tiden och livet i staden präglas av slitningar och schismer mellan folk från olika samhällsklasser och med olika politiska övertygelser.

En av centralfigurerna är Cedric ”Cedi” Lilliehjelm som allmänt har uppfattats som en karaktär inspirerad av Erik Grotenfelt.

Cedi, liksom hans vänner Eric ”Eccu” Widing och Julle Enerot med flera, är dock skyddskårister i ledet. Hämndlystna och revanschsugna män som utför straffexpeditioner och snabbrättegångar i de nordvästliga delarna av Nyland.

Cedi är ledare för en grupp, men han lyder och står under en Erik Grotenfelt i såväl rang som befogenheter.

I ett e-postmeddelande skriver Kjell Westö att man kan föreställa sig att Erik Grotenfelt finns där i bakgrunden någonstans, men att han inte är synlig i boken.

Som en liten blinkning till Leena Landers romangestalt Emil Hallenberg flimrar krigsdomaren Hallenbergs namn förbi också i Westös roman.

Den vita våren var lika förvirrad och laglös som den röda vintern varit.

ur Kjell Westös roman "Där vi en gång gått" (2006)

Erik Grotenfelt intar dock något otippat en ytterst central roll i den norska författaren Kjartan Fløgstads roman Grand Manila (2007).

Grotenfelt beskrivs som en man med djävulens vita tunga som likt en gud dömde över liv och död.

Grand Manila är en vindlande och märklig berättelse som väver samman fakta och fiktion i en historia som rör sig mellan Västankvarn i maj 1918 och tunnelkatastrofen i Hawk’s Nest i West Virginia i början av 1930-talet till giftkatastrofen i indiska Bhopal på 1980-talet och slitet på smältverket i den norska industriorten Sauda.

Fram växer en historia om såväl industriella och klimatmässiga katastrofer som mänsklig barbari och ondska.

Den centrala frågan som ekar genom alla tre romaner är: Vad är ett människoliv värt?

Steget från tanke och tal till handling är kort om man förblindas av hat, och inte ser en medmänniska framför sig utan bara en ansiktslös massa.

Ångest, rädsla, bitterhet, förnedring, maktlöshet, utanförskap, avund samt frånvaro eller förluster av privilegier, rättigheter och inflytande är en ypperlig grogrund för hat och raseri - år 1918 likaväl som år 2018.

"Jag hoppas att vi kan visa respekt för våra medmänniskor och för det förflutna", säger Maarit Feldt-Ranta vars farfars far arkebuserades i Ingå i maj 1918

Fredrik Feldt avrättades i Västankvarn i maj 1918.

Kampen mellan de röda och de vita - inbördeskriget 1918

Inbördeskrigets sår tog lång tid att läka.