Präst i ortodoxa kyrkan var trummis i finlandssvenskt rockband - nu svarar gudstjänsten på Mikael Sundkvists behov av att musicera

På 1980-talet var Ragnar Hare ett av Svenskfinlands hårdaste rockband. Bandet vann Rock FM 1983. Mikael Sundkvist, 16 år gammal, satt vid trummorna.

Mikael är född i vad han kallar, en vanlig luthersk familj. Efter hans konfirmation väcktes frågan om tro. Mikael behandlade inte frågorna inom den lutherska kyrkan utan i Baptistförsamlingen som blev systerns församling.

Svenska Baptistförsamlingen i Jakobstad hade en aktiv ungdomskultur. Mikael hade spelat trummor ända sedan han var 11 år. Församlingen inredde en studio där ungdomarna kunde träna och banda. Mikael spelade i rockband också utanför församlingen.

Mitt intresse var de stora frågorna som väcktes via konsten

Mikael Sundkvist

- Jag utvecklade också ett beroende av film. Det var filmer som behandlade existentiella frågor. Jag såg alla Bergmans, Kieslowskis och Tarkowskis filmer. Jag märkte att mitt intresse för musik och film inte gällde själva mediet. Mitt intresse var de stora frågorna som väcktes via konsten.

Civiltjänstgöring på Nya Valamo

Mikael gjorde sin civiltjänstgöring på Nya Valamo kloster i Heinävesi.

- Jag tänkte att dels kunde jag lära mig lite finska men också bekanta mig med den ortodoxa kyrkan.

När Mikael kom till Nya Valamo blev han placerad i receptionen.

- Jag kläddes i en karelsk skjorta. Min finska var obefintlig. Det måste ha varit en upplevelse att ringa till Valamo på den tiden. "Hyvä päivä, voitteko toistaa" lärde jag mig säga. Ganska snart så blev jag flyttad till biblioteket. Man insåg att det fanns lämpligare platser för mej än receptionen.

Valamotiden blev viktig. Mikael besökte gudstjänster varje dag men på sitt rum läste han enbart katolsk litteratur.

- Jag tänkte att jag skulle bli romersk-katolik.

En upplevelse som förändrade Mikaels syn på kyrkan

Året före civiltjänstgöringen hade Mikael studerat TV-produktion i Stockholm. Tillsammans med en vän brukade de besöka olika gudstjänster varje söndag. Men det var en kyrka de hade undvikit; den romersk-katolska kyrkan, för den kändes främmande.

En dag i mars bestämde sig vännerna ändå att gå på en katolsk mässa i S:t Eriks domkyrka.

- I början av mässan intonerade prästen "Ära vare Gud i höjden". Församlingen föll in och orgeln brusade. Då var det någonting som hände, berättar Mikael.

- Det var som om man stod i en foajé i en konserthall där en symfoni framförs. Dörrarna är stängda. Man hör toner och plötsligt öppnas dörrarna och man stiger in i konsertsalen och musikens fullödighet svämmar över en. Det var en upplevelse som drabbade mig med full kraft.

Det var en upplevelse som drabbade mig med full kraft.

Fader Mikael

.

Efter den söndagen tappade Mikael intresset för protestantiska kyrkor.

Ett mera enkelt sätt att närma sig tron

Mikael besökte också ortodoxa gudstjänster. Han tyckte om dem men själva inramningen var lite främmande. Det hade att göra med själva sättet att fira gudstjänst; recitativet, sången, bugningarna och korstecknen.

- Ju mer jag blev bekant med den katolska kyrkan så tyckte jag att jag kände igen samma verklighet i den ortodoxa.

- Eftersom jag är uppvuxen i en västerländsk kristendom så var det ett språk som jag inte riktigt förstod. Den ortodoxa tron med östkyrkliga traditioner uttrycks på ett annat sätt än västerländsk kristendom.

Den är inte verbal på samma sätt som den västerländska kristenheten är. Man förklarar inte så väldigt mycket, säger han.

Mikael säger att han fann själva sättet att närma sig Gud i den österländska traditionen, mera tilltalande. Han tyckte att ortodoxin företrädde en enklare och primitivare syn på tron. Det gjorde att han valde den ortodoxa tron.

Gudstjänsten som en holistisk miljö

- Den ortodoxa gudstjänsten är dynamisk och levande även om den kan te sig formalistisk och konstig för en nybörjare.

Under en gudstjänst står man och ber, man faller ner ända till marken, man går omkring, man vördar ikoner, tänder ljus och man andas in doften av rökelse .

- Det är en väldigt holistisk miljö.

Här förenas konsten, bönen och skönheten

Fader Mikael

- Som präst får jag uttrycka mitt behov av att idka musik och min hunger efter skönhet på ett fulländat sätt som skänker mig glädje. Här förenas konsten, bönen och skönheten.

Familjen är viktig

Församlingsprästerna i den ortodoxa kyrkan är av tradition gifta. Det gäller också för Mikael som är gift och har tre barn. Men han påpekar att trots det är celibatet och klostertraditionen viktig hos de ortodoxa.

- I klostren är livet bättre koncentrerat kring bönen. Men en familj erbjuder dagliga möjligheter för övning i tålamod, ödmjukhet och kärlek.

Sedan år 2011 är Mikael församlingspräst i Dickursby kyrka i Vanda. Kyrkan hör till i Helsingfors ortodoxa församling.