Sorgeåret är över

Dokumentären Att arkivera sorg handlar om Carl Lindgrens sorgearbete efter sina båda föräldrar, att städa upp, arkivera och gå vidare. En viktig del av Carls sorgearbete var att tömma föräldrarnas lägenhet.

”Den 8 januari 2017 ca klockan 01:00 på natten dog min mor i sitt hem i Helsingfors. Jag hade skött om henne och bott med henne hela hösten. Jag var med mamma när hon dog, liksom jag var med pappa.

Den 7 januari 2018 befinner jag mig i Colombia, i staden Cartagena. Jag känner mig irriterad och ledsen, så jag går ut och promenerar. Till slut går jag in i en kyrka och sätter mig. Jag tittar på klockan. Den är 18 lokal tid.

Då inser jag att klockan är 01:00 i Finland. I samma sekund börjar en magisk katolsk mässa. Sorgeåret är över.”

Så här skriver Carl Lindgren till mig från Bogotá, när jag intervjuar honom per chatt inför sändningen av vår dokumentär.

Vad gav det dig att filma och dokumentera hur du städade upp efter dina föräldrars död?

- När jag började filma visste jag ju inte ännu att min mamma också skulle dö under processen. Idén startade med att vi, mamma och jag, måste gå igenom och göra oss av med tusentals saker efter pappas död, säger Carl och fortsätter.

- Mamma bodde med alla dessa saker, och själv var jag också en hoarder / samlare / estetiker - vad man nu vill kalla det. Precis som min far, arkivarien.

Mening, transformation och överlevnad

- Med filmandet ville jag skapa mening i kaoset. Medan min mor blev allt sjukare fortsatte jag filma, och senast då när hon dog insåg jag att dokumentären handlade om så mycket mera än sakerna.

- Jag måste omforma min hjärna. Jag kunde inte längre vara en hoarder, men samtidigt var jag också en perfektionist som ville återanvända allt eller hitta ett nytt hem till varje sak, vilket jag till sist också så gott som lyckades med. För att kunna klara det måste jag förvandlas till en minimalistisk arkivarie.

- Sorgeprocessen; städandet och transformationen, var så svår att jag verkligen behövde filmandet som en överlevnadsstrategi. Dokumenterandet hindrade mig från att ge upp mitt i arbetet, lämna allt och rymma utomlands eller bli psykiskt sjuk.

När vi träffades första gången i slutet av april 2017 i Carls föräldrars hem hade hans mamma varit död i lite under fyra månader, och han stod i en uppsjö av antikviteter, allahanda småprylar och ägodelar från släktingar många led tillbaka i tiden.

Till exempel skolbetyg från 1800-talet fina fotoalbum och också t.ex samlingar av tändsticksaskar och diverse tråd- och mobiltelefonmodeller. Målmedvetet betade han sig igenom det hela tills bostaden var tom och bytte ägare.

"Lyxiga privilegier"

- Jag känner att jag gjorde en turboprocesss som vi verkligen kan kalla att arkivera sorg.

- Att inleda städandet efter mammas begravning var svårast. Då kändes allt helt meningslöst. Men jag hade ändå otroligt lyxiga situationer som räddade mitt liv.

- Jag gick på sånglektioner och pianolektioner och började improvisera och skriva egen musik. Jag hade turen att få vara med i gaykören Out ´n loud , och det allra roligaste var att få spela teater och sjunga på scenen tillsammans med Hfrs Gayteater och med Chekhov Machine.

- Under våren 2017 hade jag också lyxen att få gå i terapi, och i april avslutade jag min treåriga psykoterapi som jag inledde lite innan min pappa dog. Jag kan konstatera att jag varit otroligt privilegierad också eftersom jag hade många vänner som hjälpte mig under mitt sorgeår.

Jag visste att jag ville bort från Finland ett tag när allt var avklarat. Också för att kunna stanna i ljuset.

― Carl Lindgren

Livet efter döden

Förutom ett sorgearbete över dina föräldrar blev det ju också ett slags delbokslut över ditt trettiotreåriga liv. Du talade om den hägrande friheten å ena sidan, och om rädslan för ensamhet å andra sidan. Du sa att du inte har hittat kärleken än.

Nu är det ungefär fyra månader sedan du fick bostaden tömd. Hur känner du dig nu jämfört med hur du kände dig då?

- Då kände jag mig både tacksam och olycklig samtidigt. Och jag visste att jag ville bort från Finland ett tag när allt var avklarat. Också för att kunna stanna i ljuset.

- Under processen med att arkivera mina föräldrars sorg som tog ca 4 år föddes också någon sorts konstnär inom mig. Jag vet ju inte om det är en bra konstnär, men ordet vågar jag kanske ändå använda.

- För tillfället längtar jag inte så värst mycket tillbaka Finland. Här i Bogotá i Colombia har jag har flyttat in med en kille för första gången i mitt liv. Han är fotograf, och vi bor i en härlig lägenhet tillsammans med hans väninna som är filmproducent.

- Hur känner jag mig just nu? Det beror lite på dagen och klockslaget. Tacksam, olycklig, lycklig, borttappad, men på rätt väg!

Dokumentären visas i Yle Fem måndag 5.2.2018 kl. 20.30 (repris lördag 10.2.2018 kl. 11) och finns tillgänglig 1 år på Yle Arenan.