"Solen håller på att gå i dvala, en ny liten istid står inför dörren!" Tro inte på den här seglivade internetmyten

Vi har alla hört storyn. Karl X Gustav och hans trupper marscherar över isen som täcker de danska sunden, Lilla och Stora Bält, och tar danskarna på sängen, så till den grad att Skåne blir svenskt allt sedan dess.

Tåget över Bält ägde rum den 30 januari 1658 (Lilla Bält) och 5-6 februari 1658 (Stora Bält). I dagens läge känns den tanken absurd, att Östersjön skulle frysa igen så långt söderut som de danska sunden, så kompakt dessutom att en hel armé kan marschera över isen.

Trots allt så verkar ju till och med Bottenviken ha problem med att frysa till om vintrarna numera. Is på de danska sunden, eller rentav på Themsen i London, för att inte tala om Bosporen? Kom igen nu alltså!

Lilla istiden

Men det var andra tider och annat väder på 1600-talet. Världen huttrade då under det som historikerna dramatiskt har tenderat att beskriva som ”den lilla istiden”, en relativt kylig period som grovt sett pågick mellan mitten av 1300-talet och mitten av 1800-talet.

Det var, allmänt taget, en tid av elände i Europa. Pest, missväxt och ändlösa krig härjade i vår världsdel. 1600-talet, då bland annat det Trettioåriga kriget utkämpades, var en särskilt kall och eländig period i den lilla istiden.

Fast britterna tycks åtminstone ha funnit temporära glädjeämnen i kylan då de åkte skridsko och anordnade så kallade frostmarknader på Themsens is, som kunde vara närmare 30 centimeter tjock.

På Island hade man lätt att hålla sig för skratt. Där låstes hela ön in av kompakt havsis som kunde ligga kvar trettio veckor om året.

Och nu finns det alltså de som envisas med att den lilla istiden, som bidrog till all denna misär, kan vara på väg tillbaka och vänta bakom nästa krök!

När solen drar andan

Den lilla istiden sägs åtminstone delvis ha berott på att solen just då var inne i en serie perioder av låg aktivitet, med få eller inga solfläckar. En sådan period brukar kallas ett ”Grand minimum”. Lilla istiden omfattade tre sådana grand minima, men Maunders minimum på 1600-talet var det djupaste (och mest kända) av dem.

Maunders minimum pågick alltså mellan åren 1645 och 1715, då solen var nästan helt utan solfläckar. Perioden har fått sitt namn av den brittiske astronomen och bibelforskaren Edward Walter Maunder (1851 – 1928).

Solens låga aktivitet var inte den enda faktorn som bidrog till kylan, upprepade och intensiva vulkanutbrott gjorde också sitt för kylan genom att kasta ut partiklar i atmosfären som blockerade en del av solljuset.

Men en ny liten istid påstås i alla fall nu stå bakom dörren när solen enligt vissa forskare är på väg in i en ny djup slummer, ett ”Grand Minimum” i stil med det som rådde under Maunders minimum.

Löpsedlarnas favorit

Så kraftfull är den här berättelsen om solens Stora Slummer som fick världen att skaka i kylans grepp, att den gör regelbunden comeback i vår tids rubriker. Just nu skriker till exempel Daily Mail, Metro, Sputnik News och Aftonbladet om den nya lilla istiden som väntar nu då solen åter varvar ned.

De senaste åren har det här hyperventilerandet som med ett par års mellanrum sprids särskilt i sociala media, huvudsakligen orsakats av en specifik person: Valentina Zharkova, professor i matematik vid Northumbria University.

Zharkova har konstruerat en modell av solens inre strömningar som pekar mot att vår stjärnas dynamo, den som genererar solens magnetfält – eller snarare två stycken dynamor – håller på att falla in i en rytm där de tar ut varandras effekt.

Detta skulle, enligt Zharkovas modell, leda till en längre och mer utdragen frånvaro av solfläckar, i stil med den som rådde under Maunders minimum, och därmed också en lägre utstrålning.

Solens rytmer

Det är ett faktum att solens utstrålning minskar en aning (0,25%) under perioder med få solfläckar (solens aktivitet, och därmed solfläckarnas antal, ökar och minskar med en ungefär elvaårig rytm).

Det är också ett faktum att den nu pågående solfläckscykeln, nummer 24 (sedan observationerna inleddes på 1700-talet), har varit ovanligt vek, med få och små solfläckar, till och med under solfläcksmaximum som inträffade 2014.

Och då är det ju många, däribland Valentina Zharkova, som har dragit slutsatsen att nästa solfläckscykel, som borde börja något tag omkring 2019, kan komma att bli otroligt svag eller utebli helt och hållet. Och då kommer kylan.

Men innan vi utlyser nästa lilla istid som ett faktum måste vi ställa några frågor:

• Vet Zharkova vad hon talar om?
• Hur kall skulle en ny liten istid då bli med kännedom om förhållandena under den förra?
• Den globala uppvärmningen då, var och hur kommer den in i bilden?

Istider och "istider"

Innan vi ens behandlar de frågorna så måste vi göra en sak fullständigt klar: termen ”istid” hör hemma i en helt annan diskussion. En ”liten istid” i stil med den som rådde cirka 1350 – 1850, innebar medeltemperaturer som var mellan 0,5 och 1 grader Celsius lägre jämfört med det tidiga 1900-talets genomsnitt.

En riktig, ”stor” istid är en kraftfull nedkylning av den sort som pågår i 100 000 år eller mer, och som innebär seriösa temperaturfall på mellan 4 och 8 grader Celsius jämfört med 1900-talets nivåer.

De senaste två och en halv miljonerna åren har varit en enda lång räcka av sådana nedisningar, tillfälligt avbrutna av återkommande men kortvariga perioder av töväder eller så kallade interglacialer på si sådär 10 000 år.

Vi lever ju i en sådan interglacial, som inleddes för drygt 11 000 år sedan, vilket ytterligare har spätt på rädslan hos vissa för att det liksom borde vara dags igen, enligt tidtabellen. För en ny ”stor” istid, inte bara en liten.

Krävs mycket för en istid

Men saken är den att ”stora” istider är betydligt mer komplicerade saker som kräver att betydligt fler saker händer än att solen tar det lite lugnt i några årtionden eller så.

Riktiga istider kräver betydande förändringar i jordaxelns lutning, det kräver förändringar i jordens omloppsbanas excentritet, det kräver att jordaxelns norra ända ska luta bortåt från solen då jorden ligger längst bort från solen i sin bana.

Det här leder till kallare vintrar i norr och att den arktiska havsisen och glaciärerna på norra halvklotet kommer åt att växa, vilket i sin tur leder till att jordens albedo ökar, det vill säga den reflekterar mer solljus, vilket ytterligare får nedkylningen att ta fart.

Fast det är faktiskt inte kallare vintrar som får glaciärerna att börja växa, det är snarare att somrarna blir kortare och svalare, vilket gör att snön som föll vintern innan inte hinner smälta bort helt innan nästa vinter börjar.

Det krävs med andra ord att en omfattande kedjereaktion startar, där en nedkylande faktor leder till nästa, och så vidare.

Från liten till stor?

Kunde då en eventuell ny ”liten istid” fungera som startskottet för en kedjereaktion som startar en riktig istid?

Inte sannolikt, med tanke på att all den koldioxid som vi just nu pumpar ut i atmosfären, och som vi har pumpat ut allt sedan den industriella revolutionen inleddes, har varit nog för att höja den globala medeltemperaturen med en hel grad Celsius under de senaste 120 åren, varav 0,7 grader bara under de senaste 40 åren!

Så här mycket koldioxid, över 400 ppm, har det inte funnits i atmosfären på 800 000 år!

En ny istid skulle kräva att det arktiska istäcket till havs och glaciärerna bland annat på Grönland börjar växa. Just nu minskar den arktiska havsisen med rekordtakt, Grönland tappar is i rasande fart och också permafrosten i norr smälter kraftigt, eftersom uppvärmningen är snabbast just i Arktis.

Vår lugna sol

Solen, som på det hela taget är en oerhört stabil stjärna, skulle behöva hålla andan på ett fullständigt oerhört och aldrig skådat sätt i tusentals år för att vända den trenden!

Det här med ett eventuellt nytt stort solfläcksminimum i stil med Maunder, och dess möjliga svalkande temperaturpåverkan, är någonting som man har forskat länge och väl i, flera separata studier har ägnats åt detta, och de landar alla nära samma siffra: 0,3 grader C.

Med andra ord, med tanke på att vi just nu värmer upp atmosfären med 0,2 grader per årtionde, så skulle ett nytt solminimum på sin höjd äta upp effekten av femton års uppvärmning, och också det bara temporärt!

Det skulle med andra ord ge oss en kort (och förhoppningsvis väl utnyttjad) andningspaus i uppvärmningen, men den skulle snabbt vara uppäten av koldioxiden i atmosfären, som inte försvinner någonstans, vad solen än gör.

Lejonparten av CO2 sedan 1988

Koldioxid är en väldigt långlivad växthusgas. Då den en gång frigörs i atmosfären blir en stor del av den kvar där och fortsätter med att påverka klimatet i tusentals år.

Vi släpper just nu årligen ut omkring 35 gigaton koldioxid i atmosfären. Sedan 1751 beräknas det att vi har släppt ut drygt 1500 gigaton. Anmärkningsvärt är att av de utsläppen har lite mer än hälften ägt rum bara sedan 1988!

Bara de utsläppen som har ägt rum till dags dato borde enligt vissa beräkningar räcka till för att fördröja nästa istid med så mycket som 130 000 år!

Så ännu ett större solminimum skulle alltså varken ha kapaciteten till att störta världen in i varken en ny liten istid, för att inte tala om en riktig sådan.

Vem är Valentina Z?

Men den redan nämnda Valentina Zharkova då, hur trovärdig är då hennes modeller som pekar mot ett nära förestående grand minimum för solens del?

Tja, som The Guardian påpekar, hon är en i princip välrenommerad och publicerad samt referentgranskad forskare, men andra solforskare förhåller sig minst sagt kritiskt till hennes slutsatser.

Zharkovas modell är väldigt grov, på gränsen till simplistisk, säger bland annat Ilya Usoskin, chef för Oulu Cosmic Ray Station vid Uleåborgs universitets geofysiska observatorium:

- Ta en pendel till exempel. Om du ser en pendel svänga några gånger så kan du förutsäga dess fortsätta beteende. Solen fungerar inte så, dess förutsägbarhetshorisont ligger vid mellan 10 och 15 år.

Solens inre flöden är väldigt turbulenta och kaotiska till sin natur, säger Usoskin, och jämför det hela med en brusande fors.

- Tänk dig att du kastar en pinne i en kraftigt flödande fors. Sedan kastar du den en andra gång, och en tredje… Varje gång kommer pinnen att hamna på olika platser efter en lika lång tid i forsen. Det här är exakt hur det fungerar med solen.

Mycket vi inte vet om solen

Summan av kardemumman är, som professorn i astrofysik vid University of Reading, Michael Lockwood sammanfattar, helt enkelt att vi inte ännu har en fungerande och beprövad modell av solens beteende.

Också Paul Charbonneau, solfysiker vid Université de Montréal håller med om att det är fullt omöjligt att dra slutsatser om solens beteenden som sträcker sig flera årtionden in i framtiden, med dagens väldigt rudimentära modeller som verktyg.

All denna kritik hindrar naturligtvis inte Valentina Zharkova från att tro bergsfast på sin modell. Hon tror också att ett större solfläcksminimum skulle ha en mycket större nedkylande effekt än vad dagens mainstream-vetenskap hävdar.

Uppvärmning på Mars

Å andra sidan så har Zharkova i intervjuer hänvisat till den sedan länge motbevisade myten om global uppvärmning på Mars och Jupiter, och hon har talat i nedsättande termer om ”predikanterna av den globala uppvärmningens religion”, vilket var och en må bedöma för sig själv.

Hur som helst så har Zharkovas egen modell av solens beteende som sagt mött stor kritik från andra forskare och ett nytt grand minimum i stil med Maunders skulle med största sannolikhet, baserat på många och upprepade studier, ha en liten och temporär inverkan på jordens klimat och den pågående uppvärmningen.

Sedan är det ju en helt annan sak att vädret, om och när ett nytt grand minimum inträffar, åtminstone inte skulle bli mindre kaotiskt och extremt, speciellt med tanke på att solfläckarnas antal har en stor inverkan på solens UV-utstrålning, som enligt vissa studier har en direkt inverkan på jetströmmen (som redan nu har börjat visa tecken på avvikande beteende med extrema väderfenomen som följd).

Vintrarna blir vi inte av med

En helt annan femma är också det att vi också i framtiden kommer att få uppleva kalla, snöiga vintrar. Ingen har påstått att den globala uppvärmningen skulle göra slut på dem helt och hållet.

Med andra ord, vem som än visar sig ha rätt, så kommer vädret och klimatet i varje fall att fortsätta dominera kaffebordsdiskussionerna under den överskådliga framtiden. Tråkigt blir det inte, det torde vara rätt så självklart.

Men poängen är hur som helst den att någon liten och särskilt någon stor istid högst sannolikt inte kommer att vara på tapeten inom kort.

Men i löpsedlarna, där kommer ju de sensationalistiska istidsvindarna att fortsätta blåsa. Speciellt så här om vintern då det råkar snöar och vara kallt där ute.