Svårt mobbade Hjalmar Söderberg - en gubbe redan runt trettio, som tilltalar tonåringar än i dag
Den där vilsna känslan av att inte ha kontroll över det som händer både en själv och i världen… Samtidigt som man känner sig lite överlägsen eftersom man genomskådar samhället och alla omkring en… – det här var Hjalmar Söderberg en mästare på att skildra. Jesper Högström har kommit ut med en ny Söderbergbiografi och han säger att det är en väldigt tonårig världsbild Söderberg beskriver. Det kan vara en anledning till att unga människor läser Söderberg än i dag.
Det var uppenbart att Hjalmar, Hjalle Söderbergs roll i vänskapskretsen i 1800-1900-sekelskiftets Stockholm var att vara den här loje ironikern som satt i ett hörn och sade välformulerade spetsigheter, berättar Jesper Högström. En ironiker som sannolikt dolde annat med sin ironi.
Hjalmar Söderberg skrev fyra romaner. Det är främst med tre av dem och skådespelet Gertrud (1907), som han har blivit en klassiker: Martin Bircks ungdom (1901), Doktor Glas (1905) och Den allvarsamma leken (1912).
Förbindelsen mellan Hjalmar Söderbergs eget liv och hans författarskap var tät, säger Jesper Högström. När debutboken Förvillelser publicerades 1895 var han tjugofem år.
Förvillelser väckte häftig debatt till följd av den unge Tomas Webers kärleks- och dagdrivarliv.
Nedlåtande kallades Hjalmar Söderberg för ”ungdomens förförare”. Men bland annat avsaknaden av moraliskt hyckleri gör att Förvillelser är aktuell än i dag.
Enligt Jesper Högström är Söderberg inte direkt Tomas Weber, men han har själv sagt att det var hans önskedröm att ha eskapader i likhet med Tomas, en ung man som förför två kvinnor, lever flanörliv och också förskingrar pengar.
Hjalmar Söderberg själv blev förkrossad när Förvillelser sågades i svensk press. Den brännmärktes som osedlig och omoralisk. Det var endast Ernst Gråsten i Nya Pressen i Finland som sade att detta ju faktiskt var ett konstverk.
- Den här kombinationen av berättarglädje, livslust och de skändliga handlingarna som det berättas om, det var för mycket för 1895 års Sverige, säger Jesper Högström.
Mig gick livet förbi
I Söderbergs andra roman, Martin Bircks ungdom, (1901) handlar det om Martin Birck från sex års ålder till runt trettio. Söderberg sade själv att den del som behandlar Martin Bircks barndom är direkt självbiografisk.
Martin Birck som äldre är den som Söderberg skulle ha varit om han inte hade varit författare, menade han. Utan sin författarkreativitet hade också han sagt ”mig gick livet förbi”.
Jesper Högström konstaterar att Hjalmar Söderberg var en mycket motsägelsefull person. Han var en tillbakadragen, försiktig människa, som beskrivs av många som att redan när han var trettio år var han liksom en gubbe. Blyg för kvinnor och samtidigt kanske med en enorm vrede djupt inom sig.
Blandningen av motsättningar, som just exempelvis en undertryckt vrede parad med viljan att göra gott, den har Söderberg gestaltat så mästerligt i Doktor Glas, att Jesper Högström ser den som Söderbergs riktigt stora verk.
Kanske är det just det som ger Doktor Glas den här otroliga överlevnadskraften, tänker sig Högström. Läkaren Doktor Glas upplever att det är en glasvägg mellan honom själv och tillvaron, han drömmer om att komma fram och göra någonting stort.
Det här tror Högström att är en otroligt renodlad bild av en sida hos Hjalmar Söderberg själv. I passagen, som nästan är det mest berömda i svensk litteratur nuförtiden, skriver Söderberg:
Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.
Planerar mord
Och en dag tycker Doktor Glas sig få chansen att utföra denna handling och nå kontakt. Till hans mottagning kommer pastor Gregorius fru Helga Gregorius, hans ungdomskärlek.
Efter att hon har lättat sitt hjärta för honom om sitt hopplösa, kärlekslösa äktenskap växer Doktor Glas tankar fram om att befria henne från det genom att ta livet av den motbjudande pastorn.
Men föga förvånande leder mordet inte till önskat resultat. Och samtidigt förstår man att det här är ett sätt för Doktor Glas att bara göra någonting för att bland annat få ge utlopp för sin egen undanträngda vrede.
Den fanatiska vreden… Och det är just den blandningen av fanatism, vrede och idealism, som tonåringar kan identifiera sig med livligt än i dag, tror Högström.
- De här som är ute och kastar sten på gatorna bland annat i Göteborg, de skulle nog känna igen sig väldigt väl i det där om de någonsin skulle läsa Doktor Glas, konstaterar Högström och tillägger:
Det är den här konstiga blandningen av det som man så ofta stöter på i den mänskliga historien. Människor som vill göra gott, men som egentligen maskerar sin egen destruktivitet
Söderbergs geni var att han kunde gestalta det här, han kunde beskriva det, säger Jesper Högström.
Hur kom det sig att han kunde det?
En orsak till att Hjalmar Söderberg så väl kunde beskriva detta kan ha varit vreden han måste ha känt då han som barn och ung blev svårt mobbad. Högström säger att han får känslan att Söderberg i likhet med Doktor Glas ofta själv upplevde sig leva bakom en glasvägg.
- Han var en ganska ensam och inbunden människa, som hade hittat litteraturen som ett sätt att temporärt bryta sig genom de känslorna.
I sin Hjalmar Söderberg biografi Lusten och ensamheten återger Jesper Högström skolkamraten Carl Laurins minnesbild:
- Man retade sig över hans distinkta och välfraserade språkuttal. Han tvangs genom armvridande att be om ursäkt /…/ och måste som Galileo Galilei ge med sig. Jag kommer ihåg hans på en gång stukade, ilskna och ironiska lilla röda ansikte, när han /…/ erhöll några välriktade sparkar…
Litterärt behandlade Hjalmar Söderberg upplevelserna flera gånger. I roman nummer två, Martin Bircks ungdom, finns mobbaren Frans:
- Frans var en liten buse, som bodde i “långa raden” snett över gatan. Förra söndagen hade han spottat på Martins nya bruna klädesjacka och kallat honom snobb.
Martin ville springa sin väg, men stod som fastspikad vid jorden.
Novellen ”Gycklaren” är enligt Jesper Högström det främsta exemplet på hur Söderberg beskriver mobbningen:
- Undantaget, avvikelsen retar alltid barnen och pöbeln. En skolgosses excentriciteter straffas av läraren med en välment förmaning eller ett torrt och gubbsatiriskt löje; men av kamraterna straffas de med sparkar och knuffar och blodig näsa, med sönderskuren jacka, mössan omsorgsfullt lagd under en takränna och vackraste boken kastad i rännstenen.
Jesper Högström skriver att mobbningen kombinerad med Hjalmar Söderbergs blyghet får honom att förakta de människor han inte kan umgås med och kanske innerst inne är rädd för, som till exempel tjänstefolk och icke-studerande.
Sin tillflykt tar han, säger Högström, till en form av intellektuell elitism - kanske en tidig mask för hämndbegäret hos den mobbade.
Lusten och ensamheten
Jesper Högström har döpt sin Söderbergbiografi till Lusten och ensamheten, direkt hänvisande till Söderbergs alter ego Gabriel Lidman i pjäsen Gertrud, som säger:
Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet
Högström säger att begreppen rätt väl sammanfattar makterna i Söderbergs liv, växelspelet mellan ensamheten, isolationen, känslan av att: ”Mig gick livet förbi..."
Och å andra sidan den här lusten som bröt fram med jämna mellanrum och som hans böcker verkligen är ett uttryck för. Litteraturen kan befria en från ensamhetskänslan, även om ensamheten sedan tar över igen, påpekar Jesper Högström.
Hjalmar Söderbergs verk i litteraturbanken.se
