Hur leva i ett samhälle som inte uppmuntrar kvinnor? Turkisk synthduo undersöker kvinnliga "nederlag"

Brist på uppmuntran fick turkiska elektrobandet Kim Ki O att ifrågasätta tanken om att göra musik på mäns villkor. Sebastian Bergholm besökte Istanbul, träffade två kvinnor som inspireras av att skapa tillsammans med andra kvinnor.

Det står en tom flaska vodka på trottoaren och skratt och prat ekar mellan husen och blandas med snabbmatsos.

Unga människor står i klungor utanför de smala och mångfärgade stenhusen.

Senare på kvällen flyttar partyt in på de olika klubbarna där lokala dj:s spelar musik där turkiska och internationella melodier harmoniskt flyter in i varandra, folk diskuterar och har kul.

Det är trångt på balkongen. Ingen röker inomhus.

Då jag nästa dag traskar förbi de största sevärdheterna eller åker metro i Istanbul så är bilden en annan; beväpnad polis och väktare är myndigheternas svar på en ständig, men varierande, hotbild mot landet.

Under de senaste åren har Turkiet upplevt folkresningen 2013 då det ledande AK-partiet ifrågasattes på olika plan och ungefär hälften av landet motsatte sig att landet drevs mot ett konservativare, odemokratiskare och mera religiöst håll.

2016 skedde ett försök till militärkupp och på den följde det ledande AK-partiets kamp mot den gülenrörelse som de anser att ligger bakom kuppen och som bland annat lett till att anhängare till rörelsen fängslats.

Turkiet har dessutom varit indraget i kampen mot IS och militären har angripit kurderna, vars situation i landet politiserats efter några lite mildare år.

Demokratifrågorna är ständigt på löpsedlarna.

Det är mitt i alla dessa politiska och sociala frågor som många människor försöker röja utrymme för att leva på ett meningsfullt sätt.

Ekin Sanaç och Berna Göl skapar lågmäld, elektronisk och feministisk popmusik.

Kärlekslåt genom imamens mikrofon

En halv timme efter att imamen kallat till kvällsbön söker sig musiken från Kim Ki O:s replokal ut över takåsarna, ner mot Marmarasjön.

Bandet repar i sin lilla studio i en takvåning i stadsdelen Kadiköy, på Istanbuls asiatiska sida.

Deras album Zan är några månader gammalt och det inleds med en över tio år gammal ljudupptagning av hur en ung tjej sjunger den turkiska versionen av 80-tals låten Flashdance i den lokala moskéns mikrofon.

Den gången var det en text om kärlek som bränner upp en från insidan, som ekade ut över grannskapet.

Det är en stark bild av den ren, ungdomlig vilja att leva och ha kul -
som ännu inte fostrats bort av samhället.

Kim Ki O har skrivit på sitt album i fyra år och fått fundera på hur de skall och kan uttrycka sina erfarenheter som kvinnor i både ett mansstyrt samhälle och bransch.

Albumet undersöker om kvinnors sätt att leva och ta plats skall ses som ett misslyckande ifall de inte försöker kämpa på, på det sätt som är vanligt för män.

Bandet försöker få syn på hur de fostrats av familj och samhälle, vilka de blivit och hur de vill leva och göra musik.

- Det är dags att syna det som byggts in i oss av det här samhället, säger Ekin Sanaç.

En del av den turkiska feminismen som årligen mobiliserar stora mängder människor i form av prideparader, som finns i teatergrupper och band, arbetar med att införa ett perspektiv till i samtalen om de gemensamma samhälleliga frågorna.

#Metoo:s styrka i norden har inte fått en motsvarighet i Turkiet får jag veta, Ekin och Berna lyssnar intresserat då jag berättar om #dammenbrister.

I grund och botten handlar det ändå om att inte vara isolerad politiskt.

- Vi känner oss inte ensamma, betonar de, utan hittar styrka i det kvinnor omkring oss gör.

Inget politiskt trugande

Vi sitter i en lägenhet i det hus som båda bandmedlemmarna bor i.

Konst hänger på väggarna och platspåsar med tomflaskor står vid dörren.

Kim Ki O har funnits i elva år men kom till en punkt då de nästan gav upp sin musik och med det det dom gör bäst.

Bristen på stöd av centrala män i branchen höll på att ta knäcken på bandet. Det hörs på Zan.

I synnerhet bandets sångstil är idag mera dämpad än någonsin, ett estetiskt sätt att visa på vem i samhället som har en röst.

- Albumet lyfter fram dem som tiger, frivilligt eller av tvång.

Det kan vara fråga om kvinnor, transpersoner eller andra som har svårt att få sin röst hörd i en patriarkal kultur.

Jag tänker själv att tystnaden är bredare än så - efter att ha läst Pia Ingströms bok om minoriteternas historia i Istanbul så vet jag att armenier, judar och greker alla fått odla olika strategier för att leva i ett land med låg tolerans för ifrågasättandet av nationen.

Hur man talar om kvinnor präglar självbilden.

– Det fruktansvärda talesättet om att det finns en kvinna bakom varje framgångsrika man finns säkert i en mängd språk fortsätter Göl.

Musikaliskt har Kim Ki O har tröttnat på att stå bakom någon, vill skapa sin musik på egna villkor.

Genom att nätverka med andra kreativa kvinnor och grupper så har de gett ut ett par album och turnérat utomlands.

Men det var främst genom att syna ordet "framgång" och förstå hur det hänger ihop med ett manligt sätt att tävla och vilka lyckanden som uppskattas, som de kom något på spåren.

- Att misslyckas definieras genom vad man anses vara att lyckas med något, funderar duon.

Genom att välja att inte tröska på i samma nyliberala spår där framgång kan handla om att sälja mycket eller nå en viss uppskattning så kunde Kim Ki O befria sig från tanken om att tvingas göra sin musik enligt en viss formel.

Men bristen på uppskattning ledde till att skrivandet av låtar nästan blev omöjligt, att de nästan slutade göra det de var bäst på.

Idag spelar de in musiken i en studio, turnérar med band de gillar och samarbetar med konstnärer där man kan inspirera varandra.

Att vara kvinna i Turkiet idag

Jag träffade Ekin och Berna för fyra år sedan för första gången då jag var i Turkiet för att göra ett program om musik i staden.

Det var precis då som folket reste sig.

Ett av frågorna då handlade om kvinnans och religionens roll, att ledande politiker talade för att hon skulle stanna hemma och förda barn stred mot landets sekulära självbild.

Att kvinnor har ett band är inte ovanligt, men heller inget självklart beteende.

Rörelseutrymmet för kvinnor varierar kraftigt i Turkiet.

Att göra pop är politiskt i sig och idag ser Kim Ki O värdet i att de aldrig gav upp.

Det hörs i musiken; Göls nervösa, pulserande basspel, Sanaçs synthmattor, vemodiga sång och långa instrumentella partier pekar allt mot att förändring och självreflektion kräver tålamod och tar tid.

Pamuks och Kim Ki O:s hüzün

De flesta kulturjournalister som åker till Istanbul spanar i något skede efter den hüzün, melankoli, som nobelpristagaren, författaren Orhan Pamuk beskriver i sina verk.

– Hans melankoli handlar om den förlust som stadens förändring innebär för någon ur hans klass berättar Göl, men vi och vår generation har inte så mycket med den att göra.

Kim Ki O:s hüzün handlar snarare om allt de aldrig haft, det vemodiga i det som kunde ha varit.

De sociala rörelserna i Turkiet är också starka och Istanbul är en stad som rymmer alla idéer och politiska riktningar.

Kim Ki O hittar ändå gemensamma drag i samhället, de som talar i familjerna och i de politiska organen är samma sorters män.

– I familjer talar alltid männen, men de talar aldrig om det som man borde tala om, säger Berna Göl.

I och med att kvinnor på de olika nivåerna kan ha svårt att få en syl i vädret, att hälften av befolkningen är nedtystade, blir ett problem med praktiska konsekvenser.

– Normerna drabbar bägge könen, främst kvinnan som ses som en föderska och mamma.

Kvinnan och festen i det offentliga rummet

I Kim Ki O:s video till låten Sanki hiç durmandi går en ensam ung kvinna ut i den istanbulska natten. Hon bär en mikrofon.

Man ser de höga bostadshusen, övergångsbroarna, hon målar sitt ansikte och är klädd för en rolig kväll.

Då man tittar förstår man att den här alldagliga historian berättas eftersom den vill ge ett exempel på vad som borde vara självklart för vem som helst.

Det är lite som med flickan som sjöng i imamens mikrofon, det finns glädjefyllda känslor som vill ut och i videon sluter hennes vänner upp.

Inget tydligt politiskt budskap, men en erfarenhet som får tittaren att lägga ihop ett och ett.

Ekin Sanaç berättar att man medvetet fört fram en berättelse om tjejer som själva tar initiativ.

- Vi vill inte berätta om kvinnor på ett förminskande sätt.

Videon gjordes av det turkiskt konstkollektiver Biriken och att samarbeta med andra kreativa kvinnor är viktigt för bandet; man inspirerar varandra och skapar nätverk.

Musiken som normbrott

Kim Ki O har bjudit mig till ett café som serverar vegansk frukost trots att klockan är över ett på dagen.

Vi dricker te och kvinnorna röker, beställer in kaffe och sylt. Sedan beställer vi in ännu mera te.

Att käka på caféet är en form av solidaritet, på samma sätt som bandmedlemmarna stödjer antifascistisk, antirasistisk och feministisk kamp..

På sätt och vis handlar allt i Kim Ki O om normer och att diskutera dem.

Kim Ki O är 11 år gammalt och har besegrat en hel del utmaningar och är ett rätt stort namn i en förhållandevis liten musikalisk subkultur.

– Saker tar tid men jag skulle vilja se unga kvinnor göra musik och se det som självklart. Jag skulle älska att folk skulle säga att de uppmuntrades till att börja spela på grund av att vi existerade, säger Göl.

Lyssna på Fokus på om musik, feminism, frihet och politik med bland andra Kim Ki O:

Fokus på: Röster som vägrar vara tysta

Programmet är inte längre tillgängligt

Rubriken ändrad 20.6.18. Den ursprungliga rubriken löd: Varför stöder män inte kvinnor inom musikbranchen? Så vände de känslan av misslyckande till framgång. Inledningen i texten omskrevs också.