Filmrecension: Call me by your name – överväldigande sensuell och vacker kärlekshistoria med fyra Oscarsnomineringar

Oscarsnomineringarna är ingen överraskning. Det här är antagligen årets sinnligaste film och så vacker och full av ömhet att man som åskådare inte kan annat än svepas med.

Call me by your name är berättelsen om den unga Elio (Timothée Chalamet), om hur han kommer ut och hur han upplever den första stora kärleken.

Det är sommaren 1983 och familjen Perlman tillbringar semestern i en vacker villa nånstans ute på landsbygden i norra Italien. De är en intellektuell, judisk familj som talar flere språk och bekymmerslöst citerar litterära klassiker.

Fadern (Michael Stuhlbarg) är professor, studerar antika statyer och varje sommar bjuder han hem en ung doktorand för att hjälpa honom med forskningen.

Den här sommaren är det Oliver (Armie Hammer) som anländer. Han är lång, blond, ståtlig och otroligt vacker, inte helt olik de statyer som professor Perlman undersöker.

Den 17-åriga Elio Perlman är gänglig och intelligent, studerar helst sina noter då han inte badar med sina kompisar eller hånglar med flickvän Marzia (Esther Garrel).

Varje sommar förväntas Elio ge upp sitt rum för den gästande doktoranden, visa honom runt i byn och ta honom med på turer till floden för att bada.

Men Olivers ankomst väcker också nåt i Elio. Elio är osäker på sina känslor och även osäker på den självsäkra och tuffa Oliver, som oftast avslutar ett samtal med att bara säga ”Later” och sedan segla iväg.

Det tar sin tid för Elio att erkänna och kanske till och med att förstå vad det är han känner.

Att även Oliver har känslor för Elio blir också snabbt klart. Men eftersom Oliver är äldre och Elio oerfaren och dessutom son till hans chef är Oliver försiktig. Han väntar på att Elio ska ta det första steget.

Och så flyter sommardagarna förbi. Solen skiner och mänskorna simmar, spelar volleyboll, solar, äter utsökt frukost på altanen, cyklar in till stan och tar en drink, dansar.

Det är högsommar, landskapet är soldränkt och träden dignar av mogna frukter. (Och ingen verkar arbeta särskilt mycket.)

Allt är underbart vackert, skönt och härligt avslappnat. Det är som Edens lustgård, med betoning på lust. För det är fullkomligt klart att det under ytan pågår så väldigt mycket mer. Både hos Elio och Oliver.

Den erotiska urladdningen kommer och då glider kameran hänsynsfullt åt sidan och låter oss se ett träd i sommarnatten.

En kommande romantisk klassiker

Call me by your name är en passionerad kärlekshistoria som antagligen kommer att bli en romantisk klassiker. Huvudpersonerna är två män men den kärlek som filmen skildrar berör oss alla.

Det hela kunde lätt bli melodramatiskt men regissören Luca Guadagnino (A Bigger Splash) har exakt den känslighet som krävs för att skapa en film som drabbar en.

Lägg sen ännu till ett snyggt kamera-arbete som gör att personerna inte hela tiden behöver verbalisera det de tänker och känner, vi förstår det redan av att se på dem och hur de rör sig i bilden.

Ändå är filmens starkaste och vackraste scen en monolog av professor Perlman. Han sitter tillsammans med sonen Elio och talar om kärleken, om det Elio upplevt men öppnar också upp sitt eget hjärta.

Det är kanske filmhistoriens vackraste far-och-son-scen men talet är lika mycket riktat till oss i publiken.

Här kunde filmen ha satt punkt men fortsätter ännu med ett kort efterord där vi får veta hur det sedan går för Elio och Oliver. Avslutningen är en lång, imponerande scen där vi ser Elio i närbild, en tagning som visar att skådespelaren Timothée Chalamet är en mycket stark Oscarskandidat.

Call me by your name är baserad på en roman av André Aciman och har fyra Oscarsnomineringar (bästa film, bästa manus baserad på förlaga, bästa manliga huvudroll och bästa låt).

Manusförfattare är ingen mindre än James Ivory, mer känd som filmregissör (A Room with a View, Howards End, The Remains of the Day).