Ny dokumentär skildrar vad som hände i södra Österbotten det sista veckoslutet i januari 1918

Kan man genom att skildra det lokala samtidigt spegla en större händelse? Dokumentären Tammisunnuntai 1918 tar som utgångspunkt det sista veckoslutet i januari 1918.

I fjol firade vi 100-års jubileet av Finlands självständighet. I år är det hundra år sedan inbördeskriget. Det är som bekant inte lika oproblematiskt, då det fanns olika åsikter om vilken väg Finland skulle välja som självständig stat.

Tammisunnuntai 1918 (Januari 1918) är en dramatiserad dokumentär på 50 minuter om den 26-28 januari 1918 då Mannerheim gav skyddskårerna i Österbotten order att avväpna de ryska förbanden runt om i landskapet. Spänningen var stor timmarna innan genomförandet av uppdraget.

Det är fråga om en slags mikrohistoria där man tar som utgångspunkt att minutiöst gå igenom händelserna i Ylistaro.

Genom att fokusera på en händelse vill man samtidigt belysa den första tiden under Finlands självständighet och om hur det som börjar som ett frihetskrig (för skyddskåren) sedan leder till ett inbördeskrig.

Filmen är producerad i Österbotten med hjälp av lokala krafter och olika föreningar. För manus står författaren Antti Tuuri, regissör är Ilkka Vanne medan Marko Röhr fungerar som producent.

Antti Tuuri har, bland mycket annat, skrivit böcker och filmmanus om våra krig. Vi minns filmtitlar som Talvisota (Vinterkriget, 1989), Rukajärven tie (Vägen till Rukajärvi, 1999) och också Ikitie, (Den eviga vägen, 2017) som handlar om Lapporörelsen och skjutsningarna av röda till ryska gränsen.

Nu har han alltså skrivit manus till en dokumentär om avväpningen av de ryska soldaterna i Ylistaro.

När Antti Tuuri ska berätta om någon komplex händelse väljer han att göra det via någon enskild människa eller människogrupp. Via det kan han också berätta om de större ramarna.

– I en film eller pjäs intresserar och påverkar det greppet publiken mest. Oberoende av om publiken eller läsaren har någon form av personlig koppling till de händelser man berättar om, så ska hen hitta någon person att identifiera sig med.

Under arbetet med dokumentären kom Antti Tuuri underfund med att han är släkt med en av de personer som stod mitt i händelsernas centrum i Ylistaro 1918.

– När jag började forska inför arbetet med dokumentären upptäckte jag en man som hette Ahto Sippola. Han blev utsedd till ledare för skyddskåren den natt då de avväpnade ryssarna i Ylistaro, efter att hans föregångare insjuknat.

Ahtos far Matti Sippola grundade ungdomsföreningar i finska Finland och Antti Tuuri kom ihåg att Matti hörde till hans mors släktingar.

Det visade sig att sonen Ahto Sippola hade skrivit åtta häften med anteckningar från tiden kring 1918.

– Häftena finns i riksarkivet och är så noggrant skrivet att jag inte behövde sätta till så mycket för att få en roman och manus till dokumentären, skrattar Antti Tuuri.

Hur tror då Antti Tuuri att stämningen var bland skyddskåristerna under det januaridygn då de låg i startgroparna inför avväpnandet?

– Jag tror att stämningen vid den här tidpunkten var densamma som alltid när stora händelser håller på att sättas i rullning. De inblandade vet väldigt lite och har ingen överblick över helheten. Det kan vara först åratal senare som man börjar inse hur saker och ting hänger ihop.

En befrielse från den ryska övermakten hade dock legat i luften sedan år 1915. Då började man skicka unga män till Tyskland för att få militär skolning, inför en eventuell konflikt.

Men jag tror inte att de inblandade kunde föreställa sig att det skulle bli ett inbördeskrig. Att de röda började planera att ta makten i landet var en faktor som kom till först efter Lenins revolution i Ryssland.

Minnena från kriget 1918 är i många fall fortfarande känsliga. För Antti Tuuri har det inte funnits någon personlig koppling till kriget som skulle ha påverkat honom i skrivandet.

– Min farfar var så gammal att han inte kunde delta i kriget, medan min morfar var för ung. Vi har inga släkthistorier som skulle kunna påverka mig. Men jag vet att många har det och det hör man fortfarande talas om.

Är det ett inbördeskrig, frihetskrig, brödrakrig eller klasskrig?

Hur man skall benämna inbördeskriget är en diskussion som med jämna mellanrum blossar upp. I dokumentären talar man främst om ett frihetskrig som sedan övergår till att bli ett inbördeskrig.

När Antti Tuuri började arbeta med dokumentärmanuset så uppmanade beställarna honom att komma ihåg att använda benämningen frihetskriget.

Producenten Röhr säger att dokumentären skildrar Österbotten och för österbottningarna var det fråga om ett frihetskrig.

– De ville att åtminstone den delen av Finland skulle vara fritt.

Men Röhr poängterar att vilket namn man skall använda, är svårt och kommer att leda till diskussion.

– Fast vi borde diskutera vad som hände och inte terminologin, betonar Röhr.

Kan en filmatisering av kriget 1918 hjälpa oss bearbeta minnet av kriget?

Orsaken till att finländarna tycker om att titta på filmer om våra krig tror jag är det att filmerna är så spännande, säger Tuuri. Jag tror inte att filmerna har någon större betydelse, att de skulle påverka oss så att vi skulle bli mer pacifistiska.

Filmer är filmer och om man kan berätta sådana historier som folk inte känner till så har det kanske någon betydelse. Men mest är det frågan om underhållning. Och för några också en metod att få in pengar.

Hur ser då producenten Marko Röhr på de filmer som görs i Finland. Är vi bra på att skildra vår historia på film?

Ganska bra, säger Röhr och lyfter fram fjolårets stora filmer som Tom of Finland, Tuntematon sotilas
(Okänd soldat) och Ikitie (Den eviga vägen) (som hans eget bolag MRP Matila Röhr Productions producerade).

Här skall man komma ihåg att episka filmer är dyra att producera. Så det finns troligen många fina projekt som aldrig blivit film för att risken för att förlora pengarna, att inte lyckas är stor.

Vilken del av Finland historia borde vi ännu göra film om? Vilken berättelse är det som du är intresserad av?

– Just nu koncentrerar jag mig på naturfilmer, säger Röhr. Och jag har faktiskt lite bråttom för vi ser att naturen förändras väldigt snabbt. Jag hoppas att vi hinner filma innan förändringen är så stor att vi inte kan skildra hur Finlands natur sett ut.

– Jag har gjort dokumentärerna Sagan om skogen (2012) och Sagan om sjön (2016) och det hela ska bli en trilogi. Nu är det endast Lappland som fattas.

Dokumentären visas bland annat i Vasa, Lappo och Borgå under premiärveckoslutet.