Teaterrecension: I would prefer not to – en samtidssatir med finess

Med sin återkommande replik ”I would prefer not to” – jag skulle föredra att låta bli – har Herman Melvilles skapelse Bartleby gått till historien som en av novellkonstens mest gåtfulla nejsägare. På Svenska Teatern blåser Milja Sarkola nytt liv i gestalten med en enaktare där vår tids förljugna prestationskultur får sig en känga.

Och en mycket välpolerad sådan, dessutom.

I ett land där satir vanligtvis serveras med yviga gester utgör den här uppsättningen ett fräscht undantag. I would prefer not to är en förförisk kombination av skarpa iakttagelser och subtil humor.

Melvilles novell utspelar sig på Wall Street och publicerades i mitten av 1800-talet. Wall Street hade vid den här tidpunkten befäst sin karaktär av mäktigt finanscentrum och berättaren är en jurist med vind i seglen. I hans stab ingår två skrivare men han behöver ytterligare en, varvid valet faller på Bartleby.

Bartleby är en ung man som inte gör något väsen av sig, han är så att säga smak- och luktfri alltigenom. Och till en början också en mycket nitisk skrivare som kopierar alla dokument i ilfart.

Men plötsligt tar det slut.

Med sitt stillsamma mantra ”I would prefer not to” avböjer han till en början alla uppmaningar att delta i kontrollen av de handskrivna kopiorna. Kort därefter drar han sig också undan allt annat arbete.

Det är ingen aggressiv arbetsvägran, han har bara bestämt sig för att inte kopiera en enda rad längre.

Och på samma stillsamma sätt avböjer han också inviterna att delta i andra aktiviteter eller berätta något om sig själv.

Men han föredrar också att inte lämna kontoret. Han bryter inte ens upp när han blir uppsagd.

Mannen utan egenskaper

Att se Bartleby som urfadern till ockupanterna på Wall Street ligger förstås nära till hands.

Kritiken mot hårdför kapitalism och en arbetskultur som gynnar lydiga prestationsrobotar kan anas redan i Melvilles text trots att den aldrig kläs i ord.

Och visst kan den anas också i Svenska Teaterns uppsättning men tyngdpunkten ligger på annat håll.

I Sarkolas samtidssatir handlar det framför allt om vårt hysteriska behov att oavbrutet uppdatera och omdefiniera våra jag för att matcha de sammanhang vi helst vill identifiera oss med.

Vem får vara med och leka och vem blir utanför?

Med små medel trollar ensemblen fram en rad avslöjande situationer där bland annat begrepp som makt och normer sätts under lupp.

Outsidern som avslöjar de andras ambitioner men själv förblir ett oskrivet blad har naturligtvis ingen plats i en sådan uppvisningskultur.

Iakttagelserna är ofta skarpa men det är den intelligenta humorn som får dem att lyfta.

Svart, smart och slagfärdigt

Milja Sarkola har alltid haft god känsla för den sprängkraft som ryms i det subtila uttrycket och Joanna Haartti, Hellen Willberg, Patrick Henriksen och Simon Häger förvaltar den insikten väl.

I would prefer not to lyckas med det svåra konststycket att vara både svart, smart och slagfärdig.

Haartti gestaltar Bartleby, den passiva provokatören som dimper ner på det fängelseliknande kontoret och får passionerna att svalla hos de andra.

Joanna Haartti är en av de där skådespelarna som kan berätta vilka historier som helst med bara kroppen. Hennes Bartleby är en gestalt som tillvaron rent fysiskt tycks angripa från alla håll. I minspelet avlöser barnets förundran den vuxnes misstro samtidigt som gestalten uttalar sin stillsamma arbetsvägran. Och den kan han på många språk.

Effekten uteblir naturligtvis inte.

Den tillknäppta normbrytaren lockar fram det dolda och förträngda hos alla andra: deras medkänsla och samvetskval, deras vrede och självförsvar.

Hellen Willberg, Patrick Henriksen och Simon Häger delar på rollerna som advokaten och de två äldre skrivarna i huset.

Turkey och Nippers är ett slags kopistvärldens Bill och Bull. När den ena tystnar tar den andra vid och sin egen Måns är de beredda att lyda vid minsta vink.

Att hela trion med jämna mellanrum dessutom byter roller med varandra sitter förstås perfekt i det här identitetsspelet – med element också ur skådespelarnas ”privata” profiler.

Frågas blott: vill vi verkligen hålla ett sådant ekorrhjul snurrande? Och är vi verkligen tvungna?

Om det finns något sådant som ett insiktsfullt aha-fniss är det precis det som ofta hörs där i salongen.

Innan till och med det fastnar i halsen.