Statsvetare tror inte på drastiska vändningar under valet: "Partierna får delvis skylla sig själva för Niinistös överlägsenhet"

Vårt valsystem är "hyfsat bra". Och någon dramatisk vändning i en andra omgång, likt den i Portugal 1986, lär vi inte få se. Det säger statsvetare Claus Stolpe inför söndagens presidentval.

Varför är vårt system vettigt och "hyfsat bra"? Jo, det är den vanligaste valmetoden i världen vad gäller just presidentval. Vore den undermålig skulle den knappast användas av så många länder.

Bra att vinnaren måste få över hälften av rösterna

Systemet är enkelt: Får en kandidat över 50 procent av rösterna i den första omgången är valet avgjort. Om inte blir det en andra omgång mellan de två kandidater som fick mest stöd i den första omgången.

Enligt Claus Stolpe på Åbo Akademi i Vasa är det bra att den som vinner kan peka på att hen fått majoriteten av rösterna.

- Ibland hör man folk som undrar varför man måste rösta flera gånger. Men säg att man skulle bli vald med 30 eller 40 procent och resten av befolkningen avskyr en, säger Stolpe.

Han tar ett enkelt exempel: En skolklass på 21 elever ska välja vem som är den bästa kompisen. Tre "bra typer" får fem röster var. Den stora mobbaren har ändå några följeslagare och får sex röster.

- Då är det ju motiverat med någon form av komplettering via en andra valomgång, säger Stolpe.

I Equador och Argentina krävs inte över 50 procent

Men hälften av rösterna behöver inte nödvändigtvis vara någon magisk gräns. Det finns vissa länder med nästan motsvarande system som Finland, men med vissa kompletteringsregler.

- Gränsen måste dras någonstans, men inte nödvändigtvis vid 50 procent, säger Stolpe.

I Equador räcker det med 40 procent av rösterna i den första omgången, förutsatt att man besegrar tvåan med 10 procentenheter. Får du 40 procent och tvåan 29 procent så vinner du.

I Argentina är gränsen 45 procent. Men det räcker med mellan 40 och 44,9 procent av rösterna, om försprånget till tvåan är 10 procentenheter.

Är vårt system bättre?

- Svår fråga. Det blir en hel del "å ena sidan, å andra sidan". Vårt system är enkelt att förstå, säger Stolpe.

Rein Taageperas mer matematiska system

Men Stolpe gillar ett system som enligt honom kunde vara ännu bättre men kanske svårare att greppa. Det har utvecklats av den estniska statsvetaren Rein Taagepera. Det finns dock inget land som använder sig av systemet.

Det kretsar kring ettans avstånd till ett stöd på 50 procent. Om ettan får 47 procent av rösterna, så har hen 3 procent upp till 50 procent. Då tar man 3 procent gånger två = 6 procent.

För att vinna måste man då ha ett 6 procentenheter högre stöd än tvåan för att bli vald. I det här fallet får tvåan ha högst 41 procent av stödet.

Har ettan 40 procent av rösterna får tvåan ha högst 20 procent av rösterna, och så vidare.

- Det här ter ju sig väldigt logiskt. Men då kommer vi igen in på frågan: skulle folk tycka att det är ett konstigt system?

- Det är en sak vad som fungerar på ritbordet och vad som fungerar i praktiken, konstaterar Stolpe.

Då igen är det knappast så många som vet exakt hur platserna fördelas vid kommunalval och riksdagsval. Ändå tycks systemet vara accepterat.

- Det här med valsystem är något av en evighetsdiskussion. Det finns så många olika aspekter, säger Stolpe.

Rätt ovanligt att tvåan segrar i andra omgången

Hur är det då om man blir tvåa i den första omgången? Är spelet redan då förlorat inför den andra omgången?

Njää. Det finns exempel på när tvåan har segrat i den andra omgången.

- Men det är rätt ovanligt. I ett genomsnittsval får ettan 40 procent i första omgången, tvåan 25, och i den andra omgången tar ettan hem spelet.

Portugal 1986 - men inte Finland 2018

Stolpe nämner ett exempel på ett val där en rätt extrem vändning inträffade i den andra omgången: presidentvalet i Portugal 1986.

I den första omgången fick den konservativa kandidaten Diogo Freitas do Amaral 46 procent av rösterna. Tvåa var socialistpartiets Mário Soares med 25 procent.

I den andra omgågen segrade Soares med så gott som minsta möjliga marginal: 51,2 procent av rösterna.

- Och det var inte så himla konstigt, eftersom det bland de övriga kandidaterna fanns diverse vänsterkandidater. Nästan alla av deras anhängare röstade på Soares i den andra omgången, säger Stolpe.

Att något liknande skulle ske i presidentvalet i Finland 2018 är väldigt osannolikt.

- Lek med tanken att Niinistö får 45 procent i första omgången. Säg då att till exempel Haavisto blir tvåa med 15 procent. Jag har svårt att se att tvåan skulle lyckas samla till sig tillräckligt av de röster som blir lediga.

Så det lär inte ske, om inte något extraordinärt inträffar.

Ingen tydlig vänster-höger-skala

Dessutom finns det inte en lika tydlig skiljelinje mellan höger och vänster som i Portugal 1986.

- Det är bara att ta en titt på vad vänsterkandidaterna har i understöd, endast några procent. Vill man då räkna in Haavisto och tala om det rödgröna blocket är det ändå inga stora siffror, säger Stolpe.

- Det är tydligt att det är mer av ett personval. Se bara på det att de flesta av socialdemokraternas anhängare säger att de tänker rösta på Niinistö.

Partierna får delvis skylla sig själva för Niinistös överlägsenhet

Vissa kanske anser att det på något sätt är problematiskt att Niinistö ser ut att vinna rätt överlägset.

Är det problematiskt, ur en demokratisk synvinkel?

- Det tycker jag inte. Nu är det ju så att de övriga partierna rent av inbjudit till situationen. Valet kryllar ju inte precis av ministrar och partiordföranden.

Stolpe anser att kandidaterna är svagare än senast det begav sig år 2012.

- Det tycker jag är en signal till väljarna om att man har gett upp redan före loppet hunnit börja, säger Stolpe.

Så att använda termer som "demokratiskt underskott" håller inte, enligt Stolpe. Alla har haft möjligheter, ingen har censurerats eller ignorerats.