Mio Lindman: Varför väcker ordet hen så mycket känslor?

Ordet “hen” har snabbt etablerats som ett ersättningsord för “han” och “hon” som ett sätt att markera att man inte känner till en persons kön. Men ordet väcker fortfarande mycket känslor.

Mio Lindman vill att vi stannar upp inför ordens användningar istället för att rasa i debatten.

Att utmana invanda begrepp

Åbokyrkoherden Mia Bäck använde i en kolumn ordet “hen” om Gud, och förklarade sedan i en Åbo Underrättelser-intervju att det för henne är viktigt att beskriva Gud på andra sätt än som far, herde och herre, även om dessa fortfarande är viktiga ord.

Hon påtalade vikten av att utmana invanda begrepp och trosuppfattningar och att använda ett språk som inkluderar alla, också de som t.ex. har ett problematiskt förhållande till sin egen far.

Texten väckte positiva reaktioner hos många, men också en del ilska.

Jag ser Bäcks uttalanden som modiga och vettiga, men jag försöker också sätta mig in i varifrån ilskan kommer, och den laddning ordet “hen” har för en del människor.

Att utmana det invanda är att utmana något som står oss nära, såsom vanor gör. Orden han och hon är djupt rotade.

Det här visar att språket inte är ett yttre verktyg, utan är en del av vår verklighet, en del av hur vi är till här i världen.

Språket är en del av vår verklighet

Men eftersom språket är så nära oss, en så intim del av vårt varande, kan det också vara lätt att glömma bort att det lever och förändras.

Språket framstår ibland som något yttre, för alltid givet, som om orden pekar ut tingen där ute. Som om orden är namn, så att det gäller att klistra rätt namn på rätt ting.

Det vi då förbiser är hur språket används, att språket lever i användningen, i vad vi gör med orden i olika sammanhang.

Att kalla Gud en far och en herde tillhör den religiösa traditionen.

Dessa sätt att tala blir en del av troende människors liv genom bibelläsning, böner och psalmsång exempelvis, och är sätt att tala om Gud som genom metaforer och bilder väcker associationer och känslor, också för dem som inte överhuvudtaget betraktar sig som troende, eftersom detta språk på olika sätt är en del av vår kultur.

Att bli del av ett samtal

Jag är ingen van kyrkobesökare. När jag faktiskt en gång tillsammans med en vän besökte en gudstjänst i Åbo domkyrka lyfte prästen som predikade den dagen fram olika sidor av begreppet “herde”.

Jag som inte har en vardaglig kontakt med kristet språk drabbades av hur fritt prästen vände på begreppet genom att lyfta fram olika sidor av att tala om Gud på det sättet.

Hen diskuterade vad vi tänker på när vi hör ordet “herde”, hur det används som en metafor för trygghet, omvårdnad och gemenskap.

Det som fick mig att haja till var att prästen i sin funderande predikan stod framför församlingen och reflekterade över mörka sidor av begreppet herde.

Om jag minns rätt problematiserade hen bilden av Gud som en “ledare” som vallar skocken.

Där satt jag, i ett mörkt hörn i kyrkan, och kom på mig själv med att försöka tänka vidare kring hur vi talar om att vallas, om fårskockar och herden som styr åt rätt håll, om fåret som kommit på villovägar.

När jag gick in i kyrkan var jag lite nervös över hur jag skulle finna mig tillrätta där. Prästens ödmjukt dialogiska ifrågasättande av ordet “herde” fick mig att känna mig som något annat än en utomstående, kyrkoturist.

Det var en predikan som bjöd in till tankar, att själv pröva på och stanna upp inför begreppet. Hur skulle jag själv använda ordet “herde”, vad väcker det i mig, hur har jag hört det användas, i vilka sammanhang?

På det viset spårar jag mitt obehag.

Jag upplevde att jag blev delaktig av ett samtal, istället för att vara en kyrkofrämling till åhörare.

Poetisk begriplighet

Jag tänker att användningen av ordet “hen” om Gud kan bjuda in till liknande öppna och oavslutade samtal. Om du alls tänker på Gud, så gör du det i termer av en far?

Vad betyder det i så fall för dig att Gud är en “far”? Vilken kulturell betydelse har ordet “far” när det används om Gud?

Eller vad skulle det betyda att se Gud som en mor, eller som en “hen”?

En mera allmän undran över vad människor gör när de talar om eller beskriver Gud ligger inte långt borta. Språket famlar, trevar, eller stannar upp i ett “hen är den hen är”.

Det religiösa språkets begriplighet har beröringspunkter med poesins begriplighet. Men ändå kan man tala om begriplighet.

Poesins begriplighet är inte svävande fluff, utan är försök att på sitt eget sätt söka sanningen.

Något liknande finns också i vårt vardagsspråk, även om vi kanske inte tänker på det så.

Föreställ dig att någon gör sitt yttersta för att på levandegöra hurudan en viss människa är, hur hen söker orden, tar tillbaka.

Att stanna upp inför språket

Det skapas ofta braskande rubriker om “hen-debatten”. En del av debatterna om “hen” präglas av otålighet.

Det behövs, skulle jag säga, mindre debatt och mera tillfällen att stanna upp inför språket, användningen.

“Hen” avfärdas med jämna mellanrum som ett påfund av en maffia som vill pränta in en politiskt korrekt agenda som alla måste rätta sig efter.

“Hen” ses då som en lite diffus form av tvång, där tvånget ofta inte definieras.

Det som rör oss alla är att vi i olika livssituationer ställs inför tillfällen där de invanda sätten att tala och beskriva utmanas. Ibland kan det kännas hotfullt, och då är det viktigt att försöka bli klar över varför jag tycker att vissa nya ord eller sätt att beskriva väcker motstånd i mig eller får mig att tänka att något viktigt går förlorat.

Vad är det i så fall som går förlorat? Det är viktigt att hålla det konkreta i sikte.

Ett barn får plötsligt en ny människa i sitt liv som hen trevande kallar “mamma”, din vän har bytt namn och det tar ett tag innan namnet fäster sig för dig, en person får höra att det inte är okej att kalla en folkgrupp för “zigenare”, jag inser genom samtal med andra att det inte alls är rättvist att använda mig av ordet “småaktig” för att beskriva en bekant.

I alla dessa fall är den språkliga förändringen intrasslad i en förändring i våra liv, förbunden med vad vi ser, uppfattar, är känsliga inför.

Det är inte likgiltigt för oss vad vi kallar saker och vilka ord vi använder, även om det kan finnas situationer där vi inser att det vi vill säga är viktigare än enskilda, fumliga ord.

Det är inte bara i det religiösa språket som vi ständigt söker oss fram till nya sätt att tala för att begripliggöra en förunderlig och outtömligt ny verklighet.

Ordet hen är inte ett tvång

En rädsla som finns med ordet “hen” är att det är ett av flera sätt att göra verkligheten platt och tråkig - neutral - och att alla skillnader sandpappras bort (ni vet: alla ska göras uniformsgråa).

Här blir det ännu en gång viktigt att stanna upp.

I en nyhetstext kan ordet “hen” fungera som ett könsneutralt ord som riktar uppmärksamheten bort från kön och till det som för närvarande är intressant.

“Hen” är då ett praktiskt verktyg, att t.ex. komma bort från det otympliga “han eller hon”.

“Hen som har lämnat odiskade koppar i diskhon bör omedelbart åtgärda saken!” kan det stå på den arga lappen i personalköket.

I andra fall kan en person själv föredra att pronomenet “hen” är det som används om hen. I det fallet kan vi se detta som något som berikar världen, ger oss ett nytt sätt att se och tala, bryter upp det invanda genom att ge en ny möjlighet, en ny ingång i frågan ”vem är du?”.

Att det kan finnas flera kön än två är ingen tvångsregim. Att vi i språket ger plats för möjligheten att en person ser sig själv som annat än en man eller kvinna tvingar inte på någon en märkvärdig form av neutralitet.

Att vi på olika sätt ger plats för människors sätt att uppleva världen kan i och för sig väcka en rad känslor - men det är helt omöjligt att tänka bort den dimensionen av språket.

Att göra det är att göra både vårt språk och våra liv fattigare och mera statiska än de är.

När vi känner oss hotade av språket är det alltså sällan bara språket vi känner oss hotade av. ”Hen” ruckar i vissa sammanhang på föreställningar om att det bara KAN finnas två kön.

Det jag hoppas kan mogna i en anda av självrannsakan, snarare än ilska, är varför detta för en del känns så obekvämt.

Varför väcker ’hen’ så starka känslor?

Missförstånd om pk-maffian är en del av svaret, men för att förstå de starka känslorna måste man antagligen gräva djupt i hur vi förhåller oss till kön och sexualitet och våra svårigheter med att stå ut med ambivalens, att någon varken är man eller kvinna.

Att pröva en beskrivning

Att kalla Gud hen är på samma vis som att kalla Gud en far, Herren eller den allsmäktiga ett sätt att förstå vad Gud är. Jag har svårt att se något skandalöst i det.

För några dagar sedan tittade jag på den turkiska dokumentären Kedi (2016), som beskriver den säregna plats som halvvilda katter upplåts i Istanbul.

Människor matar, klappar och bryr sig om katterna. Många Istanbulbor hyser vördnad för katterna, snarare än att betrakta dem som ett problem att utrota.

I en scen plockar en man fram en papplåda full med kattungar. Han har med sig mjölk som han matar dem med, och kallar sig själv en kattmamma.

Steget mellan att beskriva Gud och att beskriva en djurvän i Istanbul kan tyckas som en avgrund.

Det jag tänkte på när jag hörde om diskussionen om Gud och hen är att beskrivningen av Gud som “hen” kan öppna en ny förståelse för vad Gud är. Vid sidan om metaforer som “herde” och “herre” kan nya bilder hjälpa oss att tänka nya tankar, inte bara om Gud utan också om den mänskliga tillvaron.

Precis som mannen vid kattlådan förnöjt provar begreppet mamma på sig själv.

Han verkade väldigt nöjd med att kunna säga så om sig själv för att lyfta fram sin relation till kattungarna, som inte skulle överleva utan honom.

Mio Lindman är filosof och kolumnist