Är finlandssvensk teater beredd att diskutera frågor om vithet och icke-vithet på scenen?

För Svenskfinland är det här en blind fläck. Det är sjutton år sedan den första och hittills enda icke-vita här verksamma skådespelaren utexaminerad från Teaterhögskolan, men nu har man tagit ett första steg mot en diskussion om vithet på våra scener.

”Ingen är oskyldig! Konst inte bara speglar verkligheten, den konstruerar också realiteter och kan cementera rådande normer! Berättelser har makt, de formar verkligheten och hur vi ser på världen!”

På Åbo Svenska Teaters scen sitter koreografen / UrbanApas konstnärliga ledare Sonya Lindfors tillsammans med fria skribenten Maryan Abdulkarim och serverar tankar som ska få det finlandssvenska teaterfältet att öppna ögon och öron för nya tankar. ”Innan man kan nå en riktig förändring”, konstaterar Sonya Lindfors, ”måste man förstå vilka ideologier och vilken estetik som är rådande”.

- Och inse att, min norm är inte allas norm, tillägger Maryan Abdulkarim.

- Om en människas berättelse inte får plats i teaterns kanon, de pjäser som slår fast normen, det som klassas som normalt. Då syns den berättelsen inte, och syns den inte så existerar den inte. Och då blir den människans berättelse ingenting värd, citerar Sonya Lindfors den samiska regissören Pauliina Feodoroff.

Likheter med genusdebatten

Tolv år efter att genusdebatten småningom hittade till den finlandssvenska teatern, tas nu första försiktiga steg mot nästa normdebatt; den om vithetsnormen – den som utgår från att vit hudfärg är det normala i samhället.

Det handlar om vems berättelser som får plats på scenen, och hur man öppnar upp för dem som vithetsnormen automatiskt förvandlar till ”den andra”, dem som inte riktigt hör hemma här.

På samma sätt som man i Svenskfinland småningom började diskutera och problematisera scenens kvinnoroller, önskar nu ”Nätverket för tillgänglighet på teatern” att det på samma sätt är dags att problematisera vår teaters rådande vithetsnorm.

- Konst finns inte utan publik, och i dagens samhälle där teaterpubliken inte är homogen tycker vi att det också borde speglas till scenen, konstaterar nätverkets ordförande Noona Leppinen om detta nätverkets tredje "fortbildning i normkritik".

- I alla fall borde vi diskutera hur vi kan spegla vår samtid och vår närmiljö så att alla i publiken kan känna att det är viktigt och angeläget. Det handlar om mångfald och representation, frågor som finns i vårt samhälle, och då är det väl naturligt att de frågorna också får plats i scenkonstdiskussionen.

Det är intressant hur samma resonemang som genusdebatten lyfte fram blir aktuella på nytt inom ramen för diskussionen om vithetsnormen. Det är samma försvarspositioner, samma svårigheter att förstå att ”tolkningsföreträde leder till begränsad synvidd”, som den rikssvenska förkämpen i genusdebatten Birgitta Englin uttryckte det för svenska YLE 2003. ”Det handlar om normkritik, att kritiskt identifiera och utmana normer som finns, det handlar också om repertoarval och om att ge plats för samtida texter som har fötts i ett samhälle där genusfrågor är en del av verkligheten”.

Byt ut genus till icke-vithet, problematiken är identisk.

”Vi behövs alla i den här diskussionen”

Ett mål med seminariet var att öppna en dörr till en tematik som knappt någonsin varit aktuell inom finlandssvensk teater, och då handlar det förstås till en början om att inse att det överhuvudtaget finns någonting som borde åtgärdas.

- Ingen är oskyldig, konstaterar Sonya Lindfors. Speciellt med konstnärer är det här svårt, för vi konstnärer vill tro att vi är goda liberala människor som räddar världen. Men i den stund som jag börjar tro att jag är en god människa och inte behöver göra något, har jag förlorat spelet.

Seminariet gästades också av litteraturforskaren Maïmouna Jagne-Soreau, som doktorerar både vid Helsingfors Universitet och Paris-Sorbonne. Hon konstaterar att det nu skulle vara viktigt att ”diskutera den vita människans plats i det här sammanhanget, och att tillsammans diskutera vad en såkallad vit bundsförvant kan göra”.

- På samma sätt som vi också behöver män i Metoo-diskussionen, så måste vi komma bort från tanken att en vit människa inte på riktigt kan tala om en icke-vit människa. Jag kan förstå logiken i det resonemanget, men det är viktigt att växa bort från det eftersom vi behöver alla i den här diskussionen.

- Själv har jag inga problem med att identifiera mej med en vit man eller Mumin på scenen, eller med Tjechovs eller Ibsens figurer, och jag älskar Strindberg. Jag behöver inte någon som ser ut som jag för att jag ska kunna identifiera med personen. Men jag vet också att det inte gäller alla, exempelvis för min lillabror är det helt annorlunda.

- Men jag tänker att det inte handlar om att kasta bort allt vi haft, utan om att fundera på hur vi kan ge plats för något nytt.

Men ett problem är väl att Svenskfinland bara haft en icke-vit utbildad skådespelare, till hösten kommer en andra. Hur går man vidare om det är så enhetligt vitt?

- Jag tänker först och främst att, hoppas dessa två skådisar inte alltid måste spela icke-vita karaktärer, att det är det enda de används för. Det tänker jag så starkt att jag inte kan tänka något annat.

En enda utbildad icke-vit finlandssvensk skådespelare

Att man i Svenskfinland så ytterst sällan gett vithetsnormen ens en tanke, blir tydligt bara genom att studera det väldigt homogena skådespelarfältet.

Det är sjutton år sedan den första icke-vita skådespelaren utdimmitterades från teaterhögskolans svenska linje; Jerry Wahlforss. Sedan dess har han år efter år varit den enda. I höst får han sällskap, efter avslutade magisterstudier ska Tuuli Heinonen göra rollen som Jane Eyre på Åbo Svenska Teater.

Samtidigt som den finlandssvenska teatern i stort inte har ställt frågan om det här är problematiskt, har inte heller Jerry själv funderat på det.

- Nej, för det har aldrig funnits någon orsak för mej att fundera på det. Jag kommer inte ihåg att jag någonsin skulle ha fått feedback i stil med att jag inte skulle kunna göra en viss roll för att jag har annan hudfärg, och med mina kolleger har det aldrig kommit på tal.

Han har heller inte råkat ut för det som Maïmouna Jagne-Soreau var rädd för, ”på svenska har en mexikansk köksa varit den enda utpräglat icke-vita figur som jag har spelat”, berättar Jerry.

Bjöd seminariet dej på några nya tankar?

- Kanske mera än nya tankar så en insikt att det handlar om något som vi kommer att diskutera mycket mer i framtiden, ju mer inflyttning vi får. Det är en viktig diskussion, det känns som att vi tog några första stapplande steg nu men vi är ju här också långt efter Sverige eftersom det där finns icke-vita skådespelare på ett helt annat sätt än här.

Samtidigt konstaterar Maïmouna Jagne-Soreau att man inte kan behöva vänta på att fler icke-vita skådespelare kommer in på teaterfältet.

- Jag tror inte man behöver icke-vita skådisar för att kunna fundera på vithetsnormen på teatern. Det handlar om att ifrågasätta den vita människans ansvar och roll i förhållande till rasism, alla de frågorna, och man behöver inte ha icke-vita skådespelare för att göra det.

- Det första steget, tillägger hon, är att vi förstår att det är viktigt.

TILLÄGG (2 februari): 2016 utexaminerades Emil Grudemo el Hayek (född i Norrköping, Sverige) från Teaterhögskolan, men han är för närvarande enligt uppgift verksam i Sverige.