Filmrecension: The Florida Project – det magiska livet i marginalen
The Florida Project gör en varm om hjärtat. Det är en underbart vacker barndomsskildring men också en gripande berättelse om marginalisering och fattigdom. En film som är både magisk och ärlig.
Moonee (Brooklynn Prince) är sex år och bor med sin unga mamma Halley (Bria Vinaite) i the Magic Castle. Det är ett billigt motell i utkanten av Orlando, ett ytterområde omgivet av stora vägar, övergivna hus, en våffelbutik, en glasskios och ett grannhotell som heter Futureland.
Motellet är målat i en stark rosa färg och har lilafärgade dörrar. De granna färgerna är en bjärt kontrast till invånarna. Här bor de som inte har råd att bo någon annanstans.
Men för Moonee och hennes kompis Scooty (Christopher Rivera) är det här lika magiskt som en sagovärld. Under ändlöst långa sommardagar springer de runt och upptäcker nya platser, de spottar på parkerade bilar, smygtittar fnittrande på den gamla damen som solar topless. Ibland är det ändlöst tråkigt men då kan man alltid försöka tigga sig till en glass, som man sedan delar.
Dyker det upp ett barn till, Jancey (Valeria Cotto), får hon också följa med på äventyr, fast först får hon en rundtur längs motellets långa korridorer ”här bor en man som blir arresterad väldigt ofta och hit får vi inte gå in, men vi gör det ändå.”
De här barnen strövar omkring och rör sig på häpnadsväckande stora områden. I tider då barn hela tiden passas och skjutsas omkring slås man av hur de här barnen får leka och röra sig helt fritt. Och hur roligt de har det i sitt magiska paradis.
Men för Moonees mamma är magin inte lika närvarande. Halley är arbetslös och arbetsförmedlingen kan inte ens erbjuda henne bussbiljetter. Hon kämpar med att kunna betala hyran varje vecka trots att hon ihärdigt försöker sälja parfym på parkeringsplatsen till ett hotell för de rika turisterna.
Halley är tuff och arrogant men vi anar att det under ytan finns en annan sida. Hon ser kanske inte ut som en glansbildsmamma men hon älskar sin dotter.
Moonee tar förstås efter sin mamma och är lika rapp i käften och självsäker. Men också en skarp iakttagare av de vuxna. ”Jag vet alltid när de vuxna tänker börja gråta.”
Bria Vinaite som spelar Hally är otroligt bra (hon upptäcktes av regissören Sean Baker via hennes Instagramkonto). Och Brooklynn Prince som spelar Moonee är ett kap. Sällan ser man så här bra barnskådespelare.
Willem Dafoe spelar Bobby, chefen på motellet (och är Oscarsnominerad för bästa biroll). Bobby är för det mesta superirriterad på Moonee och hennes kompisar men känner ändå ett slags faderligt ansvar. Han är oftast den enda som faktiskt vakar över barnen.
Paradiset har en baksida
Titeln The Florida Project har en dubbel betydelse, dels syftar det på engelskans ord för statligt subventionerade förortsbostäder och dels på arbetsnamnet Walt Disney hade när han började planera Walt Disney World i Florida.
Filmen speglar också den här dubbelheten. Hur Mooney och Halley är de som skuffats undan, som marginaliserats och nu lever i skuggan av paradiset.
Moonee är ännu för ung för att inse det här. Men vi vuxna åskådare ser baksidan och anar farorna. Den underbara frihet barnen har att ströva runt beror på en krass verklighet.
Barndomens ändlösa sommardagar varar inte för evigt. Och när sedan saker börjar gå snett eskalerar de snabbt.
Lika mycket som hjärtat blir varmt av att följa de här barnens lek, lika ont gör det när leken tar slut.
Finalen är förkrossande eller vacker. För den här filmen har ett slut som kan tolkas på olika sätt.
Men först måste du följa Moonee och hennes vänner in i deras magiska värld för att förstå varför de sedan springer iväg. Och vart de beger sig.
