Kjell Westös livsverk prisbelönas: "Utan mina fiktiva gestalter skulle jag ha dukat under"

Författaren Kjell Westö får Svenska litteratursällskapets största årliga pris, Tollanderska priset om 40 000 euro, för sin senaste roman Den svavelgula himlen och sitt litterära livsverk.

- Jag blev överraskad och förbluffad när jag fick veta att jag skulle få det. Det är ett stort pris, för en bok men också för det litterära livsverket. Det fanns saker i prismotiveringarna om boken som gjorde mig jätteglad. Det stod att det är en bok om samhällsförändringar och om hur svårt vi har att bryta oss loss ur våra roller – könsroller, de som har med etnicitet att göra, klass, och så vidare, säger Kjell Westö.

Jag träffar Westö hemma hos sig på Skatudden i Helsingfors, en knapp vecka före Svenska litteratursällskapets årshögtid där åtskilliga priser delas ut.

- En del av överraskningen kom väl av att jag kände mig ganska ung för att få pris för mitt livsverk. Jag är 56 och känner att jag har jättebra flow. Först tänkte jag att är jag faktiskt värd det här, men så tänkte jag att jag skrivit yrkesmässigt i snart 36 år, gett ut böcker i 32 och satt all min kraft på att skriva romaner i över tjugo år, säger Westö.

Författaren själv räknar in i sitt livsverk också det arbete som han gjort mycket av, men som inte syns, nämligen resor, matinéer och bokkvällar med läsare.

Överdrivet prisfokus på bekostnad av sakfrågor

Samtidigt som Westö uttrycker stor tacksamhet över Tollanderska priset och de åtskilliga andra litterära priser och medaljer han belönats med under de senaste tjugo åren, anser han att fokuset på priser i dag delvis är överdrivet.

Hur förhåller du dig till litterära priser överlag?

- Jag är utan tvekan en jättegynnad författare. Det är klart att jag haft besvikelser under min författarkarriär, men om jag är ärlig så har motgångarna varit färre och mindre än ärebetygelserna och framgångarna. Priser är ett sätt att uppmärksamma litteraturen och konsten, det kan man inte klandra. Men priser har fått en allt större roll och där finns kanske ett överdrivet fokus på priser, nomineringar och listor, kanske på bekostnad av vad som faktiskt står i böckerna och den diskussion vi borde föra om viktiga samtidsfrågor, säger Westö.

Mer komplicerade än priser utan kandidatuppställning är så kallade shortlistnomineringar.

- Det finns något komplext och besvärligt i att ställa upp böcker bredvid varandra och välja den bästa. Granskar vi det filosofiskt går det inte att tävla i konst. Konst handlar om smak och genrer och inriktning, säger Westö.

Tollanderska priset är bara ett av flera priser som SLS delar ut varje år, men det är det största om hela 40 000 euro. Är det mycket eller lite pengar för dig? Anser du att det behövs det så här stora priser - man kan ju omfördela summan på flera mottagare?

- Jag känner mig inte kompetent att svara på frågan om summan är för stor. En sak som karaktäriserar SLS:s prisutdelning är att priserna är generöst tilltagna, de delar ut också många andra priser om 20 000 euro. Även om jag är en författare med gynnad tillvaro i Svenskfinland på det sättet att jag faktiskt kan leva någorlunda på det jag skriver, är 40 000 euro också för mig väldigt mycket pengar.

Inga fler episka romaner, men två nya romaner på gång

Kjell Westö har redan tidigare sagt att han planerar frångå de episka romanerna som han känd och erkänd för. Den första var genombrottsromanen Drakarna över Helsingfors 1996 och Den svavelgula himlen som nu belönas blir hans sista roman som sträcker sig över flera decennier och generationer. Men han vill inte avslöja mycket om det han har på gång.

- Det har varit tufft att skriva böckerna emellanåt men på intresset och mottagandet har jag aldrig kunnat klaga. Det har varit fina år, nu ska man aldrig säga aldrig, men jag hade en distinkt känsla när jag skrev Den svavelgula himlen att det är sista gången jag skriver en sådan bok. Men jag kan ha fel, det kan hända saker i tillvaron som förändrar läget.

- Men det betyder inte att jag tänker sluta skriva romaner, jag håller redan på med en bok och har en idé till ännu en, så till åtminstone två romaner har jag idéerna.

Det blir kortare berättelser på 200-300 sidor. Den Westö skriver på som bäst utspelar sig helt i nutid, och den som fortfarande är på idéstadiet utspelas helt och hållet längre bak i historien.

Varifrån har du fått inspirationen till den du hunnit längre på?

- Den jag håller på med är delvis inspirerad av min kärlek till skärgården. Jag har byggt en fiktiv skärgårdsmiljö, som Ramslandet i Den svavelgula himlen med den skillnaden att jag har tänkt att hela berättelsen utspelar sig i skärgården. Jag har också tänkt att det ska handla mycket om musikens värld.

Tänker du att du en dag lägger ner skrivandet helt och hållet?

- Jag måste ge två svar på frågan. Ibland har jag upplevt att jag inte har riktigt samma kärlek till skrivande som somliga av mina skrivande kollegor och vänner. Mina romaner föds ju ur motstridigheter och konflikter inne i mig själv och som jag upplever i världen, så där finns ett element av kamp och smärta i att skriva ner dem. Ibland har jag tänkt när en kollega kan prata om hur mycket hen älskar att skriva att det för mig är mera ambivalent, jag både älskar och hatar det, säger Westö.

- Men det är samtidigt så – och det här svaret är viktigare – att jag har gjort det hela mitt liv, jag har behövt det. Jag skulle antagligen ha dukat under för mina inre motstridigheter utan mina fiktiva gestalter. Det har blivit en integrerad del av mig. Jag kan bara tänka på ett skäl till att jag inte längre skulle skriva alls och det är att jag inte längre orkar och kan, om jag till exempel mister minnet. Om jag får behålla mig själv så kommer jag nog att skriva alltid, avslutar Westö.

Lyssna också på bokpodden Hietanen & Henrikson #32 med Kjell Westö som gäst här.