Maximilian's Discoteque - Vasaungdomarnas vattenhål på 70- och 80-talen
Ralf Ahrner och Lars Haglund skötte om studentkårens festarrangemang vid Åbo akademi i mitten av 1960-talet, när de fick en idè om att grunda ett diskotek i Vasa.
De körde omkring i stan en vårvinterkväll 1968 när de såg en lokal som kanske skulle kunna passa på Storalånggatan.
När de såg en att hyra-lapp på dörren till gamla krogen Cella Vasaensis var saken klappad och klar.
Hastigt och lustigt diskoteksägare
Grabbarna tog mod till sig och gick och bad om ett litet banklån. Det blev grönt ljus till deras stora förvåning, och plötsligt fann de sig som diskoteksföretagare tillsammans med bröderna Karl-Erik och Bencco Holm.
– Det var verkligen ingen stor summa vi fick låna, så vi köpte det mest nödvändiga som möbler och mattor och sånt.
Men mycket gjorde vi själv, säger Ahrner. T.ex. armaturer gjorde vi av stora plaströr med 10-15 cm diameter.
Gjorde det mesta själv
Dem kapade de i 10-20 cm långa delar och satte upp ovanför de runda borden.
Och väggarna målades mörkgröna. På vinden där på Storalånggatan 32 hittade grabbarna en massa skrot i alla möjliga schatteringar och storlekar.
Allt guldsprayades och hängdes upp på väggarna.
– Det såg snyggare ut än man kunde tro, skrockar Ahrner.
Några månader senare, den 5:e juli 1968 öppnades så Maximilian's Discoteque.
Det blev ingen dundersuccé på en gång, berättar Ahrner. Då fanns ingen ölförsäljning och åldersgränsen var 15 år.
En vanlig lördagkväll kunde de få in 100 - 150 betalande. Onsdag och fredag var glest besatta.
Bingon räddande ängel
– Men vi överlevde genom bingo, vet du! Det var populärt värre vid den här tiden. Det räddade hela verksamheten för oss, säger Ahrner.
Förutom vi och bröderna Holm dök det nu upp en annan delägare. Han hette Peter Herler och kom för många ungdomar att personifiera diskot.
Han hade ett yvigt skägg och liknade mannen på den berömda affischen, den som alla trodde var Karl Marx.
– Vi är inte helt säkra på vem det är än idag, medger Ahrner. Men vi tror att det skulle kunna vara Maximilian av Mexico som levde i mitten av 1800-talet.
Mellanölet borgade för stor succé
Den första september 1969 släpptes mellanölet fritt - och visade sig bli den avgörande orsaken till att lyckan svängde totalt över en natt.
I juni 1970 fick ägarna tillstånd att sälja mellanöl på sitt etablissemang, och åldersgränsen höjdes i samband med det till 18 år.
Direkt följande vecka höll Vasa-festivalen sin kvällsklubb på Maximilian's - och då var deras lycka gjord.
Köer runt hörnet varje helg
– Efter det var det fan i mej fullt varenda fredag och lördag i 10 år framåt, skrattar Ralf Ahrner.
Onsdagar och söndagar lyckades ändå inte lika bra, så verksamheten koncentrerades till veckosluten.
Ahrner minns att köerna mest varje helg sträckte sig runt gathörnet in på Hovrättsesplanaden.
– Egentligen borde vi ju ha tagit högre inträdesavgift och förtjänat lite mer. Men det var skoj att se de här köerna för en företagare.
Solveig Stenlund dansade ofta på Maxi
En som ofta stod i kön den här tiden var Solveig Stenlund. Hon och tjejkompisarna hängde på Maximilian's mest varje veckoslut.
Hon minns det som en oerhört fri och skojig tid.
– Först skulle man uppföra sig ordentligt för Herler, så att man överhuvudtaget kom in.
– Vi var nog ganska många som innan vi fyllde 18 år körde med förfalskade id-papper. Inte var de speciellt bra gjorda, men de funkade för det mesta.
Sen var det bara att traska upp för trapporna och lämna in kappan till garderobiären. Och kasta sig in i dansens virvlar, träffa folk och ha kul.
– Det var tider det, säger Stenlund. Man kom tidigt och gick hem tidigt på den här tiden. Klockan 00.30 kom "valomerkki", dvs ljusblinkningen som förkunnade att kvällen var slut.
Guldåldern varade drygt ett decennium
Ralf Ahrner jobbade mest administrativt den här tiden och ansiktet utåt blev Peter Herler.
Ahrner och Haglund prövade också på att driva diskoteket Ludwig's i Jakobstad, men det fick de lägga ned som olönsamt 1975. Maximilian's däremot gick bra ytterligare en sju - åtta år.
Fullt ös varje helg var det, det kommer också undertecknad ihåg. Jag frekventerade stället flitigt under åren 1979 till kring 1984.
Och där någonstans i mitten av 1980-talet tog sagan om Maxi slut.
– Vi sålde till en entusiastisk ung entreprenör som tyvärr fick lägga ned efter något år. Diskovågen var över.
Vinddriven existens var MA Numminen
Ralf Ahrner började studera till civilekonom 1976 i Umeå och blev sedan direktör på en av Sveriges storbanker.
Han minns många roliga anekdoter från sina år som diskoägare, men säger att en del av det inte passar sig att berätta om i nationell radio.
– En del prominent folk träffade jag nog under Vasa-festivalens kvällsklubb. T.ex. Arja Saijonmaa var där, och en ung MA Numminen som vi misstog för en "vinddriven existens".
Vet ni inte vem jag är, sa han. Jag ska ju uppträda här ikväll. Och då såg vi att det var vår stjärnartist, och han kom in, avslutar Ralf Ahrner.
Lyssna på Vegas stora diskokväll onsdagen den 7 februari kl. 17.30-21
