Samiska aktivister vädrar morgonluft: ”Ingenting annat älskar mig lika mycket som jorden och jag älskar jorden mer än något annat”
Tisdagen den 6 februari firar vi Samernas nationaldag till minne av den första samiska kongressen som ägde rum i Trondheim denna dag år 1917. Inför dagen tar vi oss en titt på den samiska aktivismen och artivismen som blivit allt mer synlig under de senaste åren.
- Jorden och naturen. Närheten och kontakten med den betyder allt. Ingenting annat älskar mig lika mycket som jorden och jag älskar jorden och naturen mer än något annat.
För den samiska artivisten Jenni Laiti är kontakten med naturen en outsinlig kraft som ger ork att vårda och ta vara på den, som gör att hon oförtröttligt orkar kämpa för samernas och urfolkens rättigheter - även om det ibland känns som att strida mot vindmöllor.
De senaste åren har den samiska aktivismen intagit en synlig plats i såväl det massmediala som det offentliga rummet.
En av de mest synliga aktivisterna är Jenni Laiti som kämpar för samernas och urfolkens rättigheter både genom att stå på barrikaderna och genom sin konst.
Många anser att Jenni Laiti hör till dem som starkast bidragit till att väcka nytt liv i dagens samiska aktivism, ett engagemang som väver samman det lokala med ett globalt engagemang.
En av dem som forskat i samisk aktivism idag, och som också följt Jenni Laiti i hennes arbete, är Moa Sandström, doktorand i Samiska studier på Institutionen för språkstudier/Vaartoe – Centrum för samisk forskning i Umeå.
Enligt Moa Sandström är det många frågor som aktualiseras i den samiska artivismen idag:
- Om jag skulle lista det som manifesteras genom den aktivistiska konsten idag är det bland annat integritet, respekt, omtanke och självbestämmande. Det handlar om att göra sin röst hörd och samiska röster hörda. I hög grad synliggör man frågor som handlar om naturen och synen på naturen, om människans plats i kretsloppet, om exploatering och miljöförstöring, samt om klimaträttvisa.
- Man tar också fasta på frågor om relationer och hälsa, frihet och kärlek. Till viss del handlar artivismen om att problematisera sådant som kulturell appropriering, hur samer representeras (eller inte), rasism och stigmatisering, heteropatriarkatet, kapitalismen och kolonialismen. Samtidigt bemöts detta genom uttryck av stolthet, maktmotstånd och dekolonisering. I stora drag är artivismen en uppmaning till ett individuellt, kollektivt och globalt paradigmskifte i hur vi relaterar till varandra inklusive planeten.
- Den samiska artivismen handlar om den samiska aktivismen, om den samiska kampen, om det samiska folket, om samiskt liv, om livet, och om att man vill leva i frihet, tillägger Moa Sandström och konstaterar i samma andetag att den aktivistiska konsten är ett av flera olika möjliga sätt att uttrycka frågor som är centrala och viktiga för samiska individer och det samiska kollektivet idag.
Kulturella krockar
När Finland firade 100 år ifjol upplystes många byggnader och monument runtom i världen i blåvit belysning.
På hemmaplan lyste man bl.a. upp Åbo slott och utsiktstornet Näsinneula i Tammerfors i blåvit festskrud.
Och inte minst Saana-fjället i Enontekis. Något som väckte debatt isynnerhet bland en del samer, som undrade om de som stod bakom ljusprojektet var medvetna om fjällets historiska såväl som andliga betydelse för samerna som en helig plats.
Forskaren Taarna Valtonen hörde till dem som förundrade sig över att man på Finland 100-festårets officiella webbplats inte nämnde hur viktigt Saanafjället är för samerna. Man framhävde enbart fjällets ”mångskiftande betydelse för finländarna”.
I en intervju för Yle konstaterar Taarna Valtonen att finländarna inte vistats i närheten av fjället förrän efter andra världskriget när tyskarna låtit bygga en väg till Kilpisjärvi.
- Jag vill inte kritisera ljuskonstnären, utan tänkesättet som gör gällande att samerna inte finns, säger Valtonen.
Ljuskonstnären Kari Kola försvarade sig med att fjället är viktigt för honom personligen sedan barnsben och att han varit i kontakt med både Sametinget och Enontekis kommun när han började planera ljusprojektet.
Kola säger också att han på detta sätt såg en möjlighet att lyfta fram den samiska kulturen.
Nunnuka lai-laa som motkraft
På självständighetsbalens efterfest uppträdde den samiska rapartisten Ailu Valle, som tillsammans med manskören Semmarit framförde låten ”Nunnuka-lai-laa”.
Låten för osökt tankarna till Pirkka-Pekka Petelius och Aake Kalliala, som i sketchprogrammen ”Hymyhuulet” och ”Pulttibois” gjorde sig lustiga över såväl samer som romer.
I ett flertal sketcher får vi möta de smutsiga och nersupna samegubbarna Naima-Aslak (Petelius) och Soikiapää (Kalliala) som lallar runt och gnolar ”nunnukkalailaalailaa”.
Låten ”Nunnuka lailaa” finns på Mikko Alatalos skiva ”Kaikilla mausteilla” (1988) och handlar om hur folket festar på fjällhotellet medan renskötaren tassar runt i sina tossor fyllda med hö och jojkar.
För några år sedan gjorde rap-artisten Uniikki också en låt med titeln ”Nunnuka lai-laa”– en låt som väckte en hel del debatt om artistens okunskap om vilka negativa konnotationer låtens titel väcker. Om hur videon och låttexten än en gång spär på en stereotyp bild av och uppfattning om samerna och Sameland.
ja tääl on teltta pystys jos oot pikkumahista vailla en ilkee kuhan freestailaa vaan tääl pohjolan riistomailla tääl liikaa poroi ja liian vähä helmii tsiksei voit lähtee mun mukaan mut kullankaivaja kaveris ei 7/nunnukanunnuka lailaa laa laa mä haluun sut mukaa bailaa laa laa nunnukanunnuka lailaa laa laa soi pohjolan maillaa laa laa – ur ”Nunnuka lai-laa”
Som ett motdrag beställde Sametingets ungdomsråd en låt med titeln ”Nunnuka lai-laa” av rapparen Ailu Valle, hemma från Kaamasmukka i Utsjoki.
Uppdraget var att skriva en underhållande, provokativ och informativ text om samerna.
Nunnuka-lai-laa, leila löi lailaa, saamelainen aina bailaa. Vai oliks se sittenkään niinku luulit, aijaa. Ei hättää, tule kuuntelemmaan, ei tiedolla ole rajjaa. – ur Ailu Valles låt ”Nunnukka lai-laa”
Ailu Valle fortsätter på den stig som tv-serien ”Märät säpikkäät” (2012-13) stakade ut där de samiska tjejerna Suvi West och Anne-Kirste Aikio med hjälp av humor och självironi strävade efter att slå hål på myter om samer och det samiska.
I andra säsongen av ”Märät säpikkäät” introducerade West och AIkio de finska damerna Leila Ala-Pillu och Laila Perseinen som inte spottade i glaset och som inte drog sig för att sprida rasistiska vitsar omkring sig. Hö till hår hade de också och dåliga tänder …
Ailu Valles låt ”Nunnuka lai-laa” är ett lysande exempel på hur man effektivt kan ta tillbaka makten över symboler och språket med hjälp av humor och ironi.
Sist och slutligen handlar det ju om vem som har rätt att definiera en grupp – i det här fallet ett urfolk.
Ofta är det majoriteten som har makten och som tar sig rätten att utifrån och ovanifrån fastställa vad som kännetecknar en viss grupp.
Härav uppstår ofta schablonmässiga och stereotypa uppfattningar som det är svårt för den som befinner sig i underläge att skaka av sig eller opponera sig emot.
Frågan är om det är av aningslöshet, oförståelse eller okunskap som man begår övertramp. Eller om man gör det på pin kiv eller ”på skämt”?
Varför får man inte twerka i samedräkt?
Våren 2016 skapade konstnären Jenni Hiltunen rubriker med videon ”Grind” som var utställd på konstmuseet Kiasma.
I videon twerkar en kvinna bl.a. iförd en svart latexbody och en oäkta manlig samedräkt.
I Helsingin Sanomat (6.1.2018) berättar Petra Laiti, ordförande för Finlands Sameungas förbund, att den videon gjorde henne till sameaktivist.
I september 2016 demonstrerade Petra Laiti och några andra sameunga mot videon i Kiasma genom att sitta tysta framför videon i felvända samedräkter – ett traditionellt samiskt sätt att visa avvikande åsikt.
Det är inte första gången samedräkten väcker diskussion: än poserar en Miss Finland eller en riksdagsledamot i fejksamedräkt, än används oäkta samedräkter för att marknadsföra Finland som turistmål.
Det här är kanske det mest synliga sättet att överta kulturella uttryck, föremål eller symboler och använda dem för egna syften eller för egen vinnings skull.
För det mesta är det ytan man fastnar för, dvs. bilden av ”det samiska”.
Risken är överhängande, och oundviklig, för att man därmed förenklar och banaliserar, förvrider och exotiserar det man vill signalera och lyfta fram.
För samerna är samedräkten, gákti, en andra hud. Samerna bär på sin historia, sin identitet och sitt kulturella arv i dräkten.
Det som för en utomstående bara är ett plagg är något helt annat för en same: ett arv och en släkthistoria, en karta och en kompass som berättar såväl för en själv som för andra vem du är och varifrån du kommer.
Konsten som ett verktyg i kampen för samiska rättigheter
Under de senaste åren är det framför allt de samiska musikerna, bildkonstnärerna och teaterarbetarna som stigit fram för att utgöra en motkraft.
Med hjälp av konsten har man lyckats rikta fokus på aktuella samhälleliga och politiska frågor liksom frågor om kulturell appropriering, dvs. fall där någon som tillhör en kultur av hög status anammar någonting från en kultur av lägre status för sina egna syften.
Till de mest synliga samiska aktivisterna hör konstnärsgruppen Suohpanterror som sedan år 2012 skapar debatt och diskussion om angelägna samiska frågor med hjälp av konst där man på ett underfundigt sätt använder sig av populärkulturens, reklamens och propagandans formspråk.
Med hjälp av denna artivism har man velat rikta såväl allmänhetens som beslutsfattarnas fokus på allt från gruvdrift och vattenkraft till skogsavverkningar och fiskeförbud.
Ingrepp, intrång och åtgärder som begränsar samernas rätt till landområden och som kringskär möjligheterna för samerna att idka renskötsel eller fiske enligt traditionsenliga metoder.
Kampen handlar i hög grad om miljöfrågor och landrättigheter, men också om mänskliga rättigheter, minoritetsrättigheter och urfolksrättigheter, om rätten att idka traditionella näringar, om att trygga utbildning, vård och omsorg på det egna modersmålet, om att skapa möjligheter för en livskraftig kultur och att stöda de samiska språken, om att motarbeta diskriminering och rasism.
Jenni Laiti är talesperson för det i övrigt anonyma artivistnätverket Suohpanterror som samlar konstnärer och aktivister från olika kulturområden och olika orter runtom i Sápmi.
Jag ringer upp Jenni Laiti, som bor och verkar med Jokkmokk som bas, för att höra vilka målsättningarna varit och är med Suohpanterror och hur väl man lyckats nå sina mål.
- Våra två mest centrala målsättningar är att stärka, stödja och främja den samiska självbestämmanderätten samt att värna om och beskydda naturens mångfald.
Inom nätverket diskuterar, kritiserar och kommenterar man olika frågor, men Jenni Laiti är noga med att framhålla att det viktigaste arbetet sker på gräsrotsnivå:
- Suohpanterrors andliga hemvist är i gräsrötterna. Givetvis är det viktigt att diskutera och att debattera, men minst lika viktigt är det att komma fram till egna lösningar som handlar om konstruktiva konflikter och proaktiv verksamhet.
Under de senaste fem åren har Suohpanterror varit en central aktör i den samiska samhällsdebatten, men Jenni Laiti vill gärna se aktivistgruppen som en kugge i ett större maskineri:
- Vi har agerat inspiratörer. När vi varit modiga i någon fråga har andra hakat på. Vi kan inte ensamma ändra på sakernas tillstånd, utan det sker tillsammans med många andra aktörer.
Jenni Laiti är glad över att Suohpanterror och andra aktivister och artivister under de senaste åren lyckats sprida kunskap om samerna vilket lett till en förhöjd kunskapsnivå och ökad medvetenhet om olika frågor som är viktiga för samerna.
- Det är givetvis viktigt att vi diskuterar och för dialog med majoritetsbefolkningen, men det är än viktigare att vi diskuterar samer sinsemellan. Att vi uppmuntrar och inspirerar varandra, att vi visar exempel för de unga på hur man kan förändra saker till det bättre. Det är oerhört viktigt att också öka medvetenhet i de egna leden.
Samtidigt som Jenni Laiti gläds över att allt fler människor känner till och är införstådda med samernas kultur och livsvillkor och också uttrycker sitt stöd för samernas rättigheter är hon pessimistisk vad beträffar folk med politisk makt:
- På beslutsfattarnivån är man inte lika förstående. Största delen av de samefrågor som varit uppe på statlig nivå har kullkastats. Mitt hopp står till vanliga människor och att vi tillsammans kan åstadkomma en förändring. Vi har alla en förmåga att ändra på saker och ting om vi så vill.
De samiska artivisterna utgör en kraft som förenar och inspirerar det samiska samfundet. Bland många unga samer ser man dem som föregångare och förebilder.
Moa Sandström vittnar om att många unga idag ägnar sig åt konst med tydliga politiska eller aktivistiska budskap.
- Man kan identifiera sig med varandra på olika sätt, men allt fler tar steget att uttrycka sig på liknande sätt när man har förebilder som banat väg och som pushat på gränserna för vad man kan säga och hur man kan säga det.
Ishavsbanan och fisket i Tana älv aktuella frågor
På frågan om vilka frågor som är aktuella för Jenni Laiti och samesamfundet just nu lyfter Jenni fram den planerade järnvägsbanan från Bottniska viken till Norra ishavet – en infrastrukturell satsning från den finska och den norska staten som framför allt skulle tjäna den växande fartygstrafiken från Kina och Fjärran Östern genom Nordostpassagen.
- Järnvägen är ämnad att transportera bl.a. fossila bränslen, gas och virke, och tanken är också att öka gruvdriften, konstaterar Jenni Laiti.
Som bäst utreder man vilken rutt som skulle vara det bästa alternativet av fem: Rovaniemi-Kirkenes, Kemijärvi-Alakurtti-Murmansk, Torneå-Narvik, Kolari-Narvik eller Kolari-Kilpisjärvi-Skibotn-Tromsø.
- Om och när järnvägen byggs är det fråga om det största hotet mot samernas kultur någonsin. Järnvägsbanan kommer att klyva samernas landområden itu och stycka dem i små bitar, slår Jenni Laiti fast.
En annan fråga som är aktuell är Tana-avtalet mellan Norge och Finland som trädde ikraft ifjol våras - ett avtal som begränsar fisket i Tana älv med avsikt att återställa de försvagade laxbestånden i älven. Begränsningarna påverkar lokalbefolkningens möjligheter och rätt att bedriva traditionellt fiske.
Ifjol somras krävde aktivistgruppen Ellos Deatnu självbestämmanderätt för samerna att bedriva traditionellt fiske i Tana älv.
Under sommaren bodde Ellos Deatnu-gruppen i kåtor på ön Tiirasaari i Tana älv.
Gruppen förklarade ön vara ett moratorium där självbestämmande råder och att man har rätt att bedriva traditionellt samisk fiske.
Moratorium kommer gälla tills Norge och Finland öppnar upp för ett nytt avtal där man tar hänsyn till områdets traditionella fiske.
Jenni Laiti deltog i Ellos Deatnu-gruppens protest på ort och ställe:
- Vi ville inkludera hela lokalsamhället på bred front, och det blev en oerhört fin process som genomfördes tillsammans med lokalbefolkningen med deras behov och deras mål för ögonen. Att verka tillsammans ger kraft, hopp och tro på framtiden.
Under detta år kommer Jenni Laiti att återvända till Tiirasaari, och förhoppningen är att Ellos Deatnu-gruppen kan inspirera och hjälpa andra att upprätta lokala moratorier på olika håll i Sápmi.
Därutöver kommer Jenni Laiti framför allt att koncentrerar sig på frågor kring skog och miljö.
Hon planerar att tillbringa mycket tid i Enareskogarna för att lyssna på såväl skogens som lokalbefolkningens berättelser.
- Målet är att hitta lokala lösningar på globala problem.
Förutom detta ser Jenni Laiti också fram emot det arbete som Sametinget i Finland och finska staten satt igång för att inom ramen för en sannings- och försoningskommission försöka sammanställa och beskriva övergrepp och oförrätter som ägt rum och ge rekommendationer och förslag på vidare åtgärder.
Digitala medier gör kampen synligare
Sociala medier och en tilltagande digitalisering har gjort det lättare för samerna att knyta kontakter och att skapa nätverk såväl inom det vidsträckta Sápmi som utanför Sameland.
- Suohpanterror uppstod som ett nätverk på sociala medier och artivistgruppen skulle knappast finnas till i sin nuvarande form om det inte var för sociala medier, säger Jenni Laiti.
Moa Sandström konstaterar för sin del att den aktivistiska konsten fortsättningsvis finns på de traditionella konstarenorna, men att man i allt högre grad flyttar konsten till offentliga miljöer där man använder den i protest- eller demonstrationssammanhang eller som gatukonst.
Hon ser också en stor skillnad i hur man utnyttjar sig av de tämligen lättillgängliga digitala verktygen idag jämfört med för tio år sedan:
- Konstnärer eller konstnärligt lagda personer använder sig av digitala verktyg för att visualisera samiska rösters problematiserande av rådande förhållanden i Sápmi i relation till de överlappande statsmakterna eller andra intressenter i det geografiska Sápmi.
- De digitala kommunikationsverktygen och sociala medier har också en enorm betydelse för spridningen av artivismen eller för dokumentationen av den aktivistiska kampen. Den spridningen fungerar inte enbart som informationsspridning utan spridningen kan också ha en mobiliserande effekt såtillvida att budskapen och synliggörandet av att den här kampen aktivt bedrivs når en mycket större grupp människor och når geografiskt sett långt bortom den fysiska platsen där konsten figurerar eller aktionen utförs.
Urfolken en stor familj med täta kontakter
Under senare år har också urfolken världen över gått in för ett intensifierat samarbete kring frågor som förenar dem. Detta gäller inte minst kampen för land och naturresurser, klimat- och miljöfrågor.
Moa Sandström konstaterar att det är väldigt tydligt hur samiska aktivister idag använder sig av sociala medier för att koppla upp sig med en global urfolksrörelse eller med andra mer specifika urfolksrörelser som Idle No More som varit betydelsefull för t.ex. Suohpanterrors verksamhet.
Den globala kampen för urfolkens rättigheter sker på och via sociala medier, men också ute i verkligheten på barrikaderna.
- Dessa två kamper sker parallellt och stöder varandra på väldigt intrikata och betydelsefulla sätt. Flera samiska aktivister och andra urfolksaktivister samlades för att demonstrera under klimatmötet COP21 i Paris hösten 2015 och hösten därpå reste man till urfolksmarkerna i Standing Rock för att protestera mot en planerad oljeledning genom North Dakota i USA. Många deltog i kampen på plats, men många deltog också i kampen via sociala medier, säger Moa Sandström som noterar att representanter från Standing Rock i sin tur kom till Gállok utanför Jokkmokk för att protestera mot en planerad gruvetablering där.
Jenni Laiti betonar att samarbetet mellan urfolk världen över är väldigt viktigt ur olika synvinklar:
- Vi är en och samma familj. Jag följer aktivt med vad som händer i urfolksvärlden. Det ger kraft och inspiration att se vad andra sysslar med. Vi planerar olika samarbeten tillsammans och funderar på hur man kan skapa nätverk och vi delar med oss av våra erfarenheter. Banden mellan olika urfolk växer sig starkare och viktigare år för år.
Enligt Moa Sandström är konsten ett betydelsefullt verktyg i den globala aktivismen:
- Konsten är det universella språket. Du kan uttrycka budskap i konsten som kan uppfattas av en annan eftersom frågorna är de samma, men också för att konsten alltid har någon form av abstraktion i sig. Du gör alltid din egen tolkning av konsten och därför finns det väldigt många som kan ta den till sig och utläsa budskapet som finns i den på sitt sätt.
- Man kan säga att digitala kommunikationsverktyg är väsentliga för en globaliserad urfolksrörelse och att använda sig av konsten i det sammanhanget är ett väldigt effektivt sätt att visualisera hur de frågor som är aktuella ur ett samiskt aktivistiskt perspektiv i många fall är de samma för övriga urfolk världen över, säger Moa Sandström.
Samisk artist = aktivist?
Liksom den samiska aktivismen vädrar den samiska kulturen morgonluft och många samiska artister, filmskapare, skådespelare och författare har stått i rampljuset under senare tid.
Detta är givetvis en källa till stolthet inte minst för samerna själva och man gläds över att samernas röster blir hörda och uppskattade på olika sätt och i olika forum.
I slutet av 1980-talet konstaterade den samiska konstnären Synnøve Persen att en samisk konstnär skiljer sig från en konstnär från majoritetsbefolkningen i det att hen inte enbart kan sitta i sin ateljé och skapa konst, utan att det förutsätts att hen deltar i olika verksamheter – inte minst i politiska aktiviteter för att främja den samiska kulturen.
För en samisk konstnär kan det med andra ord vara svårt att ”bara” vara konstnär. Man förutsätts nästan delta i kampen för samiska angelägenheter och frågor på olika sätt.
Det är uppenbart att samisk aktivism och artivism under de senaste åren tagit plats i det offentliga rummet på ett sätt som vi inte sett sedan renässansen för den samiska musiken och litteraturen på 1960-70-talet, eller de högljudda protesterna mot vattenkraftsbygget i Alta-Kautokeinoälvarna i norska Finnmark under 1970-80-talet.
Frågan är om man kan mäta i hur hög grad eller på vilka sätt den samiska artivismen inverkar på den allmänna opinionen eller på beslutsfattare idag.
- Att konst och artivism påverkar människan både mentalt och emotionellt råder det ringa tvivel om, men det är svårt att peka på direkta orsakande och verkande samband mellan konst och politiska beslut eller allmän opinion, säger Moa Sandström.
Enligt Moa Sandström är det tydligt att samisk konst, och inte minst den s.k. politiska konsten, i större utsträckning än tidigare figurerar på arenor utanför Sápmi och i sammanhang där det samiska inte är norm.
- Det i sin tur betyder att samiska röster tar större plats och andra platser, och att representationen av vad som är samiskt breddas och att kunskapen om samer, om samisk kultur och samhälle, och inte minst skandinavisk samepolitik, potentiellt sett ökar hos den icke-samiska majoritetsbefolkningen.
De samiska konstnärerna kan i sin tur välja olika vägar och strategier för att nå ut med sitt budskap.
Enligt Moa Sandström väljer en del att förhålla sig till majoritetssamhällets blick eller majoritetssamhället som mottagare medan andra struntar i den. I vissa fall går dessa förhållningssätt hand i hand och fungerar parallellt. Båda vägarna kan ses som strategiska för att främja ett samiskt självbestämmande.
En strategi för att nå det icke-samiska medvetandet är att använda sig av bildspråk eller andra konstnärliga tekniker som redan är bekanta för majoritetsblicken:
- Det blir en typ av konst som majoritetsmottagaren lättare kan förstå och tolka och då blir de samiska budskapen i verken också något som personer med mindre samisk kulturell kompetens har möjlighet att ta till sig. Men vad mottagaren av konsten gör med den nya upplevelsen eller medvetenheten - det är givetvis upp till den.
Sugen på att lära dig mer om de olika samiska språken?
Kolla in webbplatsen "Säg det på samiska".
' /%3E%3C/svg%3E)
